Text av Erle Marie Sørheim
Översättning av Hanna Strömberg
Tio dagar efter 2017 års franska presidentval gav förlaget Glénat ut en serie som handlade om hela valrörelsen. Tecknaren James gjorde den sista rutan två dagar efter valet och sedan gick den 128 sidor långa Le Journal du Off direkt till tryckeriet. På så sätt fick fransmännen valrörelsen sammanfattad i serieform samtidigt som tidningarna fortfarande skrev sina valanalyser. Var det ett historiskt undantag med anledning av en historisk händelse? Nej, det var snarare ett uttryck för en trend som har blommat upp kraftigt i Frankrike de senaste åren: Politiska serier.
Arvet efter Charlie
Frankrike är känt för att ha en av världens mest livaktiga seriekulturer. Politiska serier är heller inte något nytt fenomen i landet, som hyser flera veckotidningar med tecknad satir, som Charlie Hebdo och Le Canard enchainé (Den kedjade tidningsankan). Redan på 60- och 70-talen var tecknare från dessa tidningar tongivande i serieböcker med politisk vinkling. Flera av böckerna var samlingar av karikatyrteckningar från tidningarna, men en del av serierna gjordes speciellt för bokmarknaden.
Många anser att den nya vågen av politiska serier startade 2006, då Charlie Hebdo-chefen Riss gav ut La face karchée de Sarkozy (en oöversättlig ordvits som refererar till Nicolas Sarkozy, president i Frankrike 2007–2012) tillsammans med serieskaparen Richard Malka (för övrigt även Charlie Hebdos advokat), samt journalisten Philippe Cohen. Serien handlar, som titeln antyder, om Nicolas Sarkozy, men den kreativa twisten är att historien berättas av en student som år 2098 försvarar sin doktorsavhandling om honom.
Boken blev en stor hit och fick en upplaga på över 200 000 exemplar samt flera uppföljare. Dess framgång fick andra serieskapare att inse att folk ville läsa serier om dagsaktuell politik och samhällsfrågor. Därmed började hjulen – och tryckpressarna – att snurra. En av de tidiga serierna som fick stor uppmärksamhet var Quai d’Orsay [en gata i Paris, vid vilken Frankrikes utrikesministerium ligger] av serieskaparen Christophe Blain och Abel Lanzac (pseudonym för diplomaten Antonin Baudry). Seriens huvudperson var en fiktiv utrikesminister vid namn Taillard de Vorms, som var klart inspirerad av den verkliga ministern Dominique de Villepin. Serien, som utkom i två volymer, fick strålande kritik och blev även filmatiserad. Samtidigt visade Quai d’Orsay hur stor efterfrågan var på serier med välinformerade och autentiska källor.
Presidentinnan
Detta var något som historikern François Dupaire och tecknaren Farid Boudjellal lät sig inspireras av i sin serie La Présidente (Presidenten). Första volymen kom ut 2015, och här tog serieskaparna utgångspunkt i ett scenario där Marine Le Pen och hennes extremhögerparti Front National vunnit valet 2017. Boken går detaljerat in i Front Nationals partiprogram och vad partiet vill driva genom i form av åtgärder och lagar. Det är dyster läsning, åtminstone om man inte röstar på Front National.
Nu vann Le Pen som bekant inte valet, men kan serier som denna, som sålde 135 000 exemplar bara under 2016, ha haft någon betydelse för resultatet? Thomas Gabison, serieredaktör på förlaget Actes Sud, tror inte det. (Förläggaren i Actes Sud, Françoise Nyssen, har nu för övrigt blivit kulturminister i Macrons regering.)
– Dessa politiska serier köps ändå bara av dem som redan är kritiska till Le Pen, påpekar han.
Den perfekta seriefiguren
Det är mycket möjligt att Gabison har en poäng. Både serieskapare och -läsare är generellt mer politiskt vänsterorienterade. När Sarkozy själv frågade författaren till La face karchée de Sarkozy varför han inte gjorde en serie om president François Hollande, svarade Richard Malka att de då bara hade sålt 25 böcker. Även om svaret var på skämt var det heller inte så långt från sanningen.
När man ser på teckningarna av Sarkozy i de olika serierna är det också lätt att se att tecknarna älskar att teckna honom. Hans drag är enkla att karikera; hans ansikte hade utan vidare platsat i ett Asterix-album. Hollande å andra sidan har ett mycket mer anonymt utseende, utan några framträdande drag. Men även om Hollande inte varit den mest eftertraktade att karikera har det nu även kommit ut flera serier om honom, bland annat Hollande et ses 2 femmes (Hollande och hans 2 kvinnor) av Renaud Dély och Aurel. Den handlar om den otrohetsskandal som skakade Hollande men gladde fransmännen under 2013–2014. Äntligen visade den tråkiga presidenten lite mer spännande sidor av sig själv!
En krävande balansgång
Men trots att det nu finns en rad serier om kandidaterna på den politiska vänstersidan, råder det inget tvivel om att Nicolas Sarkozy och Marine Le Pen har varit huvudpersoner i fler, och kanske bättre, serier. Medan Sarkozy har framställts i ett kritiskt men också humoristiskt ljus, är serierna om Le Pen mer präglade av att vara politiska inlägg mot hennes politik.
Efter framgången med serien om Sarkozy gick tecknaren Riss och författaren Malka vidare till att göra en liknande serie om Marine Le Pen. I en intervju med damtidningen Grazia medgav de att det hade varit svårt att hitta ett bra sätt att teckna Le Pen på. »Det var hela vägen en svår balansgång«, sa Malka. »Eftersom Marine Le Pen är kvinna, kan man lätt bli anklagad för misogyni när man tecknar henne. Samtidigt var det aldrig tal om att framställa henne som sympatisk. Hela idén gick ut på att återberätta fakta, utan att komma med moralpredikningar.«
I La Dynastie Le Pen (Le Pen-dynastin) tar Dély och Coicault sig an hela Le Pen-familjens historia. Även om politiska serier nu för tiden är mycket populära i Frankrike, är många också kritiska till dem. Gabison från Actes Sud menar att dessa serier är kommersiella, och för det mesta saknar en konstnärlig vision.
– Folk läser ofta dessa serier för att det är ett enklare sätt att tillägna sig information på än att läsa böcker. Det är sällsynt att dessa tecknare kan visa oss några nya idéer och nya sätt att se världen på, säger han.
Sina förbehåll till trots har Gabison flera favoriter när det gäller politiska serier. Han nämner namn som Reiser, Bilal och Tardi, samt Chantal Montellier (av henne framhäver han Tchernobyl, mon amour). En annan serie han rekommenderar är Le Photographe av Guibert, Lefèvre och Lemercier.
I Sverige har denna typ av serier ofta lyst med sin frånvaro. Tidningen Galago har kommit med specialnummer inför de senaste valen och seriealbum som Den enda vägen – folkvalda serieparodier, som utkom på Epix förlag inför valet 1994, eller den mer nutida strippserien #Sverige av Niklas Eriksson har drivit med aktuella politiker, men det är inte en omfattande genre i Sverige. Å andra sidan saknas en motsvarighet till de i Sverige så framgångsrika politiska, didaktiska och ofta feministiska serierna av Liv Strömqvist med flera i Frankrike …
[Denna artikel har ursprungligen publicerats på den norska sajten Empirix.no. samt i Bild & Bubbla nummer 215 (2/2018) och återges med skribentens tillstånd.]