”Judge Dredd” ur svenska Magnum.
Alan Grant föddes den 9 februari 1949. Han lärde sig tidigt att läsa med hjälp av serietidningar. Under tonåren samlade han på Marvel-tidningar, men när han vid 17 års ålder rymde hemifrån i en månad passade hans yngste bror på att sälja Marvel-samlingen för att få pengar till godis och limsniffning, har Alan själv berättat i en intervju. Som 18-åring blev han 1967 redaktör på skotska storförlaget D.C. Thomson och konstruerade bland annat pyssel och korsord, men efter samarbetssvårigheter flyttade han till London 1970 för att skriva romantikserier för IPC i två år. Därefter hankade han sig fram på ströjobb och studier hemma i Skottland igen, men blev till slut avstängd från universitetet.
Räddningen kom i form av kollegan John Wagner, som just börjat jobba med den nya tidningen 2000 A.D. och behövde avlastning. Alan Grant fick ta över som författare för den europeiska licensproduktionen av Tarzan och skrev serien i 2–3 år med början 1978.
Grant och Wagner hyrde ett hus tillsammans och Alan fungerade ofta som bollplank åt John. I gengäld hjälpte John Alan att få in en fot som biträdande redaktör på 2000 A.D., men Alan slutade snart för att bli frilansförfattare igen i samarbete med Wagner. Under större delen av 80-talet skrev de tillsammans serier som Robo-Hunter, Strontium Dog och Judge Dredd, ibland under pseudonymer som T.B. Grover, Alvin Daunt och F. Martin Cando. Deras gemensamma serier präglas ofta av svart humor, och under arbetet brukade duon ofta spåna fram historier tillsammans med högläsning av dialog, där de spelade olika rollfigurer. Manuset skrevs för hand och den som skrev rent det på maskin var den som fick betalningen för just det avsnittet.
Norm Breyfogles unika stil var ett utmärkt komplement till Grants svarta manus. © DC Comics
Tillsammans försökte de förgäves slå sig in på den amerikanska marknaden när de såg DC Comics handplocka den ena efter den andra brittiska serieskaparen. Tre pitchar hade refuserats av DC när legendariske redaktören Denny O’Neill plötsligt ringde och erbjöd Wagner och Grant att ta över den krisande Batman-titeln Detective Comics från och med nummer 583 (februari 1988). Tecknade gjorde autodidakten Norm Breyfogle med en helt egen stil.
Detective Comics hade en mörkare ton än andra samtida DC-titlar och fick snart draghjälp av Tim Burtons gotiska Batman-film, med följden att Grant/Wagner snart befordrades till huvudtiteln Batman.
Vad ingen visste var att John Wagner hade lämnat serien efter bara fem nummer på grund av dåliga royalties, men Alan Grant fortsatte att ange Wagner som medförfattare eftersom de hade ett gemensamt kontrakt. Grant var rädd för att avhoppet skulle ge DC anledning att sparka honom.
Eftersom Grant mest hade läst Marvel visste han inte så mycket om Batman och resten av DC:s universum, så han fann det enklast att hitta på nya skurkar som Ventriloquist, Anarky, Cadaver, Mr. Zsasz med flera.
Alan Grant skrev Batman i drygt 13 år innan han (och resten av de aktiva författarna) oväntat fick sparken i ett fax från en biträdande redaktör. I intervjuer har Grant senare hävdat att han och de andra fallit offer för en ”palatskupp” mot huvudredaktören Denny O’Neill. Sedan sekelskiftet har Alan Grant varit mer eller mindre svartlistad hos DC Comics.
Lobo mot Jultomten, bild av Simon Bisley. © DC Comics
Parallellt med Batman skrev Alan Grant manus till en annan av 90-talets braksuccéer: Lobo. Keith Giffen skapade den intergalaktiske prisjägaren Lobo i början av 80-talet, men det var först kring 1990 som figuren fann sin slutliga form i en miniserie skriven av Giffen och Grant med teckningar av Simon Bisley.
Samlingsutgåva från 1999. © Wagner, Grant & Smith
Lobo var från början menad som en parodi på den rådande grim-and-gritty-trenden och mer specifikt figurer som Punisher och Wolverine, men effekten blev den motsatta då Lobo blev något av en ultravåldsam kulthjälte. Giffen och Grant spottade ur sig den ena bisarra miniserien efter den andra, där Lobo bland annat mördade Jultomten, utrotade alla sina oäktingar och åkte på seriekonvent. Grant skrev själv den nedtonade reguljära titeln fram till 1999, men menar att det finns minst två berättelser som DC inte velat ge ut, den ena av dem färdigtecknad.
En annan av Grant och Wagners mest kända titlar är The Bogie Man – en serie om en mentalpatient som tror att han är Humphrey Bogart – och gavs ut 1989 av Fat Man Press efter att DC refuserat den. Tecknade gjorde Robin Smith. Den här serien har även gått på svenska i Magnum Comics. Ironiskt nog gavs en samlingsvolym ut av DC:s underetikett Paradox Press 1999.
De senaste tjugo åren har Alan Grant skrivit prosaböcker, jobbat med manus för tecknad film och pysslat med egenutgivning, flera gånger i samarbete med Simon Bisley. Ett av deras mer minnesvärda samarbeten var strippserien Shit the Dog, som handlade om tja, hundbajs.
Alan och hans fru Sue ordnade också en återkommande seriefestival sin hemby Moniaive i Skottland. Grants sista kända arbete var en faktiskt välgörenhetsserie som tecknades av invånarna i just Moniaive till förmån för covid-19-offer och lokala företag som gick på knäna.
Alan Grant var 73 år när han dog den 20 juli 2022 efter en längre tids sjukdom.
Alan Grant låg bakom en välgörenhetsserie till förmån för covid-offer.
