Ur novellen Vaka av Patrik Rochling och Li Österberg. © Rochling/Österberg
Det finns en timma då mätta människor vilar. Slumrar i en paus. Tystnad eller möjligen mjuka ballader som trollar med tystnaden. Den mätta vilan, disken får vänta, kanske slipa lite på en livsplan. Den sköna stunden. Någon har mer energi, livet hoppar på din mage. Frågor ställs och skuggan du släpade med dig släpper in solen, samtalen och dom stora planerna.
Du vandrar längs järnvägsrälsen. Blicken rör sig lojt och dofter når fram, gruset, bäcken och diesel. Din vän tar sig tid, har invändningar, är det inte skadligt i längden att gå rakt fram på lagd räls? Ska vi ta ett sidospår, känna andra dofter, dra in nya fält i ögat? Vill vi inte möta människor som vandrar på kurviga vägar?
Följer vi spåret kommer vi fram, det är väl en poäng?
Titta där, en liten stig. Någon måste ha gått där förut. Nyfiken?
Jag sätter mig på rälsen. Sitter jag tillräckligt länge så kommer det ett tåg. Då måste jag flytta på mig. Min vän tar två skutt ner i det gröna, sträcker ut sig, ser så satans nöjd ut. Det smittar. Det surrar i rälsen. Lyfter jag inte på baken nu så slutar det illa. Stelt reser jag mig, vill ta ett skutt, men drumlar rakt ner i den väntande famnen. Bakom oss vrålar tåget. Stigen är smal och min vän luktar gott.
Ur Johannasviten av Patrik Rochling och Li Österberg. © Rochling/Österberg
