Generic filters
Exact matches only

Fakta

Rocky jubileumsbok – samlade serier 2008–2013 Rocky jubileumsbok – samlade serier 2008–2013
Av: Författare: Martin Kellerman
Tecknare: Martin Kellerman
Omfång: ca 500 sidor i färg
Format: 22,5 x 28 cm, inbunden
Utgivare: Kartago Förlag
Utgivningsår: 2013
Språk: Svenska
Utgivningsland: Sverige
ISBN: 9789175150369
Betyg:

Rocky jubileumsbok – samlade serier 2008–2013

Böcker

Att läsa Rocky-volymen med 500 sidor samlade serier 2008–2013 är en motsägelsefull upplevelse.

Å ena sidan är Rocky odräglig och repetitiv, ständigt ironisk och självupptagen. Å andra sidan gör just det honom till en ovanligt komisk figur. Vännerna är i början av volymen främst ensamstående män i samma situation som han själv. Det vill säga alkoholiserade, med gott om fritid och intresse för dataspel/tv-serier. De pratar drygt och självsäkert om allt det de kan minst om. Till det yttre är de coola slackers med öl och vin som närmaste attribut. De reser över världen och turistar sig genom några stabila och säkra områden. Skulle de någon gång hamna i en tuff omgivning, blir de sittande i hotellets säkra soffor. Där möter de inga faror och den egna kultursynen förändras inte.

Rocky tillbringar sitt liv i olika soffor, i sommarstugan, i en lånad lägenhet i Spanien eller i någon annan världsdel som han besöker med sina vänner. De lever så som överklassen levde för hundra år sedan. Man chillar, tycker och tänker om pöbelns förfall utan att ta in några alternativ. Det är bara fel och brister som skapar humorunderlaget. Man hackar på alla som sticker fram näsan, samtidigt som man sjunker djupare ner i sofftyget.

Det som räddar upp läsandet blir några sköna strippar där Martin Kellerman driver med sina figurer och visar distans i dialogen. Det är där jag tycker det blir som roligast, för visst skrattar man emellanåt. Det lyfter då och då och bjuds till härliga stunder. Martin Kellerman är tuff mot allt och alla men även mot sig själv.

Att läsa ”Rocky” är att bläddra i fördomar och schabloner, förenklingar haglar över dig som läsare. Den ironiska generationen har här sin yttersta talesman. Svåraste problematiken för Rocky är mardrömmen om en flickvän. Så fort han är tillsammans med en madam funderar han över hur han ska få tid till sitt skapande. Och när han skapar stressar han för att få tid med sin kvinna – det är en kombination han inte klarar av (stripp nr 2000). Kanske är det därför han blir så djupt otrevlig så fort en kvinna ligger bredvid honom i sängen och undrar hur de ska gå vidare i sin relation.

Men hans bristande förmåga att upprätthålla en fungerande relation med en kvinna, skapar även en laddning i dialogerna och blir en grogrund för humor. Intressant blir denna tjocka volym först när Rocky bestämmer sig för att ta tag i sin stora livslögn och går in i ett förhållande. Nu blir serien riktigt bra, här får vi se en Rocky som verkligen släpper garden och till slut svarar på en fråga utan att vara ironisk, hans flickvän tycks dressera honom ordentligt (seriehalvsida 398). Han flyttar sig inte bara från sin slitna soffa, han lämnar världens medelpunkt och byter stad. Nu händer något, här utvecklas sympatiska drag och jag läser med intresse och nyfikenhet (stripp nr 2446–2447).

Rocky blir äldre, men den inre tonåringen biter sig fast; han kan inte släppa ölen, soffan och ironin. Han driver med all populärkultur, och när han någon gång förirrar sig in på en konstutställning, dryper det av sarkasmer och avståndstagande. Allt som kan beröra och förändra skyr han med kraft (stripp nr 2025). Vinfläckarna och damråttorna skapar den enda trygghet han behöver (stripp nr 2094). Han är konservativ i sin enfald, men vill naturligtvis uppfattas som sanningsägare. När en av hans vänner utmanar honom och säger ”Rocky jag har känt dig i 20 år, och du har aldrig haft fel” så svarar han naturligtvis distanslöst (stripp nr 2967). I slutet av samlingsvolymen är Rocky med en vän i Dalarna, och plötsligt ser de sig själva om 10 år. Rocky är medveten om sin framtidsprognos som vuxen, men djävlar vilket motstånd han gör (stripp nr 2881).

Om man studerar själva skapandet och seriens bildmässiga uppbyggnad lite närmare så använder sig Martin Kellerman även i sitt tecknande av upprepningens stabilitet och trygghet. Ofta är det fyra i princip likadana bilder som ligger på rad. Det ger ett naturligt fokus på dialogen, det tycker jag passar bra för en stripp om dagen. När man läser 5 års produktion så blir det enformigt. Vid några få tillfällen har han fyra olika bilder, då vaknar man till och läser om, men sedan är det samma igen. 2–4 lika bilder tycks vara standard i en stripp. Martin Kellerman utmanar inte grafiskt, han utvecklar inte stil och form. Han biter sig fast i det han en gång skapat.

Samlingsvolymen innehåller inte bara de dagliga stripparna, utan man varvar med halvsidor, helsidor och enskilda bilder. Här finns möjligen en tendens till variation. Helsidorna skulle kunna fördjupa karaktärer eller åtminstone bjuda på miljöbyten. Martin Kellerman tar dock inte ut svängarna och missar utvecklingsmöjligheterna. Han är mycket flitig och får mycket gjort, men det är som att läsa temavarierade ordlekar om och om igen.

Utgåvan är en skön lyxig variant, snyggt inbunden med fint tryck och guld på omslaget. Förlaget satsar och gör det mycket bra. Martin Kellerman är flitigt utgiven och säkert en stor inkomst för både tecknaren och förlaget. Kanske är det detta faktum som gör att serien inte utvecklas, man vill inte gunga en båt som flyter. Jag hoppas att ändå att serien kan ta några nya steg. Figurerna är väl inarbetade och borde kunna sättas ihop till en längre sammanhängande historia.

Rocky väcker frågor om åldrande, om trohet, om kärlek eller lust, om boende, om kulturer och raser, om Sverige idag och vart vi är på väg. Martin Kellerman visar inte på lösningar eller svar på frågorna. Det gör inte en modern konstutövare. Men när man bara pekar och pekar så blir det tomt och relativt meningslöst. En harmlös serie som inte hotar någon eller något.

Det finns partier jag tycker om: han kan bli personlig med spår av substans mellan rutorna. Då och då skrattar jag ordenligt och blir sittande leende en längre stund. Han trycker till mig och sätter spår lite då och då. Men 500 sidor blir en överdos. Jag tror att ”Rocky” skulle kunna utvecklas till en fantastisk generationsroman i serieform, bara han lämnar sin pubertet. Släng strippformen och jobba fram något nytt. Soffans tid är förbi.