Fadäsen

Marja Nybergs Fadäsen blev känd hos en omfattande läsarkrets under Metros sista, skälvande tid som landets mest lästa tidning. Att ett så brett medium valde att ge utrymme för en så okonventionell serie med egensinnigt uttryck kan man verkligen lyfta hatten för – säga vad man vill om Metro, men känsla för intressanta serier hade dess redaktion. Efter att tidningen gått i graven har Nyberg samlat sina Fadäsen-enrutingar och -serier i detta fanzin. En förlagsutgiven samlingsbok får vänta – främst lära det vara den begränsade kvantiteten som ännu sätter stopp för det. Och tyvärr kanske även genomsnittskvalitén på humorn, för att vara krass.

Det är långt ifrån alltid omedelbert roligt på klassiskt skämtteckningsvis. I två av tre alster finns det betydligt mer text/dialog än vad som är gängse inom genren, och det är ibland oklart vad som egentligen är punchlinen, om det ens finns någon. Humorn är lågmäld, ibland snustorr, och framförs ofta i en slags finurlig undertext. Ett anslag som nog får långt ifrån varje läsare att haja till, men som däremot erbjuder visst intressant “tuggmotstånd”. Gott så, men det går inte att komma ifrån att serien över lag hade mått bra av att slipas på dialogfronten. Några riktiga guldkorn finns dock också här – som bäst är Fadäsen träffsäker satir.

Visuellt är det genomgående behagligt, fyndigt och något artsy, dock utan att någonsin bli krystat. Nybergs naivistiska och kollagekryddade stil är klart igenkännlig, även med dess tydliga influenser från Lotta Sjöberg och Nina Hemmingsson. Blandningen av människor, katter och odefinierade väsen i bilderna känns både rimlig och charmig – något som endast en estetiskt skicklig serietecknare kan åstadkomma.