När jag läste Fantastic Four av Jonathan Hickman, så slog det mig hur ofta Hickman var inne på temat superhjältar som ”upplysta diktatorer” som ska rädda mänskligheten från sig själv. På min privata blogg har jag tidigare skrivit om Alan Moores Marvelman och Watchmen som i varierande grad också berör detta tema, så jag tänkte nu skriva om två andra serier som också gör det. Först ut är Squadron Supreme, skriven av Mark Gruenwald och tecknad av Bob Hall, Paul Ryan och John Buscema.
1980-talet var det decennium då begreppet maxiserier uppstod. Det var specialtitlar på 10–12 nummer som utgjorde en avslutad historia. För att få större spelrum än i de vanliga titlarna så skapade man karaktärer som var unika för maxiserien men som ofta hade kända förlagor, som i Camelot 3000 och Watchmen, eller så använde man sig av befintliga karaktärer men la serien utanför den vanliga kontinuiteten, som i exempelvis Batman: The Dark Knight Returns. På så sätt hade man större frihet och kunde låta karaktärer förändras under seriens gång, begå handlingar som aldrig skulle accepteras i de vanliga superhjälteserierna, eller till och med ta livet av dem. Marvels första riktiga maxiserie Squadron Supreme är ett mellanting mellan dessa två tekniker: karaktärerna var löst baserade på DC:s Justice League of America, men hade förekommit som bifigurer i Avengers, Defenders och Thor vid ett par tillfällen.
Mark Gruenwald (1953–1996) började sin karriär som fanzinredaktör och artikelförfattare åt DC Comics ”officiella fanzine”. Han fick jobb som redaktör på Marvel som 25-åring och där skulle han stanna livet ut. Han var i det närmaste besatt av kontinuitet, både Marvels och DC:s, och var bland annat känd för att kunna alla namn på äventyren i samtliga nummer av Justice League of America. Mest känd för den stora massan är han nog som författare på Captain America som han skrev i ett decennium, från 1985 till 1995. Som stort JLA-fan så såg Gruenwald chansen att få skriva en Justice League-historia i Marvels regi med hjälp av Squadron Supreme, och efter en smula övertalning fick han till slut klartecken att göra en tolvnummers maxiserie. Den serien blev enligt många, inte minst Gruenwald själv, hans bästa serie. När han hastigt avled i en hjärtattack tio år senare så bad han i testamentet att få bli kremerad, varpå askan skulle blandas med bläck och användas i en samlingsutgåva av maxiserien, vilket också skedde. 2006 utsåg Marvel honom till ”The Patron Saint of Marveldom” för sin närmast encyklopediska kunskap om Marvels universum.
Squadron Supreme utkom mellan september 1985 och augusti 1986. Historien utspelar sig i Squadron Supremes eget universum, som är ett parallelluniversum till det ”riktiga” Marveluniversumet. När serien börjar har en rad katastrofer drabbat Jorden och USA står på randen till kaos. Squadron Supreme med Hyperion (en analogi till Superman) i spetsen lanserar då en plan kallad ”The Utopia Project”: under ett års tid ska USA:s regering överlämna makten till superhjältegruppen och under den tiden ska de eliminera all svält, all kriminalitet och alla sjukdomar. Regeringen går i desperation med på detta, men Squadron Supreme-medlemmen Nighthawk (Batman) slutar i gruppen i protest, eftersom han är orolig att makten ska stiga dem åt huvudet. Han får naturligtvis rätt: efter att ha konfiskerat alla vapen (något som är en stor sak i USA) så uppfinner Squadron Supremes vetenskapsgeni Tom Thumb (väldigt löst baserad på Atom) en ”beteendeförändringsmaskin” som helt enkelt hjärntvättar brottslingar så att de inte kan begå brott. Squardron Supreme använder dessutom maskinen på sina fiender och får dem att ansluta sig till superhjältegruppen, oförmögna att inte lyda order.
Sedan följer händelserna slag i slag. Nuke (Firestorm) blir galen av skuldkänslor då hans föräldrar dör i strålningsförgiftning för att de utsatts för hans radioaktivitet och omkommer när han slåss mot Doctor Spectrum (Green Lantern). Golden Archer (Green Arrow) använder hjärntvättningsmaskinen på sin flickvän Lady Lark (Black Canary) sedan hon gjort slut och blir utsparkad ur gruppen när detta avslöjas. Hyperion infångas av Mister Menace (baserad på Bronze Age-versionen av Lex Luthor) och ersätts av en dubbelgångare. Denne blir kär i Power Princess (Wonder Woman), mördar hennes åldrige make och inleder ett förhållande med henne. Den riktige Hyperion återvänder dock och tar kål på bedragaren, men blir själv blind på kuppen.
Under tiden så samlar Nighthawk ihop en motståndsrörelse bestående av mindre kända skurkar, samt en del avhoppade superhjältar, bland annat Golden Archer som nu kallar sig Black Archer. Till slut finns det ingen återvändo utan det blir en stor slutstrid mellan Hyperion och hans Squadron Supreme och Nighthwk och hans Redeemers. Hur det går tänker jag inte avslöja här, men jag kan avslöja så pass mycket att flera av huvudpersonerna i serien är döda när serien når sin slutpunkt.
Man kan säga att Squadron Supreme är som en kombination av Marvelman och Watchmen, då den utforskar vad som händer när superhjältar tar makten, men till skillnad från Marvelman så är dessa hjältar inga gudalika varelser utan har ofta samma fel och brister som vanliga människor, precis som karaktärerna i Watchmen. Det är dock egentligen orättvist att jämföra den med Alan Moores serier, då Moore är mer intresserad av att driva ett koncept till sin spets och Gruenwald är mer intresserad av att berätta en bra superhjältehistoria med något mörkare ton än vad som då var vanligt. På grund av de ytliga likheterna med främst Watchmen, vars första nummer kom ut månaden efter sista numret av Squadron Supreme, så har serien lite oförtjänt hamnat i skuggan av Moores legendariska superhjälteepos. Det är synd; alla som gillar en bra superhjältehistoria, i synnerhet de som gillar Justice League of America, bör verkligen läsa Squadron Supreme.
Nästa gång handlar det om en annan serie med ett snarlikt tema, nämligen Warren Ellis Stormwatch.