Året var 2003 och hela den lilla staden var ockuperad av tecknade serier. Hela staden? Ja, faktiskt. Över gatorna hängde stora affischer och fladdrade i vinden, i alla skyltfönster (oavsett vad butikerna sålde) fann man serierelaterade saker, restaurangerna serverade mat med seriebenämningar, gatorna döptes om efter serieskapare – ja till och med kyrkorna var skådeplats för serieutställningar.
Vi talar naturligtvis om seriefestivalen i franska Angoulême (av tradition den största i Europa, – besökstalet låg i år kring 200 000), vilken i år dessutom firade sitt trettioårsjubileum. Under festivaldagarna den 23–26 januari var föredragen, utställningarna och evenemangen så många att det bästa man kunde göra som besökare var att spankulera runt på måfå och se vad man fick uppleva. Här följer några observationer från er utsände i BD-land (BD uttyds Bande Dessinée, det vill säga tecknade serier på franska).
Innovativ utställning
Årets festivalpresident var serieskaparen François Schuiten, som vann staden Angoulêmes stora pris förra året, och därför stod som konstnärligt ansvarig för årets festival. Schuiten är mest känd för sina album i serien »Cites obscures« (svenska läsare kan minnas det första från tidningen Comet en gång i tiden), vilka han gör efter manus av Benoît Peeters.
Schuitens närvaro var tydligast i hans egen utställning »Le theatre des images«, en fröjd för ögat som kunde beskådas i Angoulêmes stora teaterbyggnad. Denna lokal hade den arkitekturintresserade Schuiten (tillsammans just med kollegan Benoît Peeters) förvandlat framför allt genom att stänga ute allt solljus och ljussätta på ett mycket effektfullt sätt. Underliga, snurrande tredimensionella metallkonstruktioner varvades med mycket verklighetstrogna dockor i naturlig storlek, tittskåp, och andra innovativa sätt att presentera den värld som återfinns i Schuitens serier. Att i vanlig galleristil hänga originalen på väggarna är uppenbarligen ingenting för den här serieskaparen.
Även den film som tagits fram om Schuitens skapande, och som visades på en biograf i mitten av byggnaden, var mycket intressant med sin blandning av dokumentär och dramatisering av scener ur albumen.
Slopad kategori
De priser som varje år delas ut är givetvis en viktig del av festivalen, och de är vid det här laget ganska många. François Schuiten var som sagt årets president och hade i kraft av sitt ämbete en hel del inflytande över hur saker och ting gick till. På hans inrådan slopade man kategorin »bästa utländska serie«, och delade enbart ut pris till bästa album, oavsett serieskaparens nationalitet. Det innebar att priset för bästa album för första gången gick till en serieskapare från ett ickefranskspråkigt land, nämligen Chris Ware, som tog hem priset med sin bok »Jimmy Corrigan«.
Chris Ware, som tydligen är populär i Frankrike, fick även kritikernas pris, medan en annan »utlänning«, japanen Jirô Taniguchi, erövrade det eftertraktade priset för bästa manus med sin bok »Quartier lointain«, vilken också fick seriebibliotekariernas pris. I övrigt var det mest fransktalande serieskapare som premierades, och med dagens trista svenska utgivningssituation är det få namn en svensk läsare känner igen.
Bland de mer intressanta titlarna fanns »L’age de raison«, av Matthieu Bonhomme, som fick priset för bästa debutalbum, och »Le Derisoire« av Olivier Supiot och Eric Ormond, som fick priset för bästa teckningar. Staden Angoulêmes stora pris, slutligen, gick till Regis Loisel (vars storverk »Peter Pan« i alla fall delvis utkommit på svenska). Därmed blir Loisel nästa års festivalpresident.
EU-serier
Ett av de prisbelönta seriealbumen, »Les Eaux Blessées«, delades faktiskt ut gratis på festivalen. Albumet är framtaget av serieskaparna Dominique David, Cristina Ruada och Rudi Miel på EU-parlamentets uppdrag, och fick pris för bästa kommunikation. Albumets uppgift är att presentera information om EU-parlamentet och dess arbete på ett intressant och medryckande sätt.
Resultatet är ett seriealbum i traditionell europeisk äventyrstradition, i vilket man får följa en parlamentsledamot i hennes kamp för en starkare vattenskyddslag inom EU. För att göra det hela mer intressant har man vävt in en rad spänningsmoment i serien i form av spioner, multinationella företag med mycket att förlora på den föreslagna lagen, och så vidare. Just användandet av skumma företag i handlingen visade sig dock irritera den kemiska industrin, som högljutt klagat (läs mer om detta i Stig Olsens spalt »Vår man i Bryssel« på annan plats i den här tidningen).
Hursomhelst, det hela är ytterst välgjort och ett bra bevis för hur användbara serier är i kommunikationssyfte. Albumet kommer att ges ut på alla officiella EU-språk, inklusive de som talas i de länder som ligger på tur för medlemskap. Detta innebär att boken under 2003 ges ut i 1 250 000 exemplar, varav en del kommer att vara på svenska.
Koreaner
Varje år utser festivalen en särskild nation till »gästland«, vilket manifesterar sig i en rad utställningar och evenemang som har till syfte att presentera gästlandets seriekultur. I år tillföll äran Sydkorea, där serier kallas »manhwa«. Så skedde bland annat i ett stort tält mitt i staden Angoulême, i vilket man kunde finna dels en historisk översikt som tydliggjorde att bildberättande och serier har en lång tradition i Korea, dels en presentation av dagens hetaste manhwatecknare.
Det framgick med all önskvärd tydlighet att koreanska serier inte är något försumbart bihang till den japanska mangamarknaden, utan en i allra högsta grad fristående och välmående kulturyttring. I anslutning till utställningen gav en grupp traditionella koreanska dansare och musiker en färg- och ljudstark föreställning som lockade stora åskådarskaror. Vad som också imponerade var koreanernas satsning på olika specialproducerade trycksaker som på olika sätt presenterade den koreanska seriekulturen.
Som journalist lämnade man tältet med inte mindre än fem olika böcker – däribland en utställningskatalog, en stor serieantologi och en välillustrerad bok om den koreanska seriens historia. Något för svenska Utrikesdepartementet och Svenska Institutet att ta efter, kanske …
Böcker, böcker, böcker …
Utställningar, evenemang, vernissager med mera kämpade under festivalen om besökarnas uppmärksamhet. Det centrala – själva seriepublikationerna – hittade man mitt i stan. I två gigantiska tält ställde de större franska serieförlagen ut med pompa och ståt, och i de avlånga New York-tälten hittade man allt från de mellanstora förlagen ner till de allra minsta fanzinutgivarna.
Utbudet var bedövande stort, men inte oöverblickbart. 2002 slogs åter igen rekord i utgivning på den under ett antal år stadigt växande albummarknaden. Totalt gavs det ut 2 204 seriealbum under året, jämfört med 1 890 året innan. 1 240 serieskapare var aktiva i Frankrike, och gavs ut på 180 serieförlag. Mycket av uppgången kan hänföras till mangautgåvorna, som ökat från 269 till 377 under året. Riktigt stora utgivare var förlag som Glénat (183 album), Delcourt (122), Tonkam (120), Dargaud (110), Soleil (99) och Casterman (97). Bästsäljaren var utan tvekan Zep och hans serie »Titeuf« (på svenska känd som »Tobbe« från tidningen Flamingo). Det senaste albumet har sålt i fantastiska 1 400 000 exemplar. Serieskaparen framför alla andra när det gäller att sälja seriealbum är annars Jean van Hamme [se B&B 4/01), som tog de tre följande placeringarna i försäljningsstatistiken med »Largo Winch« (tecknad av Francq, 556 000 exemplar), »XIII« (tecknad av Vance, 500 000 exemplar), samt »Thorgal« (tecknad av Rosinski, 350 000 exemplar).
Jämfört med Sverige är alltså utgivningstakten enorm. Det utkom till exempel hela 67 nya böcker om serier på franska förra året. Men det viktigaste är trots allt inte de imponerande försäljningssiffrorna, utan den bredd som denna stora marknad visar upp. Bland alla dessa böcker finns det plats för det udda, det speciella, och det annorlunda. Och det är det som gör den fransktalande seriemarknaden så intressant.