Ett äventyr med Blake och Mortimer: Den siste faraonen

När Le journal de Tintin startade 1946 fanns Edgar P. Jacobs serie Blake och Mortimer med från början. Den publicerades med en sida i varje veckonummer. Paradoxalt nog har Blake och Mortimer idag funnits mycket längre än huvudserien Tintin. Tintins sista fullbordade äventyr var Tintin hos gerillan från 1976 – då var serien 47 år. Men de brittiska gentlemännen Blake och Mortimer lever vidare. Nya album kommer hela tiden ut.

Ett ganska stort antal olika serieskapare har vid det här laget dragits in i nyproduktionen. Förlaget och serieskaparna har tagit uppgiften att förvalta Jacobs konstnärliga arv på största allvar. Alla av de nya albumen är gjorda med stor omsorg, kärlek och ett stort mått av respekt för Jacobs ursprungliga vision. Om man ska vara ärlig så är de bästa av de nya äventyren till och med snäppet bättre än Jacobs svagaste album. Både de gamla och de nya finns tillgängliga på engelska hos Cinebook. De flesta av de nya finns på danska hos Cobolt. Här i Sverige finns det för ögonblicket endast några få titlar hos svenska Cobolt.

Nyligen kom Den siste faraonen ut på svenska. Det är kanske det album som mest avviker från de övriga i serien. Man bör nog betrakta det som ett så kallat ”extraordinärt album”. Detta begrepp används i Norden för att hantera de sidoserier som uppstått parallellt med den ordinarie utgivningen av olika franskbelgiska klassiker. Bland annat har Lucky Luke, Spirou och Linda & Valentin blivit föremål för dylik experimentell uppvaktning. Ibland blir det bra, ibland mindre bra.

Schuiten är välkänd hos läsare av Heavy Metal, Métal Hurlant och, har jag för mig, även vissa av Epix-imperiets publikationer. Ofta lite mystiska och långsamma serier. Vältecknade med spröda linjer. Nu har han slagit sig ihop med Gunzig och Van Dormael, som jag aldrig stött på tidigare.

Det som avviker med detta album är för det första teckningsstilen, som mer liknar gamla bokillustrationer än den ligne claire-stil som man brukar förknippa Blake och Mortimer med. Ibland påminner det om annat också. Jacques Tardis Ishavets demon, Enki Bilals ekologiska serier, Moebius Edena. Men inget ont i det! Det är bra grejer.

Det andra som avviker från vårt vanliga Blake och Mortimer-universum är att albumet inte är genomsyrat av den vetenskapsoptimism som alla Jacobs album var. Den är ersatt av en naiv hippieflummig dröm om ett förindustriellt Arkadien. En dröm som verkar ha drömts av Pierre Christin och några pårökta Métal Hurlant-tecknare i mitten av 1970-talet. Det är förvisso sådana ingredienser man bygger trevliga serier av (däremot en mindre trevlig verklighet). Men det är inte riktigt förenligt med den vanliga mallen för Blake och Mortimer.

Sannolikt har de haft roligt medan de arbetade med albumet. Handlingen är helt befängd. Jag ska inte avslöja i detalj vad som händer (ni ska ju läsa boken!). Men jag kan säga så mycket som att Justitiepalatset i Bryssel befinner sig såväl i handlingens som i stadens centrum. Det är en helt befängd byggnad helt i arkitekturknarkaren Schuitens smak. När palatset stod färdigt 1883 var det världens största byggnad. Det ritades av en excentrisk knasboll som proppade den full med mystiska hemligheter … riktiga Dan Brown-påskägg. Men kanske inte – nödvändigtvis – med kopplingar till forntidens faraoner, pyramider och konstig strålning, som i den här berättelsen?

Ni hör ju hur mycket bra detta album innehåller!

Utdrag ur Den siste faraonen. © Cobolt