T’Challas syster Shuri tog över rollen som Black Panther, och ställdes både inför sina egna tvivel och omgivningens. © Marvel Comics
När Black Panther återlanserades med ett nytt förstanummer i april 2009, skedde det i förändringens tecken. Visserligen var det fortfarande Reginald Hudlin som svarade för manus, men i numrets inledning kraschade T’Challas flygplan när han återvände till Wakanda. Han hamnade i koma och en tillfällig (?) ersättare måste utses.
Att en ny Black Panther skulle ta vid var inget som förvånade läsarna eftersom Marvel i förhandsreklamen låtit olika kvinnliga Marvel-karaktärer (bland annat Storm och Sue Richards) figurera som den nya pantern. Den som slutligen fick äran var kanske inte heller speciellt förvånande: T’Challas syster Shuri, som ju introducerats av Hudlin själv några år tidigare.
I den sex nummer långa historien ”The Deadliest of the Species” får vi följa Shuris ansträngningar för att bli accepterad som den nya Black Panther, både av sin omgivning och av sig själv. Samtidigt får vi genom återblickar veta att flygplansolyckan inte var någon olycka, utan ett attentat planerat av Dr. Doom, en av Marvels största superskurkar och dessutom kung i det fiktiva landet Latveria.
T’Challa vaknar så småningom upp ur sin koma, men är i för dåligt skick för att åter axla ansvaret som kung. Till slut finner Shuri sig till rätta som Wakandas nya regent. Historien om Shuris trontillträde är riktigt bra – faktiskt den mest helgjutna av Hudlins samtliga Black Panther-historier.
Efter att ha hjälpt den nye författaren Jonathan Maberry med intrigen i Black Panther nummer 7 (oktober 2009) lämnar Hudlin titeln helt. Maberry hade inga seriemeriter, men var långt ifrån någon nybörjare som författare; han var en flerfaldigt prisbelönad romanförfattare, främst inom skräckgenren.
Miniserien Doomwar blev en rejäl besvikelse. © Marvel Comics
Hans Black Panther-manus innehöll emellertid väldigt få skräckelement. Istället var det en actionthriller med politiska inslag som egentligen bara var en prolog till den ofrånkomliga konfrontationen mellan Latveria och Wakanda, eller snarare mellan Black Panther och Dr. Doom. Det visade sig att Dr. Dooms motiv till mordförsöket på T’Challa var att försvaga Wakanda inför en förestående invasion. Dooms mål var förstås Wakandas vibranium. Det blev ytterligare en sex nummer lång historia som avslutades med att invasionsförsöket inleddes. Därefter lades tidningen ned, och Black Panther nummer 12 (mars 2010) blev det sista.
Det rörde sig dock om en nedläggning med modifikation. Snarare var det så att tidningen bytte namn. Månaden efter, alltså i april 2010, kom nämligen det första numret (av totalt sex) av miniserien Doomwar ut. Anledningen till namnbytet/återlanseringen kan man förstås spekulera i (förutom Marvels vurm för förstanummer), men miniserien var mer av en ”ensembleserie” med en rad hjältar – främst från X-Men och Fantastic Four – i bärande roller.
Huvudrollerna hade dock Black Panther-syskonen T’Challa (som hade återhämtat sig nästan helt) och Shuri. Förväntningarna var stora. Äntligen skulle Marvels två stora kungligheter – Namor the Sub-Mariner får ursäkta – drabba samman. Tyvärr blev resultatet en stor besvikelse.
Inte nog med att miniserien ganska snabbt urartade till en enda lång slagsmålssekvens där olika hjältar slogs mot latveriska supertrupper. Nej, slutet blev ett riktigt antiklimax, där T’Challa helt sonika tryckte på en knapp som fråntog vibranium alla dess unika egenskaper och gjorde metallen värdelös. Ett riktigt deus ex machina-slut alltså, och som läsare känner man sig både lurad på konfekten samtidigt som man undrar varför T’Challa inte tryckte på den där knappen redan i första numret och därmed besparade Wakanda alla förluster som kriget mot Dr. Doom innebar.
Varje nummer av Klaws of the Panther gästades av en annan Marvelhjälte. I tredje numret gästspelade Spider-Man. © Marvel Comics
Några månader efter magplasket Doomwar var det dags för ytterligare en miniserie skriven av Maberry. Den fyra nummer långa Klaws[sic] of the Panther kom ut mellan december 2010 och februari 2011.
Denna miniserie hade Shuri i huvudrollen och historien handlar om hur hon försöker besegra den gamla Panther-ärkefienden Klaw. Detta är faktiskt en betydligt bättre serie än Doomwar. Varje nummer hade en egen ”gästhjälte” (Ka-Zar i ettan, Wolverine i tvåan, Spider-Man i trean och Black Widow i fyran) och det är underhållande att se hur Shuri interagerar med de olika hjältarna. Klaws of the Panther blev dock slutet för Maberry som Black Panther-författare.
Parallellt med Doomwar kom det även ut en annan miniserie med en annan Black Panther i huvudrollen, skriven av Reginald Hudlin. Det var den fyra nummer långa Black Panther/Captain America: Flags of Our Fathers (publicerad juni–september 2010) som utspelades under andra världskriget.
Den panter som har huvudrollen är inte T’Challa, utan hans farfar Azzuri. Den handlar om hur nazisterna försöker invadera Wakanda men hur de stoppas av farfar Panter, Captain America och Nick Fury and His Howling Commandos.
Det är en ganska slätstruken andra världskrigshistoria enligt Marvel-mallen, och alla nazistskurkar (Red Skull, Baron von Strucker med flera) som man förväntar sig ska dyka upp gör det också.
Flags of Our Fathers handlade om Captain Americas första mote med Black Panther (även om det var T’Challas farfar). Det var en ganska slätstruken andra världskrigs-historia. © Marvel Comics
T’Challa då? Kom det inte ut några serier alls med honom i huvudrollen? Jo, men han var tvungen att ta över en annan karaktärs tidning för att det skulle hända! Detta kräver förstås sin förklaring.
Tidningen Daredevil, som i enlighet med Marvels ambivalenta inställning till tidningsnumrering bytt tillbaka till ”originalnumreringen” i och med nummer 500 ett drygt år tidigare (i oktober 2009 närmare bestämt), hade därefter kört en historia där Matt Murdock blivit besatt av en demon. Detta mynnade ut i eventet Shadowland där den besatte Daredevil slogs mot en rad andra ”gatunivåhjältar”, men till slut gjorde sig fri från demonens inflytande. Han bestämde sig för att ta semester efter denna pärs, och frågade helt enkelt T’Challa – som själv var utan både krona och sina vibraniumförstärkta krafter – att vikariera för honom i Hell’s Kitchen (det område på Manhattan som alltid varit Daredevils hemmaplan).
T’Challa tackade ja, och tog inte bara över Daredevils kvarter utan även hans tidning. I februari 2011 kom således Black Panther: The Man Without Fear nummer 513 ut, där T’Challa får en ny hemlig identitet som den kongolesiske invandraren mr Okonkwo, nybliven kaféägare. För manus svarade David Liss, ytterligare ett oprövat kort i serievärlden, men med flera thrillerromaner i bagaget.
Black Panther: The Man Without Fear hade en intressant premiss, där T’Challa fick verka i en för honom helt ny miljö. Black Panther är ju traditionellt en karaktär vars historier utspelas på en internationell eller till och med intergalaktisk scen, men här fick han verka på gatunivå. T’Challa/Okonkwo fick också helt nya fiender och allierade, och hans etablerade figurgalleri förekom väldigt sparsamt.
Att placera T’Challa i Hell’s Kitchen var en intressant idé. Tyvärr blev resultatet att Black Panther kändes som en dålig kopia av Batman. © Marvel Comics
Jag tycker tyvärr att resultatet blir att det inte känns som en Black Panther-serie överhuvudtaget. T’Challa beter sig inte som man är van vid, och de gamla bifigurer som trots allt förekommer gör inte heller det. Till exempel gästspelar Luke Cage i serien. I tidigare serier hade han i princip haft T’Challa som idol, men nu betraktade Cage plötsligt honom som en inkompetent person som hela tiden måste övervakas.
Liss förmår inte heller att skapa ett intressant figurgalleri. Exempelvis råkar en av de anställda på kaféet som T’Challa/Okonkwo äger illa ut, och det är förstås tänkt att man som läsare ska känna samma upprördhet som karaktärerna i serien. Men eftersom karaktärerna är så endimensionella rycker åtminstone jag på axlarna. (Kom nu inte och säg att det beror på att jag är emotionellt distanserad: varje gång jag ser avsnittet av Lilla huset på prärien där Mary blir blind snyftas det rejält i tv-soffan!)
De nya skurkarna är inte heller speciellt intressanta. Bäst blir det när Liss använder sig av etablerade skurkar som Kingpin, men inte heller det gör att serien lyfter. Tyvärr känns Black Panther i Hell’s Kitchen mest som en dålig Batman-kopia. Experimentet blev också tämligen kortvarigt och Black Panther: The Most Dangerous Man Alive – tidningen bytte namn när Daredevil återigen fick en egen tidning, givetvis med ett nytt förstanummer – nummer 529 (april 2012) avslutar T’Challas tid som Hell’s Kitchens beskyddare.
Som ni märker är detta en ganska rörig period i Black Panther-historien. Rubrikens talesätt om kockar passar väl in på dessa serier och intrycket är faktiskt att det är en riktig soppa. Om ni inte måste läsa allt solomaterial med Black Panther är detta serier som ni med gott samvete kan hoppa över.
Nästa gång ska det handla om Black Panther-serier skrivna av en intellektuell tungviktare: journalisten och författaren Ta-Nehisi Coates. På återläsande!
Lästips:
- De sex inledande numren av den ”nya” Black Panther-titeln, samt miniserien Black Panther/Captain America: Flags of Our Fathers finns samlade i Black Panther by Reginald Hudlin: The Complete Collection volym 3.
- De sex avslutade numren av samma titel, Doomwar och Klaws of the Panther finns samlade i en mjukpärmsutgåva som kort och gott heter Doomwar.
- T’Challas Hell’s Kitchen-äventyr finns samlade i Black Panther: The Man Without Fear – The Complete Collection.
