Där inga knoppar brister – del I

Redan första sidan på Siri Lidbecks självbiografiska berättelse slår an en stark röst som greppar tag och väcker nyfikenhet. Vi börjar – som livet väl gör – i livmoderns intensiva mörker. En tuff start i livet och en lång kamp för överlevnad följer. Kampen, liksom det hotfulla och intensiva mörkret, blir inte mycket mildare under Siris tonårstid, som merparten av del 1 i Där inga knoppar brister fokuserar på.

Lidbeck förmedlar sin uppväxtskildring – som lika gärna hade kunnat vara inledande delen på en grafisk roman – med ödesmättade och mustiga blyertsteckningar, som tycks ha influerats av både Joanna Hellgren och Sara Hansson, men som slipats fram till något klart originellt och igenkännligt. Gestaltandet av såväl personer, miljöer som mer subtila ting är rakt igenom levande, ofta i den grad att man sugs rätt in i händelserna och de sällan behagliga känslolägena hos unga Siri. Berättarrösten, som finns med precis lagom sällan i form av textrutor, tillhör i sin tur den vuxne Siri som blickar bakåt med en viss psykologisk insikt.

Att det handlar om en första del i en förmodat mycket längre berättelse är tydligt: det är först på de sista sidorna som en vändning i storyn tycks äga rum, och en försiktig känsla av hopp ger sig till känna. Fram tills dess presenteras vi ett smärtsamt sjävutlämnande porträtt på ångest – men även en gripande skildring av den hårda resan mot vuxendom, mot det liv som trots allt så gärna vill slå ut i blom.

Det råder inga tvivel om att Där inga knoppar brister är årets hittills starkaste fanzin, och jag kan bara tänka mig att Siri Lidbeck har fortsatt gripande berättelser att dela med oss framöver.

© Siri Lidbeck