Peter Madsen är en av Nordens mest framgångsrika serieskapare, illustratörer och animatörer. I 30 år har han hållit på med sitt storverk »Valhall«, och nu har han till sist nått fram till slutet, Ragnarök!
Omslag till Valhall 15.
Serien »Valhall« har utkommit i Sverige ända sedan slutet på 70-talet med flera olika förlag som utgivare. Seriens senaste svenska förlag, Egmont Kärnan, lade ner utgivningen av den i och med det näst sista albumet, men den avslutande delen kommer nu på svenska via förlaget Ekholm & Tegebjer. Vi passar på att ge er en intervju med Madsen om hur det känns att vara färdig.
Det är en lång period som du har hållit på med »Valhall«. Hur ser du på den resan, rent konstnärligt?
– Det är ju svårt för mig att säga, för »Valhall« har varit en så stor del av mitt liv att jag inte kan föreställa mig ett liv utan den. Den har varit överallt i allt jag företagit mig de senaste 30 åren. Så vad det har gjort med mig, det vet jag inte riktigt.
Bilder kontra berättande
Men om du tittar på den konstnär du var när du började, och den konstnär du är nu, vad har förändrats?
I Peter Madsens studio. Foto: Fredrik Strömberg.
– Jag tror att i starten fokuserade jag mycket på teckningar och var intresserad av tecknares sätt att göra saker. Berättandet var mer omedvetet. Det var mer en slump om jag fick något att fungera berättarmässigt. Där tror jag att jag blivit mer analyserande. Jag går mer upp i det berättartekniska. Jag är fortfarande intresserad av själva tecknarkvaliteten, men jag har blivit mycket mer analyserande. På gott och ont, för det finns folk som säger att de tycker att det första albumet är det bästa. Då blir jag ganska sur, därför att det är det inte. [Skratt] Det beror på att folk som pratar om det var barn när de läste det, och därför minns de det med särskild värme. Men det har kanske en oskuld och en omedelbarhet som mina nya serier inte har.
– Jag analyserar saker mer och lägger mer tid på förberedelserna. Jag försöker göra tuschningen och de sista delarna snabbare, och jag märker att den charm som jag tycker finns i skisserna har jag fått mer känsla för nu. Om man ser i »trollböckerna« [bilderboksserien »Troldeliv« som Madsen gör med Sissel Bøe], där försöker jag – genom att använda dator i och för sig – att få en mer »rufsig« och inte en så putsad finish. Och de serier som jag kommer att göra från och med nu, där tror jag också att jag kommer att försöka att använda den metoden.
– Jag har kanske också blivit mer allvarlig med tiden. I början var det de humoristiska inslagen i serier som jag tyckte var fascinerande. Jag är ganska barnslig och gillar rå humor. Men när jag tittar på vad jag gjort, kan jag se att jag på senare tid har arbetat med en del ganska tunga ämnen. Men jag hoppas det kommer en »tredje period« där jag kan komma förbi det patetiska. Med patetisk menar jag det där högstämda och lite »Sturm und Drang«. Jag gillar när saker kan skrivas eller sägas på ett mer »hemingwayskt« sätt. Den delen av det har jag fått mer och mer sinne för nu. Jag klarar det kanske inte helt, men vill gärna bli bättre på det.
I Peter Madsens studio. Foto: Fredrik Strömberg.
Om man tittar på alla femton albumen, så kan man se hur olika saker har påverkat ditt skapande. I början är det den fransk-belgiska skolan och sen kommer de anglosaxiska serierna in och influerar. Men man ser också att det går från ganska enkla historier, där berättelsen står i fokus, till att mer gå in på psykologiska betraktelser över de olika figurerna.
– Men det är Hennings inverkan! Det är svårt att säga exakt vem som gjort vad, men Henning [Kure] har ju en extremt stor del i det hela. Idéerna och vad det hela ska handla om, det är hans förtjänst och ansvar. Så man kan säga att utvecklingen från att i början ha gjort satir och humor till att senare mer gå in i figurernas karaktärer och arbeta mer med att framställa dem, det är mycket Hennings förtjänst, och också att ha ganska många referenser till det mytologiska. Man kan säga att vi har tandemjobbat. De andra har också betytt en hel del under resans gång, men under långa perioder är det Henning som har varit tongivande.
I Peter Madsens studio. Foto: Fredrik Strömberg.
Bäst och sämst
Vilket är ditt favoritalbum och vilket är det du tycker blev sämst?
– Oj, det är svårt att säga. Det som jag är mest nöjd med, det är det sista. Jag har haft väldigt stor glädje av att göra det albumet, eftersom jag visste det var det sista. Vi gav oss väldigt god tid till det, och vi har också kämpat för att få göra det åtta sidor längre. Varje gång vi har försökt att få lov att göra ett album lite längre så har vi fått nej. Men den här gången åkte jag ut och pratade med redaktören och sa att jag kunde betala de sista åtta sidorna själv. Och vi fick de åtta sidorna! [Skratt]
– Jag tycker också generellt att de tre sista albumen är de bästa. Problemet är ju att som läsare bör man läst alla de första för att få hela läsupplevelsen. Och det är ju ett problem när man ska lansera serien i utlandet, att man måste starta med det hemska första albumet. [Skratt].
I Peter Madsens studio. Foto: Fredrik Strömberg.
– Men jag går som katten kring het gröt … Quark-albumet skulle jag säga, nu när jag ser det som helhet. Det passar inte riktigt in. Det som hände var att vi gjorde filmen »Valhall« med de mytologiska historierna om Tor och hans jättekamp, men det var inte så mycket »human interest« [i dem]. Så vi utvecklade figuren Quark och så blev det barnens historia. Vi var väldigt rädda för att inte underhålla, så vi fyllde nog på för mycket. Men historien sönderföll i två avdelningar: det var den stora, vuxna, mytologiska historien, och så var det den lilla historien, som var barnens historia. Så när filmen skulle bearbetas till serie – det var till stor del jag som arbetade med det – blev det tydligt att historien föll isär i två delar. Den mytologiska historien blev album nummer fem, och så hade vi allt det där barnaktiga, som blev album fyra.
I Peter Madsens studio. Foto: Fredrik Strömberg.
Det är symptomatiskt att av allt ni har gjort utpekar du de album du själv stod för mest som dem du är minst nöjd med. [Skratt] Men känner du saknad eller lättnad över att vara färdig?
– Eftersom vi fortsatte direkt med att producera samlingsutgåvorna så kan jag inte känna någondera, för jag är mitt uppe i det. Särskilt starten av det projektet, då Henning och jag satte oss ner och gick igenom allt vi sparat från 35 års produktion, var som en tur längs Memory Lane, och vi mindes allt det som vi hade upplevt under tiden, medan vi arbetade med »Valhall«. Så det har varit fantastiskt. Just nu är det ganska hårt arbete och jag ser fram emot att bli klar. Tomheten eller lättnaden eller vad det nu blir, det kan du fråga mig om om några månader.
Har det varit ett stort arbete att producera allt kringmaterial?
– Jag har fått mycket stor respekt för folk som skriver faktaböcker. Jag tror jag har låtit skanna cirka 1 000 teckningar till samlingsvolymerna, och då tänkte jag att jag nog lät skanna för många. Men jag har använt i stort sett alla, plus det jag själv har skannat genom åren.
Influenser
Har du funderat på vad du har läst under den här perioden och vad du har tagit till dig?
– Ja, nu läser man ju mycket för att man njuter av att läsa, utan att man nödvändigtvis använder det i sitt arbete. Jag tycker till exempel mycket om Chris Ware och hans stilisering, men jag stiliserar ju absolut inte på samma sätt själv. Men av dem som har influerat mig så är Will Eisner viktig. Jag tycker särskilt mycket om det han gjorde mot slutet av sin karriär. Loisel har alltid varit en stor inspiration för mig. Och så Linda och Valentin-serien. Men också Bill Sienkiewicz, Dave McKean, Kent Williams och Jeff Jones.
I Peter Madsens studio. Foto: Fredrik Strömberg.
Det där är framför allt tecknare. Vem har du hämtat inspiration från när det gäller berättande, förutom Eisner?
– Men jag gillar Loisel som berättare också. Jag gillar Claus Deleurans sätt att skriva repliker och berätta historier. Jag gillar till exempel Ibsen som berättare, och Tove Jansson tycker jag skriver fruktansvärt bra. Jag vet inte, jag kan nämna alla möjliga. Just nu skulle jag kunna säga att jag ser alla filmer jag kan komma över av Lars von Trier, och jag gillar Almodovars och Bergmans filmer. Men jag tror inte jag kan nämna någon exakt referens på det sättet, och det är ju bra, för om det hade varit så att jag kunde nämna en enskild, så hade jag kanske varit en klon av vederbörande.
Troll-liv
I Peter Madsens studio. Foto: Fredrik Strömberg.
Du håller på med »Troldeliv« med Sissel Bøe, och det har kommit tre böcker. Den bokserien vet jag att ni tänker fortsätta med.
– Absolut, den fjärde har precis kommit i tryck nu. Och jag håller på med den femte, där har jag tecknat hälften av boken. Det blir en midsommarhistoria, och den tror jag kommer ut i september eller däromkring. Det kommer faktiskt tre böcker i år. Och bokserien har blivit såld till Semic i Sverige, som ska ge ut två böcker till hösten.
Hur har de tagits emot i Danmark?
– Det har gått extremt bra. Nummer ett blir återtryckt nu, och nummer två och tre blir det troligtvis också snart. Och vi får väldigt bra recensioner. I Politiken skrev recensenten: »Gör plats på klassikerhyllan!« [Skratt]
Men ni har en långsiktig plan med det här projektet?
– Jo, det har vi. Vi har så många saker vi gärna vill berätta, och det är så mycket som är möjligt innanför det universum och det format vi har tänkt oss. Kanske ska vi någon gång göra en längre bok, så Sissel får skriva en roman. Kanske som en julbok i 24 kapitel. Men annars har vi många idéer till bilderböcker. Vi har redan ungefär tio manus som är färdiga och idéer till många fler.
I Peter Madsens studio. Foto: Fredrik Strömberg.
Egna projekt?
Finns det något som du skulle vilja göra helt själv?
– Jag har haft några egna idéer till saker jag skulle vilja utforska. Jag har lust att göra något med fantastisk realism eller blandning mellan fantasy och ett realistiskt universum. Jag älskar sådana böcker som »Den oändliga historien«. Den gjorde stort intryck på mig när jag läste den och jag kan tänka mig att göra något i den stilen, på mitt sätt. Men nu ramlade jag ju in i det här tillsammans med Sissel, och hon är författaren och jag är en blandning av tecknare och berättare. Jag har liksom den rollen att jag alltid arbetar tillsammans med någon som är författare. Där mitt jobb är att förlösa historien med teckningar och kommentarer till texten och sådant. Jag kommer nog att göra mina egna projekt också, men det blir senare.
I Peter Madsens studio. Foto: Fredrik Strömberg.
Vad bär du på för andra, icke-realiserade idéer, som du inte har haft tid med under 30 år med »Valhall«?
– Jag har en bok som jag ska skriva och teckna själv. Jag har gjort en julhistoria tillsammans med Johannes Møllehave och en bok om påsken. Och då har jag kvar den tredje högtiden, pingsten. Den ska jag göra en bok om. Jag har gjort en massa research om det. Men jag har inte lust att göra en trevlig godnattsaga för små barn. Jag har inte heller lust att göra en mer faktaspäckad skolbok, som påskboken blev. Jag vill göra den mer som en stream of consciousness-aktig berättelse. Jag tror jag får göra vad jag vill om jag gör det ordentligt. Den ser jag verkligen fram emot att göra, och jag tänker låta mig flyta med strömmen och se vad som händer. Jag har lust att göra en bok där folk först efteråt förstår att det handlade om pingsten. Det låter ganska tråkigt när man säger att man ska göra en bok om pingsten, men jag ser det som en möjlighet att göra en lite utflippad bok och försöka göra något jag aldrig har gjort förut.
I Peter Madsens studio. Foto: Fredrik Strömberg.
– Serier ger ju inte så mycket ekonomiskt ändå, så jag kan ju lika gärna ha roligt. Och därför tänker jag ju också att eftersom något inte kommer att sälja därför att det är serier, i Danmark, utan trots att det är serier, så kan man lika gärna slå sig lös och göra sin egen hybrid. Jag tycker om när folk blandar olika former. Jag minns att jag köpte en bok av Laura Esquivel, känd för »Kärlek het som chili«. Hon hade skrivit en science fiction-roman där det ingick en CD med musik, och så var det avsnitt i serieform av Prado, den spanska serietecknaren. Jag tyckte det var för konstgjort och för mycket som ljudböcker, att när det kommer ett pip ska du vända kassetten. Jag tyckte det var att blanda medier på ett tillgjort sätt. Men att göra något där man syr ihop saker och ting och går från det ena till det andra, det kan jag tänka mig, och det är precis den där fantasyhistorien jag talade om.
I Peter Madsens studio. Foto: Fredrik Strömberg.
– Jag har läst en samisk diktare som heter Valkeapää, som har skrivit en fantastisk bok som heter »Vindens vejer« [på svenska »Vidderna inom mig«], där illustrationerna och dikterna blandas, och där man får just det att texten inte läses för snabbt, för man har illustrationer som tar upp tid och plats. Den tajmning som det ger, och det faktum att det ger orden den plats de behöver, det är en annan riktning. Man får in konstpauserna och … Ja, jag kan tänka mig att arbeta med något som varken är illustration, serie eller roman, utan ingenting och allt på samma gång. Det fascinerar mig.
USA och Frankrike
Jag är övertygad om att du med de kvaliteter du har både som berättare och tecknare skulle kunna göra någonting som skulle kunna gå hem både i USA och Frankrike.
I Peter Madsens studio. Foto: Fredrik Strömberg.
– Jag måste säga att något som fascinerar mig, något av det som jag vill berätta om, det är barndomen. Alltså inte pubertet, inte sexualitet, utan tiden före det. Den märkliga tiden när man inte är ett oskyldigt barn, men när man heller inte har blivit en vuxen sexuell varelse. Det där mellantillståndet intresserar mig, det tycker jag är spännande. Och där är problemet att vissa lyckas med det, men så snart en bok handlar om den tiden, så säger folk: »Jaha, det är en ungdomsbok.« Men om det handlar om vuxna människor är det en vuxenbok. Så utnämner man till exempel en bok som »Da Vinci-koden«, som mest är ett pojkboksäventyr, till en vuxenbok eftersom det är några vuxna med i den. Men handlar det om fantasivarelser eller om ett barns tankar, då blir det direkt klassat som en barn- eller ungdomsbok. Och problemet är att den åldersgrupp som jag vill berätta om, de vill inte läsa den historia som jag vill berätta och det är ett problem.
– Men om jag vill göra en berättelse så gör jag ju det, och bryr mig inte om sådana marknadsanpassade tankar. Det är en historia om en pojke och hans förhållande till sin far som jag vill berätta. Hennings kommentar var att om jag ska ha en chans att sälja den historien så måste jag berätta den ur faderns perspektiv. Men jag har beslutat mig för att berätta den ur barnets synvinkel, så på det sättet blir det. Och när jag väl börjar arbeta med historien vet jag att den kommer att utvecklas och bli så som jag vill, oavsett vad andra tycker.
I Peter Madsens studio. Foto: Fredrik Strömberg.
text och foto av Fredrik Strömberg
transkribering och översättning av Hanna Strömberg
