Sedan den 15:e januari har Seriefrämjandet en ny nationell verksamhetsledare. Sara Ponnert heter hon och kommer närmast från Avalanche Studios Group, där hon bland annat jobbat med hållbarhet och inkludering. Hon var också ansvarig för att bygga upp deras studio i Malmö. Hon har en lång och gedigen erfarenhet både av föreningsliv och av spelbranschen och hennes erfarenheter därifrån kommer säkerligen att gagna Seriefrämjandet!
Vad var det som lockade med att jobba för Seriefrämjandet?
– Det var kombinationen av serier, kreativitet och föreningsliv som kändes lockade. Rollen kändes som gjord för mig, där jag får använda min erfarenhet för att bidra till Seriefrämjandets fortsatta utveckling och framtid. Det finns en stark ideell och passionerad kraft i serievärlden, och det är något jag verkligen vill vara med att stärka och bygga vidare på.
Vilken är din relation till serier?
– Serier har funnits med mig hela livet, inte bara som läsning utan som bilder, uttryck och berättelser jag burit med mig. Jag har alltid haft svårt att göra mig av med tidningar, serier och lösa bilder – lådor hemma vittnar om en nostalgisk samlarådra (vilket dock inte personifierar mig i övrigt) och ett starkt visuellt minne. Från barndomens Bamse och Fantomen, via 90-talets Tank Girl, till att idag dela serier som One Piece med mina barn, har serier varit ett återkommande språk i mitt liv. Ett sätt att både läsa, se och spara minnen från olika delar av världen.
© Jamie Hewlett & Alan Martin
Du kommer ju från dataspelsbranschen. Vilka gemensamma nämnare har dataspels- och serievärlden?
– Dataspel och serier delar samma DNA: det visuella berättandet. I båda fallen handlar det om att bygga världar, karaktärer och stämning genom bild, rytm och sekvenser – rutor i serier, miljöer och kameravinklar i spel. Inom spelutveckling arbetar concept artists och illustratörer ofta i ett nära serieliknande språk. Arbetsprocesserna är förvånansvärt lika, från skiss till färdig värld. Och kanske viktigast: passionen. Både spel- och seriebranschen drivs av extremt engagerade skapare och fans – samma typ av nördighet, bara i olika format.
Vilka är de största skillnaderna?
– En stor skillnad är arbetsformen. Tycker mig se att serieskapande är ofta ett lite ensamt arbete, där mycket sker på egen hand, i alla fall i vad jag sett än så länge. Där fyller sammanhang som Seriefrämjandet en viktig funktion som socialt och professionellt nav. I dataspelsbranschen är skapandet nästan alltid kollektivt, i allt från små till mycket stora team. En annan skillnad är hur det visuella berättandet används. I serier bär bilden och sidkompositionen stor del av berättelsen, medan spel förlitar sig på interaktivitet, kamerarörelser och spelarens val för att driva narrativet framåt.
Till sist: vilken är din favoritserie?
– Jag får nog säga Tank Girl. Även om det var länge sedan jag läste den, har jag fortfarande kvar några nummer från 90-talet i någon av de där minneslådorna hemma, som jag nu får gräva fram igen. Bland senare favoriter finns Lilla Berlin och Diskbänkstecknaren. Och jag hoppas – och räknar med – att bli introducerad till nya favoriter nu!
Välkommen, Sara!
