Sverige är på väg att begåvas med den ultimata utgåvan av klassikern Kalle & Hobbe, och detta tack vare en framgångsrik Kickstarter-kampanj. Vi har diskuterat hur detta fungerar med Johan Kimrin, Aparts förläggare och mannen bakom bland annat den extremt framgångsrika Kickstarter-kampanjen för Valhall-boxen, som slog alla rekord 2019.
Kalle och Hobbe. © Bill Watterson & Apart förlag
Grattis till ytterligare en mycket väl genomförd Kickstarter-kampanj.
– Tack!
Hur kom det sig att Apart började med Kickstarter?
– Det var nog en kombination av olika saker: nyfikenhet, rättshaverism och likviditetsbehov.
Varför tror du att just serier verkar gå så bra som svenska Kickstarter-projekt?
– Är det verkligen så att just serier är det som går bra? Jag tycker att rollspel/spel verkar gå bättre. Överlag är det väl hyfsat nördiga grejer för en relativt medelålders målgrupp som funkar. Gärna något nostalgiskt. Men visst är det kul att tre serier ligger på topp-5-listan över mest inkomstbringande kickstarters på svenska: Kalle och Hobbe, Valhall och Herman Hedning.
Där du varit involverad i samtliga.
– Förvisso. Det är jag såklart ganska nöjd med, även om det svider att inte ligga etta längre. Men jag tror att folk gillar att bidra, och se till att lite mindre kommersiella projekt blir av. De verkar också gilla att följa med i arbetet bakom kulisserna och ta del av produktionen och alla farthinder man stöter på. De gör en god sak, blir för evigt tackade och får en massa extra nöje i form av uppdateringar som varvar hybris och skaparglädje med panik och prestationsångest.
Framförallt så får de en bättre produkt än om vi först skulle gjort den och sen sålt den. Givetvis blir en samlingsbox som man vet att man kan lägga över en miljon i tryckkostnader på maffigare än en där man försöker spara kronor och ören i varje led.
Vilka är de viktigaste lärdomarna du plockat upp på vägen?
– Att man aldrig är tillräckligt förberedd oavsett hur mycket man än förberett sig. Och att kundservice är kul när folk är glada, men även då otroligt tidskrävande. Så jag förstår varför vissa företag helt skippat den delen av verksamheten.
Värre är det när de är missnöjda. Det kan sluta med flera dagar i fosterställning, för det är så pass personligt och därför känns det som att man världens sämsta människa som svikit backarna.
Efter Valhall-kickstartern har jag fått lite perspektiv och inser att jag inte ska ta det så personligt och att det bara är en bråkdel som blir sura för att de kanske inte riktigt förstått varken vad en kickstarter innebär (varje stretchgoal vi når upp till är ju mer jobb) eller att Apart inte är en löpande bandet-fabrik med en VD, en massa projektledare, en produktchef, en marknadschef – som alla har massvis med folk under sig, folk som fixar med avtal, en miljard administratörer och tusen frilansare för översättning, repro, sidplanering, formgivning, sättning, skriva texter, skicka till tryck – och lösa alla problem som uppstår längst vägen som ingen räknat med – och det är alltid något som inte funkar som det ska.
Apart är för det mesta bara en person. Ibland har jag möjlighet att ta in andra, men oftast inte. Jag gör minst åtta personers jobb. De flesta vet inte hur många olika bollar man måste jonglera med, eller vilken tid det tar. Med Kalle och Hobbe är jag tack och lov inte ensam utan har hjälp av bland annat Ola Forssblad, Tony Ernst och Mikael Tegebjer.
Dummybild av Kalle & Hobbe-boxen. © Bill Watterson & Apart förlag
Hur förberedde ni er inför den senaste kampanjen?
– Dels köpte vi på oss gamla utgåvor av samlingsböcker, julalbum och Serieparaden för typ 5 000 kronor – sen annonserade vi sönder Facebook för tio gånger så mycket för att uppmärksamma folk om vad vi som komma skulle. Men det var bara en bråkdel av vad vi brände under den faktiska Kickstarter-kampanjen. Så köp Facebook-aktier idag om ni vill säkra pensionen.
Min tes angående annonseringen är att Seriesverige inte är stort nog för att finansiera en sån här produktion. Vi måste nå ut till »vanligt folk«; alla de som läste Kalle och Hobbe för 30 år sedan men som inte har någon som helst koll på vad som ges, eller har getts, ut i Sverige idag. Det var något jag insåg under Valhall-kampanjen. Förvånansvärt många skrev glatt »De här har jag letat efter i 20 år«. Men letat har de ju inte gjort, för i så fall hade de hittat först Ekholm & Tegebjers utgåvor och sedan Aparts nytryck av dem. De hade helt enkelt inte sprungit på dem bara. Men det löste Facebook åt oss med sina algoritmer och kartläggning av jordens befolkning.
Vi påbörjade även ett index. Det var långt ifrån komplett när vi väl körde igång kampanjen, men det är det nu. Och det är verkligen guld värt. Dels för att vi nu kan hitta alla strippar på någon minut och jämföra olika översättningar med varandra men framför allt för slutproduktens skull.
Totalt har 8 491 översatta strippar indexerats från ovanstående utgåvor. Utöver dessa finns 2 395 strippar som licensierats till dagspress. Fler kommer med största sannolikhet att tillkomma. I vårt index finns nu minst en översättning av varje stripp, men vissa har vi hittat fem olika av. När detta skrivs har vi till exempel precis fått tag på samtliga strippar av Semics »klassiska« översättning av Christer Follin som textades av Biggan Lundborg. Vi räknar dock med att dessa kommer vara hittade och indexerade inom kort.
Den allra första Kalle & Hobbe-strippen. Copyright Bill Watterson.
Under arbetet med indexet, som alltså pågick både före, under och efter kampanjen, insåg vi att om den här utgåvan skulle bli så bra som vi ville skulle det inte räcka att skanna in gamla utgåvor (det skulle dessutom ha varit ett kontraktsbrott eftersom så många av stripparna visade sig vara retuscherade – och i avtalet står det att vi inte får ändra något i Wattersons strippar annat än språket). Så det var otroligt skönt när vi nådde vårt sista drömstretchgoal, vilket innebar att Anne Thorsell kommer texta om alla strippar som hon inte redan textat.
Detta insåg vi ganska sent in i kampanjen. Jag ville, av budgetskäl, först ha det som ett stretchgoal vid 2,5 miljoner, men Ola (Forssblad) tyckte: »Hellre att vi når det än att vi inte gör det.«, så vi subventionerade det ganska rejält. Som tur var så nådde vi ju dit i alla fall, så det är en win-win för alla.
Ja, ni fick igenom alla stretchgoals och ska nu göra »världens bästa Kalle & Hobbe-samling«. Hur går arbetet med detta blygsamma mål?
– Långsammare, men betydligt bättre och roligare än jag räknat med. Ur ett företagsekonomiskt perspektiv så rimmar »bättre« kanske dåligt med »långsammare« (och långt ifrån alla backare har ett tålamod som är oändligt), men ur ett slutproduktsperspektiv är det definitivt att föredra. Den här utgåvan kommer verkligen bli svinbra.
Allt om den kompletta samlingen av Kalle & Hobbe i ett överskådligt schema.
Vad har ni lärt er om klassikern Kalle & Hobbe under produktionen, som ni inte visste innan?
– Framför allt har jag lärt mig att det inte alltid var bättre förr. Kalle & Hobbe må vara världens bästa serie, men hanteringen av den när den översatts har kanske inte alltid varit toppen. Jag förstår varför Watterson är så hård när det kommer till vad man får och inte får göra med hans strippar.
Dels handlar det om färgläggning, men framför allt har jag insett att handtextning – även den som gjordes på det glada 80-talet – inte med nödvändighet är bättre än digitaltextning. Jag trodde först lite naivt att det med automatik skulle bli bra om vi bara fick tag på alla gamla strippar som var handtextade. Efter att ha hittat några riktiga skräckexempel så är min ståndpunkt i diskussionen om handtextning kontra digitaltextning den här: »Bra digitaltextning är bättre än dålig handtextning.« Men Annes handtextning är lätt bättre än all digitaltextning.
Jag vet att Ola tycker att det ibland är som att läsa olika serier nu när vi jämför översättningar med varandra. I vissa strippar som verkar ha varit helt utan poäng har man kunnat tro att det är en själv som inte fattar skämtet – när det i själva verket visat sig vara översättaren. Men mest förvånad är han nog över hur många pratbubblor som ritades om under Semictiden, vilket verkar vara så de jobbade med översatta strippar.
Johan Kimrin är en av personerna bakom den framgångsrika Kalle & Hobbe-kampanjen. Foto: Magne Fridhill
Slutligen, vilka råd kan du ge till dem som vill ge sig på att skapa en Kickstarter-kampanj?
– För det första: less is more, och för det andra: att det kommer bli dyrare och ta längre tid än man räknat med, för det blir en massa ÄTA, som det heter i byggbranschen – och numera även i seriebranschen. [ÄTA är en akronym för Ändringar, Tillägg, Avgående, och står för oförutsedda ändringar och tillägg till en byggnadsplan.]
Sen är det bra om man inte planerar att dra igång kampanjen två veckor efter att en världsomfattande pandemi slagit ut världens alla börser. Vi stod rätt handfallna under några veckor och visste inte riktigt om vi skulle kunna köra den alls under våren eller om vi var tvungna att skjuta på den på obestämd tid.
Säga vad man vill om Eisenhower, men om det som ryktet säger var han som sa »Plans are worthless, but planning is everything«, så hade han i alla fall rätt på den punkten.
Du hittar mer info och kan göra en »late pledge« på www.kalle-och-hobbe.se.
