Asså jag ville bara ha ett litet jobb

I detta självbiografiska fanzin delar Hanna Alfredsson med sig av sina erfarenheter av timanställning och det totala mörker som många unga möts av på dagens arbetsmarknad. Hon berättar trovärdigt och gripande om att jobba på ålderdomshem, att jobba utan lön, om svårigheterna med att kombinera arbete med studier, om osympatiska chefer och om underbemanning, utmattning och orättvisa villkor.

Alfredsson har ett väldigt självklart driv i sitt berättande, och ligger hela tiden på en utmärkt balans mellan humor och allvar. Som läsare dras man snabbt in och trollbinds av berättelsen, och har man bara den minsta erfarenhet av att vara arbetssökande så kommer man att känna igen sig. Hela fanzinet är en enda lång serie på trettiofem sidor, vilket både är imponerande och lite ovanligt i fanzinsammanhang.

Vad gäller den visuella biten så använder sig Alfredsson av en enkel, lite skissboksartad teckningsstil som passar berättelsen väl. Det finns en spontanitet i både bild och berättande som är väldigt tilltalande. Allra bäst blir serien när allvaret smyger sig på. Man kan verkligen känna hur det vrider sig lite i magen på en när den bistra verkligheten drabbar seriens berättarjag, i form av att få sparken, att inte få ihop det ekonomiskt eller att ha ett jobb som tvingar en att kliva upp tjuga över fem på morgonen och vänta på bussen i den kalla, svenska vinterkylan.

Det ska bli spännande att följa Hanna Alfredssons framtida serieproduktion. Detta fanzin avslutas med de klassiska orden ”fortsättning följer”, vilket får mig att drömma om att en lika ambitiös uppföljare förr eller senare kommer se dagens ljus.