Våren 2018 kom e-boken William, en fiktiv biografi om Will Eisner, den ikoniske serieskaparen bakom The Spirit. Boken speglar seriernas barndom och den unge Eisners kamp för att slå igenom som serietecknare i 1930-talets USA. Bakom boken ligger Joel Lundén, som tidigare skrivit bloggen Serienörd för Bild & Bubblas webbversion – en personlig tillbakablick på det egna tidiga serieintresset som nog många kan känna igen sig i. Flera avsnitt av bloggen handlade om just Will Eisner och Joels egen kontakt med mästaren.
Bild & Bubbla tog en pratstund med Joel Lundén för att prata mer om William och Comic Nerd, en engelsk version av hans blogg, men nu i e-bokform även den.
Kan du berätta mer om hur William kom till och varför?
– Jag började skriva på den ungefär samtidigt som jag skrev Serienörd. Det som från början var tänkt som ett avsnitt om tecknaren William ”Will” Eisner blev istället en 250-sidors bok om honom och om Bronx i New York, men det är även en berättelse som gläntar på dörren till seriebranschens födelse där Will Eisner var en pionjär. Jag skrev den som en payback för allt jag fått av honom och för att sprida berättelsen till andra, om en tidsepok som fascinerar mig något enormt; seriebranschens födelse/New York på 1930-talet. Beat that!
– Jag föreställde mig en tunnelbaneperrong i Bronx 1933, lukten av ozon från spåren. Dörrarna till pendeltåget som slås upp och släpper av passagerare, perrongen som fylls av ljud från människor som rör sig framåt, alla upptagna av att komma upp och ut på gatan eller vidare mot nästa tågbyte. En ung judisk kille – William – stiger av tåget, under armen håller han ett skissblock. Han är intresserad av historier, av människoöden och olika människotyper, han registrerar sin omgivning och snart börjar han intressera sig för staden och stadsdelarna som hyser invånarna. Jag följde honom som en skugga när han vandrade nerför huvudleden Grand Concourse, där det under den här perioden uppfördes kvarter med art deco-hus för medelklassen. Han vek av från medelklassområdet och fortsatte ett par kvarter tills han hamnade på Creston Avenue, gatan där han och hans familj bodde, ett område som han själv beskriver som ett getto.
Hur tänker du kring dramatiseringar av skeenden ur en verklig människas liv rent principiellt, och vilken approach har du själv valt?
– När jag upptäckte Will Eisners The Spirit och den självbiografiska A Contract With God fastnade jag för sättet han tecknade amerikansk storstadsmiljö. Som tonåring hade jag en romantiserad bild av slummen; gatlyktor som punktvis lyste upp trottoarerna, dunkla bakgator med soptunnor, tvätt som hängde på tork mellan husen, brandtrappor och brandposter. Det som Will Eisner skildrade i sina serier satte sina spår och när jag skrev berättelsen om William försökte jag arbeta mig in i miljön och se den ur hans ögon. Jag försökte förstå hur det var att växa upp under de tuffa levnadsförhållanden som rådde under depressionen. Ambitionen har hela tiden varit att komma honom och hans familj nära och att se Bronx ur hans ögon, men också att skildra vägen fram till det att han bestämde sig för att satsa på att bli serietecknare, en väg som var allt annat än spikrak.
– Utan dramatiseringen hade det riskerat att bli en bok som bara punktvis berörde isolerade händelser och som placerade läsaren utanför. Jag vill att läsaren ska hamna i berättelsen, istället för att vara en betraktare. Så länge författaren är tydlig med att berättelsen är fiktion blandad med verklighet tycker jag att man har ryggen fri. Vilket mått av frihet och galenskap som man använder sig av är upp till var och en.
Hur stor del av boken är fiktiv och hur mycket är faktabaserat?
– Man kan säga att William är en dramatisering av biografierna om Will Eisner, som berättar om avgörande händelser i hans liv och som påverkade honom som tonåring. Det ligger mycket research bakom boken, exempelvis använde jag mig av Census Records, den amerikanska folkbokföringen, för att spåra var i Bronx han bodde under den här tiden, eftersom adressen aldrig framkom i biografierna. Jag ville se huset och kvarteren som stod modell för A Contract With God. Jag mailade DeWitt Clinton High School i Bronx, skolan han gick på mellan 1932 och 1936, och kom i kontakt med en historiker som var mer än generös och som gav mig värdefullt material med foton och bilder som tidigare varit opublicerade. Ett annat av mina mål var att ta reda på var exakt i Bronx han befann sig, när han som 16-åring tecknade A Forgotten Ghetto, bilden som publicerades i skoltidningen Clinton News den 8 december 1933. Tack vare min kontakt på skolan i Bronx kom jag över en artikel där gatunamnet var publicerat.
– Jag försökte även kartlägga vilka tunnelbanelinjer som var aktuella i Bronx på den här tiden och som låg på gångavstånd från Williams hem. På det här sättet kunde jag föreställa mig hur han hade rört sig i området kring sin hemmiljö. Intressant var även vilka enorma stadsbyggen som pågick under den här perioden i Bronx historia och som skapade tusentals arbetstillfällen för arbetslösa under depressionen. I inledningen av boken låter jag honom passera husbyggena på Grand Concourse där det uppfördes hundratals art deco-hus för medelklassen, i kontrast till kvarteren där han själv bodde.
– Hans bekantskap med Bob Kane (som tillsammans med Bill Finger skapade Batman) var något jag var tvungen att undersöka och skriva om. De bodde bara ett par kvarter ifrån varandra, gick på samma skola och dubbeldejtade tjejer på Glen Island Casino, ett stort danspalats vid kusten i östra delen av Bronx. Detta byggde jag ett par kapitel på, om hur rivaliteten mellan dem växte vad gällde tjejer, men även tecknandet. För att försöka få fram Bob Kanes perspektiv beställde jag ett begagnat exemplar av hans biografi från en adress i USA. När jag fick hem boken och öppnade förpackningen låg där en handskriven lapp, med små knaggliga bokstäver hade säljaren skrivit ” I knew Bob Kane, he lived in my building in Riversdale, Bronx”. Bob Kane själv berättar att han såg den unge Will Eisners talang som konkurrens under skoltiden. I intervjuer gjorda långt senare med Will Eisner, framkommer det att han hade svårt för Bob Kane och att de inte delade samma syn på serieskapandet.
Vad är det som fascinerar dig med Will Eisner?
– Man ser direkt på den genuina tecknarstilen att det är Will Eisner, det är helt enkelt extremt läckert. Som tonåring matades han med film och det projiceras tydligt i The Spirit. Man sugs in i berättelserna, precis som man sugs in i en bra film. Ruta efter ruta bygger Will upp en story ur olika perspektiv, beskär karaktärerna och staden efter vad han vill visa oss, eller dränker allt i svärta bara för att lysa upp ett par ögon eller en pratbubbla. Han kan skriva historier om moral utan att vara moraliserande och högtravande. Människan skildras i gråzonen mellan det goda och onda, betraktad med värme och glimten i ögat. Enda undantaget är ärkefienden The Octopus, helt igenom ond och som alltid lyckas komma undan, en evig cliffhanger. The Spirit själv är hjälten/detektiven och fungerar i många av äventyren som en ursäkt för att historien ska kunna berättas. I Eisners senare serier som var mer självbiografiska (från 1970-talet och framåt) tar själva staden en större plats och äventyren har krympt, men kvar finns magin i de ”vanliga” människornas berättelser.
– Han var en ensamvarg som vågade gå sin egen väg. Som person måste han ha ägt en stor portion självförtroende och drivits av sin lust att skapa, kombinerat med en sträng arbetsdisciplin. Som 19-åring blev han professionell när han och kollegan Jerry Iger startade upp eget: The Eisner and Iger Shop. Deras tecknarstudio drev fram en massa talanger, Jack Kirby, Lou Fine och Bob Kane för att nämna några. Han var inte bara en enastående tecknare och berättare, utan även en affärsman som vägrade att förhandla om äganderätten till sitt arbete när han signerade kontraktet för The Spirit. Så tidigt som 1941 kallar han serier för grafiska romaner och vill på det sättet legitimera serier som en konstform.
Om vi går över till Comic Nerd då. Vad var bakgrunden till den boken?
– En stor del av min uppväxt handlade mest om serier, jag läste, samlade och dagdrömde om olika serievärldar. En dag träffade jag en likasinnad med en lika stor samling serier. Vi bestämde oss för att själva börja teckna serier och satt under flera år på hans pojkrum och fantiserade fram olika storys ruta för ruta. Vi kontaktade även serielegender som Steve Ditko, John Romita Sr, Todd McFarlaine och Will Eisner.
– Hela den här världen ebbade ut under de senare tonåren då det kändes nördigt och mesigt. Jag förmådde ändå inte göra mig av med min samling och släpade runt på den under flera år i ett antal flyttar. Till slut sålde jag det mesta, förutom de som stod mig närmst hjärtat. Seriesamlaren och nörden var ett minne blott trodde jag, men allt det där visade sig bara ligga i träda. Som 40-åring fick jag ett återfall. Frank Millers försök att göra film om The Spirit blåste liv i samlandet igen, den här gången med råge. Snart var jag inne på Comic Connect och budade på amerikanska serier, tidningar jag som tonåring alltid velat äga men på den tiden inte hade råd med. Under en semesterresa till Spanien hade jag med mig ett exemplar av Bill Schellys Founders of Comic Fandom. Boken handlar bland annat om hur serienördar i USA under 1960-talet bildar små subgrupper, de producerar fanzin och har årliga sammankomster som till slut leder till de första seriekonventen. Detta i sin tur öppnar mer eller mindre upp för en ny era i serieindustrins värld, där bortglömda seriehjältar uppmärksammas och de ofta underskattade och marginaliserade serietecknarna hamnar i strålkastarljuset. Bokens foton på finniga och fjuniga serienördar som stolt poserar med serietidningar kunde lika gärna vara jag och min bästis under tonårstiden. Så jag började skriva om den perioden i mitt eget liv och pennan hann knappt hålla jämn takt med allt som kom ur mig. Ju mer jag skrev desto mer upptäckte jag att den där ”magiska upplevelsen” som var så stor då, hade precis samma dragningskraft idag. Jag var serienörd då och jag är serienörd nu. Jag tror att just det här med att ha tillgång till och kunna försvinna in i ett speciellt tillstånd är något som många människor söker, vare sig det handlar om film, musik, idrott eller andra ämnen. Boken i sig förde mig dessutom närmre min hemstad Landskrona som jag sällan återbesökte, vilket resulterade i trailern för boken William, som utspelar sig i hamnen i Landskrona. Här hade jag hittat paralleller till mystiken i seriernas värld då enstaka ljuspunkter lyste upp fabriksbyggnaderna kvällstid, omgivna av dimmorna från sundet. Stora fartyg från andra delar av världen låg förtöjda här och det var lätt att drömma sig bort till Will Eisners The Spirit.
– Comic Nerd handlar bland annat om den stora upplevelsen att bli serverad serier hos Metropolis Comics – världens största seriehandlare i New York, att stå öga mot papper med Action Comics nummer 1, att få se Marvel-Morten ”in action” på Fantask i Köpenhamn, att söka och finna huset i Bronx där Will Eisner växte upp … men framför allt handlar det om en djup vänskap mellan två tonåriga seriesamlare.
Varför ger du ut Comic Nerd på engelska?
– Boken är helt enkelt översatt till engelska för att nå ut till fler serienördar i världen.
Omslagen till både Serienörd och William är mycket fina. Vad kan du berätta om dem?
– En vinterdag passerade jag galleriet/serieaffär Ett rum för serier på Friisgatan i Malmö. Just då hade serieskaparen Lars Krantz vernissage och genom skyltfönstret såg jag hur han just då visade upp sina bilder för en besökare. Jag kände inte till Lars Krantz vid det tillfället och ett år senare vid seriemässan på Malmö Stadsbibliotek var han en av utställarna och jag köpte då ett av hans album (Svart jord). Jag passade på att fråga om han kunde tänka sig att teckna ett omslag till ett projekt jag höll på med och berättade om bakgrunden till boken. En tid senare skickade han mig ett fantastiskt omslag till William, inspirerat av två svartvita fotografier (det ena föreställde en bakgård i Bronx och det andra ett klassfoto med Will Eisner på skoltrappan utanför DeWitt Clinton High School 1934).
– Omslaget till Serienörd är inspirerat av Detective Comics nummer 8 (1937) och är även det tecknat av Lars Krantz.
Externa länkar:
