Det grymma svärdet nr 23
2 maj 2016 av Joacim Blomqvist Böcker | RecensionerDet grymma svärdet ser ut som ett stort exklusivt punkfanzin. Liksom de stencilerade förlagorna som brukade innehålla minst en artikel om Ebba Grön, Grisen skriker, några bilder på Stig Vig och en intervju med Mikael Alonzo, så är nummer 23 av blandad kvalitet.
Inget är konsekvent i Det grymma svärdet, annat än den konsekventa bristen på konsekvens, är därför ett manér. Omslagsbilden är tryckt i så hög kontrast att den förefaller vara stencilerad. Sedan fylls sidorna av ett rikligt varierat material: noveller, fotografi, serier, intervjuer och dikter samsas saligt stilenligt om vartannat. Till och med typografin, typsnitten och papperskvaliteten varieras på fanzinvis.
Numera är det här manéret inte längre uppkäftigt rebelliskt, som det var på punkfanzinens 1970–80-tal, då den programmatiska dadaistiska filosofin bakom fanzinen löd: vi gör tidning hellre än bra, liksom banden hellre spelade än spelade bra. Fuck you, fuck you – very much. Microphone drop. Numera är det istället med oroande nostalgiska känslor man bläddrar i den tjocka tidskriften.
Därmed inte sagt att Det grymma svärdet är meningslöst. Bortsett från tröttsamt sökt underlivshumor om huvudsakligen fittor, så finns det även material som är vitalt, exempelvis Caroline Surys vassa penna, Ester Erikssons dagboksliknande serie och Amanda Vähämäkis vardagsrealism är bra.
Sammantaget är Det grymma svärdet kul och nostalgiskt att bläddra i. Och det är ett värde i sig. Som inte får underskattas.

