En mängd olika orsaker gör att människor idag samlar på serietidningar. För vissa handlar det om ren investering, andra har ett genuint och nördigt intresse för en speciell seriefigur, serietecknare eller serieepok och vissa samlar bara för känslan det ger att ständigt vara på jakt efter objekten.
Sedan när blev serietidningar lika mycket värda som ett konstverk? Vad var det som utlöste samlarhysterin och som så småningom trissade upp priserna? Eftersom jag är serienörd, undrade jag hur samlarmarknaden en gång i tiden etablerades och vilka det var som satte igång hela karusellen. Den snurrar nu i ett sådant tempo att småsamlare som jag själv springer bredvid och då och då gör tafatta försök att hoppa på och hänga med, utan att lyckas. Bill Schelly är seriehistoriker och i sin bok Founders of Comic Fandom berättar han hur allt började. Här nedan följer ett axplock av betydande nyckelpersoner och händelser ur seriesamlandets historia.
Vi kan börja med att reflektera kring tiden det tog Bill Schelly att sammanställa boken; 20 år av grundlig research. Det detektivarbete det måste inneburit att spåra upp och intervjua seriesamlare/seriefans, sammanställa fakta kring de som avlidit och katalogisera materialet, är enormt och imponerande. Det är även möjligt att dra slutsatsen att detta är en bok skriven av en serienörd för serienördar.
Tillblivelsen av samlarmarknaden sker i början av 1960-talet, bara några år efter det att Fredric Werthams bok Seduction of the Innocent fick EC Comics bakbundet till händer och fötter medan föräldrar anordnade bokbål med förlagets skräcktidningar. Superhjältarna hade även de en tuff period under 1950-talet och seriescenen verkade stagnera. De som drev på utvecklingen var i själva verket fans som ännu en gång ville se de forna superhjältarna i aktion, och ur denna gräsrotsaktivitet bildades subgrupper runt om i USA. Bill Schelly redogör för hur nätverken av seriefans bredde ut sig, hur man annonserade i egenhändigt tryckta fanzin för att på det viset komma över äldre nummer av serietidningar. Här finns presentationer av tungviktarna bland samlarna, seriefansen och de idag legendariska antikvariaten. Sammantaget gav affektionsvärdet serierna och serietecknarna deras status, och så småningom pengavärdet.
Jerry Bails
En driven man på fronten var Jerry Bails. Han var lärare på college och hade under uppväxten i början av 1940-talet läst All Star Comics, som handlade om det patriotiska superhjältegänget Justice Society of America. Tidningen gjorde så starkt intryck på honom att han inte kunde släppa tanken på att åter få se JSA i action när han var vuxen. Superhjältegrejen hade förlorat både sin glans och publik under 1950-talets början och Justice Society of America hade gått i graven. För att visa sin beundran skrev Jerry Bails till serieförfattaren Gardner Fox, mannen bakom historierna med Justice Society of America på förlaget DC Comics. Jerry förklarade för Gardner Fox hur mycket han beundrade berättelserna och lyckades även få köpa loss Fox egen samling av All Star Comics från 1940-talet.
Jerry Bails, en förgrundsgestalt inom amerikansk fandom.
Under slutet av 1950-talet provade DC att återanvända några av de förlorade hjältarna och det visade sig att det återigen fanns ett sug efter superhjältar hos den nyckfulla publiken. Först Flash, därefter Green Lantern. En dag såg Jerry sitt förlorade gäng Justice League of America åter stå bland de andra serietidningstitlarna i ett tidningsstånd.
Jerry Bails besatthet drev honom att börja skriva insändare som publicerades på DC:s brevsidor i olika serietidningar. Fansens insändare publicerades med deras namn och adress och ledde till korrespondens mellan Jerry och andra fans. Jerry kom med en idé att själv producera ett Justice Leauge of America-nyhetsbrev. Han förankrade idén med DC som var positiva eftersom det var gratis publicitet. Jerry upprättade en första lista på fans som han trodde skulle vara intresserade av att få nyhetsbrevet. Det tunna nyhetsbrevet blev efterhand ett fanzin som han döpte till Alter Ego och fansen fann en gemensam plattform.
Första numret trycktes upp i 200 exemplar där Jerry förklarade att detta var en hyllning till superhjältarnas återkomst. Fanzinet publicerade artiklar om Golden Age-erans superhjältar och om skaparna bakom superhjältarna samt köp- och säljannonser för tidningar. Fansens feedback visade att det fanns ett behov av fanzinet som forum, men det var Jerrys entusiasm som smittade av sig på läsarna, med målet att frälsa så många som möjligt. Det fanns ett stort sug efter tidigare utgivna nummer, men det saknades specialiserade serietidningsaffärer, index över tidigare utgivna serietidningar och riktlinjer för hur mycket tidningarna var värderade till.
Alter Ego kompletterades med ett rent samlarfanzin som döptes till The Comicollector. Det var plötsligt möjligt för fans över hela USA att köpa och sälja tidningar via postorder.
Seriekonvent
Det blev mer och mer vanligt att fans med samma intresse samlades i grupper för att dela sitt intresse med varandra och för att helt enkelt komma över fler serietidningar till samlingen. Men det behövdes något större evenemang för att manifestera intresset. En 16-årig kille vid namn Bernie Bubnis tog initiativet till det första serietidningskonventet. Det hölls 1964 under namnet New York Comic-Con, och drog inte mer än 43 personer, även om man lyckats få dit bland annat Spider-Man-tecknaren Steve Ditko från Marvel. Det följdes av konvent åren efter i bland annat Detroit, New York, Dallas och St Louis.
Konventens roll för utvecklingen var stor. Fansen fick upp ögonen för europeiska serier, för pulp-magasin och för stumfilm, men framför allt fick de tillfälle att träffa skaparna bakom många av de stora serierna. Yrket som serietecknare var inget som man förknippade med ett ansett och välbetalt yrke och serietecknarna var inte heller några kända namn utanför den innersta kretsen. Under konventen möttes fans och serieskapare och för första gången fick serieskaparna uppmärksamhet och erkännande. Den bekräftelse som förnekats serietecknaren själv, då han/hon var hänvisad ett litet kontorsutrymme med anonymitet, kom nu utifrån i form av hundratals av fans som kunde beskriva hur serierna påverkat deras barndom och ända upp i vuxen ålder då samlandet fortsatte.
I en artikel i tidningen Newsweek som publicerades 1965 intervjuades Jerry Bails och andra fans om seriesamlandet. Folk som tidigare varit ointresserade av serier såg en affärsidé och gav sig in i branschen som seriehandlare. Priserna på serier steg ju fler som blev medvetna om det stora suget efter vintage-tidningar och antikvariaten var snabba på att utnyttja detta.
Cherokee Book Store
Cherokee Book Store var en del av en bokhandel som hade specialiserat sig på serietidningar och låg på andra våningen i ett antikvariat på Hollywood Boulevard, Los Angeles. Kanske var det redan på den tiden en våt dröm för de som hade möjlighet att besöka affären. Det är idag svårt att föreställa sig att man kunde greppa vidden av allt som antikvariatet erbjöd, allt det som låg framför samlarna för en struntsumma.
Om man nu skulle kunna sätta sig i en tidsmaskin och återbesöka Cherokee Book Store skulle man ställt in tidsvisaren på 1965, med tanke på det fotografi i boken som visar en ung man, anställd på antikvariatet. Det föreställer Burt Blum, sonen till ägaren Jack Blum. Han var inte äldre än tjugo år på bilden och totalt ointresserad av serietidningar. På fotot bläddrar han igenom en av otaliga högar med serietidningar. Bakom honom står en annan man, med ett leende på läpparna och en serietidning i händerna.
I bakgrunden fylls hyllorna av tidningsboxar med bland annat EC-titlar som Tales from the Crypt och The Vault of Horror samt Golden Age-titlar som National Comics och Planet Comics. Bara detta får en att förstå hur det hela låg till på den tiden. Samlare fick själva stå och bläddra bland alla dessa tidningar som idag kostar flera månadslöner. Men det är inte boxarna som drar blicken till sig, det är tidningarna som ligger i förgrunden. Det är svårt att se om de överhuvudtaget har plastfickor, men de ligger där allihop på ett bord, lite sådär utslängda liksom – förstanumren av Action Comics, Whiz Comics, Captain America och Detective Comics nummer 27. ”Här har du en del lite dyrare serietidningar”, ser det ut som att Burt Blum säger till fotografen.
Cherokee Book Store 1965, ett tidigt serieantikvariat.
Jack och Burt Blum påstod att Cherokee Book Store var den första affären i USA som sålde vintage-tidningar i så pass bra skick och med ett så stort utbud. Affären hade 1966 en samling på 50 000 serier från 1935 och tre decennier framåt och kunde imponera med att ha störst samling av tidningar från Golden Age-eran.
För att som samlare få tillgång till att titta på samlingen på andra våningen var man tvungen att först fråga Jack Blum. Han svarade att Burt antingen var ”inne” eller ”ute”. Om Burt var ute fick man nöja sig med svaret och hoppas på bättre tur vid nästa tillfälle. Var Burt inne fanns det olika alternativ. Ett flertal större boxar med billiga tidningar som man kunde plöja igenom eller så kunde man fråga Burt direkt efter det man var ute efter. Burt satt priserna lite högre än andra tidningshandlare eller till ett lägre pris ifall han redan kände och gillade köparen. Köpte man serier som legat i boxarna kunde dessa kosta mellan 5 och 20 cent. Mer speciella tidningar värderades individuellt och kunde kosta mellan 3-15 dollar. Första numret av Superman såldes exempelvis för 20 dollar. Detta var innan Overstreet Comic Book Price Guide kom 1970. Priserna sattes genom efterfrågan hos köparna. I slutet av 1970-talet hade de flesta av dyrgriparna köpts upp av andra handlare och Burt öppnade sin egen butik ”The Santa Monica Trading Company” som sålde vintage-magasin och andra böcker fram till att han stängde butiken 2002.
Overstreet Comic Book Price Guide
Overstreets prisguide har blivit ett standardverk.
Bob Overstreet var i början av 1950-talet ett stort fan av EC-förlagets skräcktidningar. 10 år senare hade han till slut lagt vantarna på alla nummer till sin samling. Som samlare nöjer man sig sällan med att då sluta, och nu inriktade han sig på andra vintage-tidningar. Det var då han förstod att det inte fanns tillräcklig med information om tidningarnas innehåll, hur många nummer som getts ut under samma titel, eller hur sällsynta och värdefulla tidningarna var. Det fanns ingen sammanställd guide överhuvudtaget.
Bob hade hört talas om Jerry Bails och tog kontakt med honom för att få mer information. Jerrys tidigare index The Guidebook to Comics Fandom innehöll fakta om vilka tidningar de olika superhjältarna förekom i under Golden Age-perioden. Informativt var det till stor hjälp, men indexet var långt ifrån komplett. Bob fick ta del av ett stort antal prislistor som cirkulerade bland samlare och handlare, och kunde på det sättet till slut sammanställa den första prisguiden som han döpte till The Overstreet Comic Book Price Guide. Den utkom 1970. I guiden presenterades en graderingsskala över de olika skicken: Poor, Fair, Good, Very Good, Near Mint och Mint.
Dagens samlare skakar uppgivet på huvudet åt det faktum att man kunde tycka det var mycket pengar med exempelvis 16 dollar för Spider-Mans debut i Amazing Fantasy nummer 15, eller att Action Comics nummer 1 värderades till 250 dollar i skicket Fine.
1970 publicerades Steranko’s History of Comics i två volymer av tecknaren Jim Steranko. Den innefattade Golden Age-erans historia och uppkomst med ingående material om de olika serietecknarna och deras verk. Det stora intresset för serier från Golden Age och det faktum att många helt enkelt inte hade råd med dyrgriparna gjorde att serier från Golden Age publicerades på nytt som ”reprints”. En lättnad för den dödlige samlaren.
Det fanns nu seriekonvent som hölls årligen, en seriemarknad med samlare och seriehandlare höll på att etableras, en serieguide över priser och skick skulle komma att ges ut årligen. Serierna hade fått det erkännande och den status som fansen hade eftersträvat och byggt upp under hela 1960-talet. Som en följd av detta skulle serietecknarna få den status som de förtjänade. De skulle bli plågsamt medvetna om vikten av royalties och vikten av att slåss för äganderätten till det de skapat. Men det är en annan historia.
