Berätta om din bakgrund.
– Född 1972, enda barnet, uppvuxen i Vallentuna norr om Stockholm. Mamma var social, konstnär och engagerad i lokalpolitiken. Pappa jobbade på Patentverket …
Fick du en konstnärligt inriktad grundinställning från mamma?
– Antagligen, även om det inte var så uttalat. Jag har nog ärvt min ångest av pappa och konsten som utväg av mamma.
Tomas Zackarias Westberg.
Du framstår som en kulturell mångsysslare. Började det med musiken?
– Kanske … Redan i mellanstadiet gav jag och en kompis ut ett slags lokaltidning, sedan en inofficiell skoltidning i högstadiet och senare blev det ett fanzin kring synthgruppen à;GRUMH… från Belgien. Jag sålde bootlegs och gav ut musik på kassetter och vinyl. Ännu senare gav jag under några år ut Elefant, ett zin med illustrerade noveller. Från musiken och zinkulturen har jag fått en gör-det-själv-attityd och en känsla av att jag inte behöver någons godkännande.
En synthare med punkattityd?
Med tiden blev det så. Den belgiska EBM-vågen kring 1987 var ju en form av elektronisk punk. Och jag lyssnade på Ebba Grön innan jag blev synthare, så det har löpt parallellt.
Därefter blev det fotografi?
– Jag gick yrkesgymnasium, en kurs i fotografisk laboratorieteknik. Praktiserade på flera fotoföretag och jobbade sedan på fotolabb innan jag startade eget. Foto har alltid hängt med och det jag lärde mig på fotoskolan har jag haft nytta av i nästan allt jag gjort.
Fotograferandet har resulterat i både böcker och utställningar?
– Sant, fotoboken om Blackeberg (Staden i skogen – bilder och berättelser från Blackeberg) är min mest framgångsrika bok. Där lärde jag mig också att det faktiskt är möjligt att lägga två–tre år på ett projekt, vilket banade väg för serietecknandet …
Fotoboken om stadsdelen Blackeberg.
Serierna
Ett tidigt exempel på samarbete med Jojo Falk.
Kom serierna in sent?
– Viljan att göra serier har nog funnits med i bakhuvudet ända sedan tonåren på 80-talet, när jag började läsa Galago. Men som de flesta andra slutade jag teckna efter grundskolan och levde därefter med föreställningen att jag inte kunde. Sen började jag göra serier med Jojo Falk. Först ett zin som hette Erstagatan 24, sedan serieboken 24 minuter från T-centralen på Bonnier Carlsen år 2000.
Hur var steget från egenutgivning till etablerat förlag?
– Det är klart vi blev glada, Bonniers kändes stort förstås. Idag är det mycket enklare och mer accepterat med egenutgivning.
2009 kom två böcker – en egenutgiven och en på Optimal?
– Det var svårt att följa upp 24 minuter från T-centralen. Vi gjorde några ryck, men det blev mest internskämt. Kring 2008 hade vi fått ihop en del trots allt och skickade det till Optimal. Ingemar tyckte serierna om föräldraskap var bäst och det blev Ett plus, Jojos verk till minst 90 %. De serier som blev över gav vi ut själva som Samtidigt i Blackeberg.
Total panik
På senare år har du på egen hand dykt upp flitigt i alternativseriesammanhang – Home Made Comics, Rob & Bob, Plutonium, Serienördens kokbok …
– Ja, jag har ju så att säga startat om, och börjat teckna mina egna serier …
– När jag började skissa på Total panik fattade jag direkt att jag måste teckna själv om det skulle bli något. Materialet var alldeles för personligt och omfattande för att lägga över på någon annan. Men jag var tvungen att hitta en arbetsmetod och ett sätt att vara okej med att det skulle bli skevt och fult. Efter en del testande fastnade jag för att använda egna fotoförlagor och en fet blyertspenna. Det är en förlåtande, icke-permanent linje som aldrig kan bli riktigt ren.
Seriedebuten på egen hand.
Hur länge jobbade du med boken?
– Jag började rita hösten 2012, så det tog lite drygt två år. Plus ett halvår med ändringar och så innan utgivning. Jag hade inget genomarbetat seriemanus när jag började jobba utan det var mer som ett utkast eller en novell som skulle kortas och illustreras. Jag tog en bit i taget vartefter. Det var inte så smart, men jag rycks lätt med när jag är inspirerad. Jag hade en idé om att det var så pass intressant att det nog skulle funka ändå. Total panik handlar ju i slutändan om de stora ämnena – liv och död.
Hur har den tagits emot?
– Den fick väldigt bra kritik faktiskt. De flesta var positiva och man märkte att de tagit till sig ämnet och gjort egna reflektioner.
Utdrag ur Total panik.
Aktiva redaktörer
Syster förlag vill ge ut »serier med starka och drivna berättelser«. Med Total panik borde du känna igen dig i den ambitionen. hur har det varit att jobba med ytterligare ett förlag – skillnader och likheter med övriga utgivningar?
– Jag är glad över att just de ville ge ut Total panik – det kändes helt rätt. Det är första gången jag jobbat med en aktiv redaktör (Sofia Olsson) och det funkade bra. Jag känner mig som en katt bland hermelinerna bland alla grymma kvinnor som blivit utgivna på Syster förlag nu, men det är också kul.
Syntharserierna är dubbelspråkiga, på svenska från ena hållet och på engelska från det andra.
Aktiv redaktör på vilket sätt?
– Någon som har åsikter och hjälper till att styra upp. Som jag minns det var det mer eller mindre fria händer på Bonnier Carlsen och Optimal, men det kan ju ha haft med materialet att göra också.
Jobbigt med åsikter och styrning när man avslöjar sitt innersta?
– Jo, och jag har svårt för ändringar i största allmänhet. Jag kör lätt på med det jag bestämt även när jag själv ser att det är fel … som en idiot.
Hur tänkte du kring vilka minnen som kom med? Och hur nära inpå verkligheten låg du tidsmässigt?
– Total panik är baserad på anteckningar jag gjorde strax efter att min mamma dog, det var liksom bara ett flöde av tankar och minnen som bubblade upp spontant och som jag behövde skriva ner för att rensa huvudet. Så det var ganska nära inpå. Det var inte genomtänkt, men relevant. Mycket ilska över hur allting blivit. Och samtidigt var jag mitt uppe i min ångest.
– De avsnitt som var roligast att teckna var tillbakablickarna, barndomsminnena. Att bildsätta sådant som legat i minnet i alla år. Göra det levande. I mitt nya projekt jobbar jag bara med gamla minnen.
Sviten kommer att omfatta totalt sex delar.
Synthare
Raskt över till det – berätta!
– Synthare utspelar sig under min högstadietid 1985–1988 och handlar förstås om synthmusik och att vara synthare. Samtidigt handlar den också om vänskap, tonårsförälskelse och sex. Serien är mer genomtänkt än Total panik men berättas på samma sätt genom ett antal korta scener som tillsammans bildar en helhet, lite Short Cuts … och att en del av historien får växa fram mellan raderna. En stor skillnad är att serien bygger helt på dialog. En annan skillnad är att det inte är med några riktigt stora känslor i serien. Här fokuserar jag mer på någon slags lågmäld humor.
Varför blev du synthare? En klassisk 80-talskliché är ju konflikten mellan synthare från medelklassen och hårdrockare från arbetarklassen – finns det ett klassperspektiv i din berättelse?
– Det var musiken. Jag fastnade för de rena, elektroniska ljuden som kunde höras på radion. Plipp, plopp! Framför allt minns jag Slice me nice med Fancy som avgörande. Det var den första singeln jag köpte själv. Det var ju inte synth utan tysk italodisco, men det var där allt började. Sedan skaffade min klasskompis synthlugg och där och då förstod jag att det fanns något som hette synth och att man kunde vara synthare. Det passade mig, jag sökte en egen stil, något annorlunda, men jag hade säkert kunnat bli punkare eller hårdrockare om det var den musiken som hade betytt mest.
– Vallentuna var en moderatstyrd kommun, många på skolan bodde i villa, föräldrarna handlade på Ica och hade bidé hemma. Som synthare skulle man ha vit skjorta, stickad stormönstrad tröja, hängslen, upprullade pösbyxor, vita tubsockor och kinaskor. »Synthsnobb« kallade vi stilen, men jag var inte och såg mig verkligen inte som någon överklassnobb. Mina föräldrar var sossar och bodde i radhus. Min känsla är att hårdrockarna bodde ute på landet, snusade och gick i specialklass. Åtminstone de som ville ge oss stryk. Det finns kanske ett uns av sanning i den gamla klichén.
När blir du klar, och vad händer då?
– Jag bör bli färdig lagom till hösten och då vill jag förstås samla allt i en bok.
Form och framtid
Ditt »bilderboksberättande« med en stor ruta per sida, var fick du det ifrån och varför jobbar du så?
– Första gången jag stötte på det formatet var väl med Joanna Rubin Drangers böcker i slutet av 90-talet. Bonniers marknadsförde dem som serieromaner. Det var nytt då. Inför Total panik var det Åsa Grennvalls Elfriede och Klara Wikstens Dagarna som inspirerade mig. Jag gillar formatet, men det är också av praktiska skäl. Min korthuggna berättarstil kräver att man stannar upp lite längre på varje sida. Jag gillar också att man som läsare befinner sig mer inuti berättelsen.
Synthare – Instagramflödet under projektets gång.
Vad har du egentligen för förebilder – för synthserierna och annat?
– Idag är sista dagen på resten av ditt liv av Ulli Lust var boken som fick mig att börja tänka på att göra något om synthen. Jag läser nästan bara självbiografiska serier. Åsa Grennvall och Mats Jonsson kommer alltid upp först bland de svenska. Jag tycker också mycket om Henrik Bromander och Klara Wiksten. Sara Olausson och Gunnar Lundkvist. Harvey Pekar, Joe Matt och Chester Brown. Bland barndomens serier förstås Tove Jansson och Jan Lööf. Nyligen har jag läst Riad Sattouf och Derf Backderf … Rent tekniskt har jag ingen förebild, det blir som det blir, men jag skulle gärna landa någonstans mellan Mats Jonsson och Gunnar Lundkvist i framtiden.
Vad händer i framtiden?
– I höst har jag suttit och tecknat i fem år – otroligt. Teckna serier är det mest givande jag gjort i mitt liv, men egentligen kan man fråga sig om det är rimligt att lägga två–tre år på att göra serie av en textmassa som motsvarar en kort novell. Jag vet inte. Kanske är det rimligt så länge man orkar. Någon måste ju göra det.
