Moebius Library: Inside Moebius Part 1–3

Det är den 31 maj 2019. Jag och Håkan Storsæter står inne på Rogers Antikvariat på Bergsgatan och bläddrar lite slött i några gamla Hjälp! från sextiotalet. En teckning av Fred (ni vet, han med Filemon) fångar plötsligt vår uppmärksamhet. Vi börjar bläddra lite mer ivrigt i de gamla satirbladen. I nästa tidning dyker ett annat bekant namn upp – Moebius!

Ja, redan 1964 fanns alltså Moebius översatt till svenska. Endast ett år efter att han hade hittat på sin berömda signatur. Den korta seriebagatellen, ursprungligen publicerad i skämttidningen Hara-Kiri, ser dock mer ut som de Blueberry-serier han tecknade under sitt riktiga namn, det vill säga Jean Giraud. Den typiska Moebiusstilen skulle han hitta fram till något senare. Man brukar räkna La déviation (publicerad i Pilote 1973) som den första typiska Moebiusserien, även om Giraud faktiskt inte använde signaturen Moebius den gången. I den serien återfinner vi de flesta av de element vi förknippar med fenomenet Moebius. Skrafferingarna, prickarna, kontrasterna mellan de närmast fotorealistiska bilderna och det absurda innehållet. Det är ett psykedeliskt, drömlogiskt och surrealistiskt universum. Science fiction som ätit magiska svampar. Humorn finns ofta kvar i bakgrunden, Mad-humorn som var huvudsaken i Hara-Kiri.

I en ganska sen intervju berättade Giraud hur det egentligen var med de där svamparna. Han testade i själva verket bara en enda gång eftersom han fick förfärligt ont i magen.

Det var i science fictiontidningen Métal Hurlant, som Giraud varit med om att starta 1974, som alter egot Moebius skulle få sin fulla blomning. Giraud pausade arbetet med Blueberry en tid. Åt Métal Hurlant skapade han bland annat Arzach och Det hermetiska garaget. I och med att Métal Hurlant fick sin amerikanska systertidning Heavy Metal blev namnet Moebius spritt och älskat även utanför den frankofona sfärens konnässörer. Han kom även att bli flitigt anlitad inom filmindustrin.

Giraud gick bort 2012 vid 73 års ålder. Då hade han givit oss ett märkligt och magiskt œvre, både som Jean Giraud och som Moebius. Blueberry, förstås, massor av Blueberry. Edenas värld (sex album), Inkalen (sex album) och så vidare. Men det fanns ett stort verk av Moebius som inte fanns översatt till något – för mig – lättsmält tungomål: Inside Moebius (sex album 2000–2010).

Det började som ett privat projekt i blygsam skala. Det var en sorts terapi i samband med att han slutade röka cannabis. Men ganska snart utvecklade det sig till en introspektiv själslig resa. Science fiction, fast inte ute bland planeterna i rymden utan inne i skallen bland de egna knepiga tankarna. Som inte virvlade riktigt lika snabbt som när han var en viril 36-åring 1974. Han hade till och med haft en släng av depression. Kanske kan man även tala om psykoanalys i tecknad form utan psykiatriker? Eller ”hjältens resa” hos någon mytforskare, exempelvis Joseph Campbell?

Samtidigt som Moebius jobbar med sig själv jobbar han också vidare med Blueberry under dessa år. Efter Jean-Michel Charliers bortgång 1989 både skriver och tecknar han den episka västernsagan. Den fadersroll som den 24 år äldre manusförfattaren Charlier spelat i skilsmässobarnet Girauds liv tvingas han nu utforska på egen hand … åtminstone när det gäller Blueberry och Jim Cutlass.

En mängd figurer från Moebius – och Girauds – tidigare verk dyker upp i Inside Moebius: Blueberry, Arzach, Major Grubert med flera. Även Usama bin Ladin blir en seriefigur. Man kan förstå att de nyligen inträffade händelserna den 11 september väckt en massa frågor. Moebius vill ställa den skyldige mot väggen. Serien blir hans verktyg. Han försöker utforska drivkrafterna bakom illdådet. Hur kan en religiös man utföra en så pass ogudaktig handling? Apachekrigaren Geronimo ger också sina synpunkter på dessa problemställningar.

Alla människor blir väldigt, väldigt trötta på sig själva ibland. Moebius var inget undantag. Hans jag från fyra olika åldrar inkarneras på seriesidorna. De träffas, träter och utbyter erfarenheter av samma liv, fast vid olika tidpunkter.

När det gäller den konstnärliga/tekniska biten växlar Moebius mellan en enkel, intuitiv stil, där han tecknar direkt med tusch utan att skissa först, och klassisk superdetaljerad Moebiusstil. Det är imponerande att han lyckas skapa sidor som stilmässigt ansluter direkt till Det hermetiska garaget, följetongen från Métal Hurlant. Kanske kan man läsa mellan raderna (eller i kanalerna?) att det var under de åren han var som mest Moebius och kanske allra lyckligast? Det är också den figuren, sig själv i trettiofem-fyrtioårsåldern, han umgås mest med i serien. Han försöker återuppväcka den flygförmåga han hade helt naturligt under de åren. Ibland bär det av upp bland molnen. Ibland kraschlandar han hårt mot den uttorkade ökenmarken.

Upprepningarna är många. Försöken att vara rolig är sällan roliga. Men det känns ändå som om de där ställena ska vara med. De är transportsträckor som får samma funktion som tystnaderna i ett musikaliskt verk. För att systemet ska fungera behövs både rörelse och paus, både tuschsvärta och pappersvithet. Åtskilliga sidor består inte av serier utan fristående konstverk, varav många är snygga.

Inside Moebius (1–6) är en berättelse om vemod, drömmar, manlighet, mognad, minnen och döden. Mest av allt handlar det om att göra serier. På allvar. Att vara serier. Att andas serier. Att andas in och ut. Att äta serier. Tömma tarmen. Sannolikt kan detta verk fungera som inspiration för andra serieskapare, som en sorts poetik för serietecknare. Fast egentligen kan nog vem som helst lära sig någonting! För Moebius var lika mycket författare som tecknare. Ibland skrev andra, ibland skrev han själv, ibland levererade han manus åt andra tecknare.

Dessa sex album som tillkom parallellt med de ”vanliga” Giraudserierna och Moebiusserierna har nu översatts till engelska av Diana Schutz och givits ut i tre volymer av Dark Horse i USA.