Borstj Comics nr 1–2

Andreas Rosengren är tillbaka med de två första numren av sitt nya fanzin Borstj Comics. Den här gången har han delvis bytt spår, och satsar på självbiografiska serier. Den spöklika tonen och intresset för dolda, andliga dimensioner finns förstås kvar. Det här är ingen vanlig krogragg-ångest-självbio, även om det faktiskt smygs med en rolig episod om nätdejting i nummer två.

Det självbiografiska upplägget, där Rosengren tecknar in sig själv och direkt vänder sig till läsaren, är ett beprövat sätt att få serierna att kännas angelägna. Det är klart att det är något i grunden intressant med att en verklig människa öppenhjärtigt delar med sig av sina funderingar och filosofier!

Problemen finns i själva utförandet. Andreas Rosengrens gör väldigt texttunga serier, och hans förmågor som tecknare räcker ofta inte till för att gestalta alla idéer på ett bra sätt. Det är visserligen ovanligt välskrivet, men det blir helt enkelt lite för mycket text i längden.

Bilderna ser ut att vara tecknade i en hast, komplett med kvarlämnade skisslinjer i blyerts. Ibland kan de vara uttrycksfulla och roliga, som i episoden om nätdejtandets vedermödor, men när det mer är mystiska stämningar och utomsinnliga upplevelser som ska skildras är de alltför grovhuggna för att riktigt fungera. (Jag har hört rykten om att Andreas Rosengren har börjat skriva manus till den snitsige skräcktecknaren Lars Krantz. Det låter som en oslagbar perfekt kombination i mina öron! ”Silver är varannan ruta och varannan guld” etc etc.)

Att läsa de två första numren av Borstj Comics är som att få intressanta och fullmatade brev från en intellektuell vän med mycket grubbel i sig. Det gäller bara att komma över vännens hafsiga handstil …

© Andreas Rosengren