Häxan

Var upphör serien, och var tar den illustrerade novellen vid?

Den frågan är lätt att ställa sig när man läser Häxan. Den här kusliga historien om galenskap och ockulta fenomen är baserad på en gammal bok av Åke Ohlmarks, och har en stark aura av inrökt läsfåtölj över sig.

Det här fanzinet känns också »litterärt«, i och med att det helt bygger på stora sjok av berättartext. Texten är ovanligt välskriven och suggestiv, och är en njutning att läsa! Bilderna är betydligt svagare. De fyller sin funktion, men känns lite för oslipade och kladdiga för att man ska vilja ägna särskilt mycket uppmärksamhet åt dem.

Som tur är, är texten så bra och fristående att det går galant att bara läsa den utan att gå miste om särskilt mycket av berättelsen. Bra i och för sig, men jag har lite svårt för den sortens berättande, som mest påminner om diabildsvisningarna i skolan på åttiotalet.

Förhoppningsvis kan Andreas Rosengren utveckla sitt serieskapande i framtiden, och bli bättre på att integrera text och bild. Eller så satsar han helt och hållet på sitt skönlitterära skrivande. Där har han helt klart talang.

© Andreas Rosengren