Myt

Redan det eleganta omslaget avslöjar att Myt är något utöver det vanliga inom svensk fanzinutgivning. Något så omsorgsfullt tecknat, estetiskt intressant och vidunderligt berättat som detta möter man inte varje dag.

I efterordet till sitt verk skriver Emil Ahlman att det var rädslan för troll som i unga år väckte hans lust att berätta, eller rentav att prata. Det var i skogarna och vid bergen i norr som hans fantasi en gång fick näring, och där utspelar sig också Myt – ett värdigt vuxet uttryck för den natur- och folksagomystik som grott hos sin skapare sedan barndomen.

Estetiskt är det hela klart övertygande. De läckra, välkomponerade blyertsteckningarna i sepiaton påminner i sin tysta surrealism aningen om Shaun Tans mästerverk Ankomsten, även om vi här befinner oss i en något mer stiliserad fantasivärld. En annan inte helt osökt association uppstår till Kolbeinn Karlssons Trollkungen, både när det gäller stämningen i berättelsen och i viss mån även den mycket subtila humorn. Även om influenserna framstår som tydliga, saknar Myt alls inte originalitet. Den utspelar sig i sin egna sagolika, mardrömsaktiga värld. På många sätt liknar serien just en dröm – inget är förutsägbart, det associeras fritt, en bild flyter in i nästa bara för att i bildsekvenser är allting möjligt. Själva berättelsen svävar någonstans mellan det som visas, och det som läsarens egen fantasi förväntas att fylla in.

Fortsättning utlovas, vilket är glädjande – för i slutändan känns det trots allt som att vi bara fått uppleva en början på en mycket större, och storslaget mytisk, berättelse.

© Emil Ahlman