Tarzan – variationer på ett tema

»Me Tarzan you Jane» lyder en klassisk filmreplik, som tillskrivs Johnny Weissmüller i dennes första Tarzan-film. I själva verket är det en felcitering. Weissmüller rabblade en lång rad nyligen inlärda substantiv och för varje gång han uttalade sitt eller Janes namn dunkade han sig själv eller Jane i bröstet med stort eftertryck. Orden »me» och »you» ingick inte i Tarzans knappa ordförråd i den filmen.

Medan de tidigare Tarzan-filmerna i stort hade återgått på romanerna, ändrade Weissmüller-filmerna snabbt förutsättningarna i Tarzan-myten. I alla sina 12 filmer fick Weissmüller tala samma fåordiga och korthuggna barnspråk – till stor förtrytelse för Tarzan-romanernas författare, Edgar Rice Burroughs.

I romanerna har nämligen Tarzan en helt annan intellektuell bredd. När han väl i vuxen ålder kommit i kontakt med civilisationen lär han sig snabbt engelska, franska och latin och så småningom även arabiska och afrikanska dialekter.

Böckerna

Tarzan-mytens exploatering har alltså givit upphov till olika gestaltningar i de olika medierna. Förresten, Burroughs själv har inte någon enhetlig mytologi i sina romaner. När han skapade sin figur hade han inte riktigt klart för sig alla dess möjligheter. Med avseende på skillnaderna kan man indela Tarzan-romanerna i tre avdelningar.

Den första omfattar fyra romaner. I den första boken berättas om hur Tarzan blir uppfostrad av aporna. I slutet av boken möter han Jane och andra vita människor. Andra boken är en direkt fortsättning av den första (så direkt att man i olika svenska utgåvor flyttat några kapitel från den ena till den andra). Tarzan kan bevisa att han är son till en engelsk lord. Han återfår sin titel och vinner slutligen Janes hand. I den tredje boken är de båda gifta och bosatta i England. Emellertid rövas först deras baby, Jack, och sedermera även Jane bort av Tarzans ärkefiender och skådeplatsen förflyttas till Afrika. I den fjärde boken rymmer Jack, som nu blivit en yngling, från hemmet i England för att gå i faderns fotspår och leva apliv i Afrika. I slutet av denna bok, som helt handlar om Jack eller Korak, som han får heta på apspråket, återförenas Jack med Tarzan och Jane, vilka nu flyttat till en farm i Östafrika. Tarzan uppträder som kolonialist i benlindor och tropikhjälm.

Genomgående för denna första avdelning är att Tarzans börd och familj spelar en dominerande roll. Den första bokens bärande ide är motsättningen mellan arv och miljö i Tarzans personlighet. I och med att han återbördas till civilisationen är denna konflikt löst. Han får en borgerlig, eller rättare sagt adlig, identitet, som han tidvis lever i. I England är han John Clayton, lord Greystoke och medlem av engelska överhuset. I Afrika är han dessutom Tarzan, apornas son. Denna personlighetsklyvning är så gott som helt problemfri och enbart praktisk. Där finns alltså inte någonting av den dualism som fallet Stålmannen-Clark Kent uppvisar.

Genom att införa den afrikanska farmen förändrar Burroughs förutsättningarna. I nästa grupp, som omfattar sex romaner, finns den med i periferin. Den utgör utgångs- och återvändspunkt för Tarzans djungeläventyr. Tarzan har nu lättare för att återvända till djungelmiljön och svinga sig omkring i lianerna endast iklädd ett höftskynke. Jane och Korak finns med i sammanhanget, antingen på farmen eller ute i djungeln.

En av de sex böckerna faller lite ur ramen. Den är »Tarzans hjärta talar», som kronologiskt hör hemma någonstans i mitten av den första boken. Den skildrar några av Tarzans ungdomsäventyr, innan han stiftade bekantskap med Jane.

I den tredje gruppen försvinner Tarzans plantage och familj så gott som helt. Denna grupp omfattar 13 böcker. Endast i en av dessa dyker Jane upp. Eljest strövar Tarzan omkring i djungeln utan att ägna hustru, son och koloniala plikter en enda tanke. Han kan t o m hamna i erotiskt laddade situationer, men han går aldrig längre än till platoniska samtal och en och annan kyss. Inte ens då tänker han på Jane. Det förefaller som om Burroughs kommit underfund med att Tarzans adliga identitet, familjeband och återanpassning till civilisationen stred mot den bärande iden i Tarzan-myten.

Intrigerna i den andra och tredje romangruppen kretsar huvudsakligen kring besök i tidigare oupptäckta och otillgängliga dalar, där det lever spillror av förhistoriska och historiska folk och raser, exempelvis Atlantis-människor som degenererats tillbaka till apstadiet, felande länkar mellan apa och människa, romare, fanatiska fornkristna, medeltida korsriddare, dvärgfolk etc. Afrika var ju i 1900-talets början en ännu ej fullt utforskad kontinent och Burroughs befolkade den med de mest fantastiska hjärnfoster.

I en av de senare böckerna förflyttas Tarzan till Sumatras djungler. Denna roman, »Tarzan and the foreign legion», skrev Burroughs i Honolulu under andra världskriget och tillfälligtvis låter han sin djungelfigur gripas av patriotism och delta i kampen mot japanerna. För övrigt hade Burroughs dessförinnan i två böcker låtit Tarzan bekämpa kommunistiska s k infiltratörer med uppdrag att resa afrikanerna mot sina koloniala herrar.

Filmerna

Den·största skillnaden mellan romanerna och filmerna (jag avser nu Weissmüller- och Barker-filmerna) är gestaltningen av Tarzans familjeliv. Romanernas östafrikanska farm har ersatts med en pittoresk hydda i träden, som förbättras gradvis från film till film. En hydda är inte bara mer filmiskt tacksam, på något sätt harmonierar den bättre med Tarzan-mytens grundläggande fakta. I filmens hydda lever Tarzan tillsammans med Jane och Boy ett från civilisationen oberört och för det mesta ostört liv enligt rousseauanska ideal.

I den första Weissmüller-filmen kommer Jane till djungeln som medlem av en safari, som letar efter elefanternas kyrkogård. I filmens slut väljer hon att stanna i djungeln hos Tarzan. Man får inte någon förklaring till hur Tarzan hamnat i djungeln. Han bara lever där bland aporna och kan endast tala apspråk. Burroughs omöjliga gimmick i den första romanen att Tarzan själv lärde sig läsa och skriva engelska med hjälp av några ABC-böcker, trots att han inte kunde tala språket är naturligtvis spolad i filmen.

I den andra Weissmüller-filmen försöker Janes forna guide förmå henne att återvända till civilisationen, men Jane vill fortsätta att leva sitt lyckliga liv i djungeln tillsammans med Tarzan. Den här filmen har en stark erotisk underton. Jane kallar Tarzan »min man» med så stor emfas att åskådaren omedelbart inser att de lever i ett samvetsäktenskap utan prästerlig välsignelse. Förutom att denna samlevnadsform chockerade USA gick Maureen O’Sullivan omkring i en bikini, vars nederdel dessutom lämnade höfterna helt bara. Droppen som fick bägaren att rinna över var en undervattensbalett i vilken hon badade topless. Den scenen tvingades filmbolaget klippa efter några månaders visning.

I den tredje Weissmuller-filmen hade man tagit viss hänsyn till moralens väktare. Jane hade försetts med en knälång klänning. Men fortfarande hade hon inte släpat Tarzan till civilisationen och prästen.

Protesterna mot det syndfulla livet i djungeln drabbade inte bara filmerna. Ansvarskännande medborgare i USA gjorde raider mot biblioteken och brände Tarzan-romanerna – i vilka paret dock var vederbörligen gifta!

I den fjärde Weissmuller-filmen begåvades Tarzan och Jane med en son. Eftersom producenten inte gärna kunde låta denne framstå som avlad och född i synd, kom Boy till världen genom ett fiffigt Deus ex Machina. Ett flygplan störtar i djungeln och endast en baby överlever kraschen.

Johnny Weissmüller-filmerna bygger främst på motsättningen djungel-civilisation. Konfrontationen sker huvudsakligen genom att vita män (hederliga och ohederliga) tränger in på Tarzans eller olika djungelfolks område. Klassisk är filmen »Tarzans äventyr i New York», i vilken Tarzan lämnar djungeln för att leta efter den kidnappade Boy. I New York ställs han inför dilemmat att få tillbaka sin fosterson antingen genom domstolsprocesser eller genom att ta lagen i egna händer. Slutligen väljer han det senare, kastar sig ut genom ett fönster så att glassplittret yr och börjar svinga sig fram mellan skyskrapornas flaggstänger.

Några av Weissmüller-filmerna har tagit till vara ett av Burroughs huvudtemata, de bortglömda och mystiska folken i isolerade dalar. Under krigsåren bekämpade Tarzan nazi-agenter i djungeln.

Johnny Weissmüller spelade Tarzan i 12 filmer mellan 1932 och 1948 (inte 18 filmer som ofta anges i olika sammanhang) innan han fick dölja sin fetma i Djungel-Jims kläder. Apan Cheeta är helt och hållet en hollywoodsk uppfinning. Under Weissmüllers tid lär rollen ha varit besatt av 9 olika apskådespelare. Cheeta var så populär att hon fick följa med Weissmüller till Djungel-Jim-filmerna. I romanerna umgås Tarzan med de stora människoaporna, som är hans barndoms storfamilj, och en liten apa, N’Kima, som fungerar som hans budbärare.

Tarzans speciella vrål har en alldeles egen och komplicerad tillkomsthistoria. Det skapades i MGM:s ljudateljéer av en hunds morrande, en hyenas skratt som kördes baklänges, en soprans höga C som kördes med låg hastighet och ett skärande stråkdrag på en fiolsträng som blandades med Weissmüllers egna tjut. I den andra Weissmüller-filmen utstötte Jane ett liknande tjut några oktaver högre. Det lät en aning töntigt och kom aldrig tillbaka i de övriga 10 filmerna.

När Johnny Weissmüller överlämnade höftskynket till Lex Barker år 1949 förändrades inte myten nämnvärt. Barker talade samma barnspråk och bodde i samma hydda. Jane fanns kvar även om hon spelades av 5 olika skådespelerskor i Barkers 5 filmer. Boy hade försvunnit år 1947, när Johnny Sheffield växte ur rollen. I stället introducerades Joey i den fjärde Barker-filmen. Han var en föräldralös vit pojke, som Tarzan hittade i djungeln och adopterade.

Efterföljaren Gordon Scott gjorde också 5 filmer (1955–1960). Endast i den tredje fanns Jane med liksom en Boy-Joey-efterföljare vid namn Tartu (= Tarzan two) vars ursprung aldrig förklarades. I de övriga 4 filmerna strövade Tarzan fritt omkring i djungeln med Cheeta som enda sällskap. För övrigt anses de två sista Scott-filmerna (»Tarzans största äventyr» och »Tarzans djungelstrid») vara de allra bästa Tarzan-filmerna genom tiderna. De var inspelade på plats i Afrika med 300 statister från Kikuyu-stammen, och de hade goda engelska skådespelare (bl a Sean Connery) i skurkrollerna, intrigerna var välskrivna och hela karaktären på filmerna var avgjort vuxen.

I dessa filmer fick Tarzan överge barnspråket och tala en normalbegåvad engelska, vilket sedan blivit regel för alla efterföljande filmer till dags dato. Personligen tycker jag att Weissmüllers koncentrerade tal var både suggestivt och adekvat i sammanhanget.

Mannen bakom detta nytänkande var producenten Sy Weintraub, som införskaffat såväl spelfilms- som TV-rättigheterna på Tarzan.

Med skådespelaren Jock Mahoney i Tarzan-rollen introducerade han sedan ytterligare ett nytt grepp i tvenne filmer: Tarzan på äventyr i Indien och Siam. Det gick nödtorftigt ihop med Tarzan-myten, men därpå kom Weintraub med en idé som definitivt gick över gränsen och spräckte hela myten. Tarzan modellerades om efter 1960-talets mest framgångsrike vilde, James Bond. I »Tarzan and the Valley of gold» anländer Tarzan till Sydamerika som en ordinär flygpassagerare med välpressad kostym och diplomatväska. Så småningom byter han om till höftskynke. Huvudrollsinnehavaren Mike Henry var ingen överdängare i att klänga i lianer eller i att simma i floder. Han bara lunkade omkring totalt desorienterad i den sydamerikanska djungeln och i stället för att besegra sina fiender på apornas vis så smög han sig ner i deras stridsvagn och pepprade dem med kanonen. På svenska döptes den filmen helt följdriktigt till »Tarzan – vår man i djungeln».

Mike Henry gjorde ytterligare två filmer. I dessa introducerades ännu en adoptivson, Jai, som också återfinnes i TV-serien.

Serierna

Ett stort antal artister har arbetat med Tarzan-serien sedan den började år 1929. Den förste var Harold Foster, som tecknade en dagsserie omfattande 300 bilder. Den följde den första Tarzan-romanen »Tarzan of the Apes» med stor exakthet.

Foster ville emellertid inte fortsätta med dagsserien. Metropolitan Newspaper Syndicate satte då en av sina ateljétecknare, Hugh Hutton, på jobbet att teckna nästa Tarzan-roman, »Return of Tarzan». Det var ett provisorium och bara efter några strips lyckades syndikatet engagera Rex Maxon, som därefter hade hand om dagsserien ända till år 1947.

Maxon fortsatte att avverka Tarzan-romanerna i sin dagsserie. År 1929 hade Burroughs givit ut 12 stycken och sedan kom det fler efter hand. Tyvärr har jag inte haft tillfälle att i detalj kontrollera om samtliga romaner användes eller om man hoppade över några av dem. Hur som helst, omkring år 1936 hade man kommit ikapp romanutgivningen. Då använde man i stället två Tarzan-filmer som förlaga, »Tarzan and the Green Goddess» och »Tarzan the Fearless» med Herman Brix resp Buster Crabbe i huvudrollen. Dessa två filmer utgjorde mellanspel till de första Weissmüller-filmerna, som alltså inte användes som förlaga till dagsserien. Den första av dessa filmadaptioner är tecknad av William Juhre, som tillfälligtvis bytte av Maxon under en period åren 1936–37. Han gjorde ytterligare 3 (möjligen fler) episoder, som återgick på en Tarzan-novell, en Tarzan-roman samt de två novellerna om The Tarzan Twins.

År 1938 publicerades både romanen »Tarzan and the Forbidden City» och serieversionen av densamma. Och ett år senare gjorde man om en 3 år gammal radio serie, »Tarzan and the Fires of Thor» för dagsseriebruk. Burroughs hade själv skrivit radioserien, men uppenbarligen hade han snott temat ur H. Rider Haggards gamla 1800-talsroman »She». Därefter förefaller det mig som om Maxon och hans manusförfattare helt lämnade Burroughs och skapade egna äventyr. Liksom i de sena romanerna får Tarzan ströva fritt omkring i djungeln. Endast då och då träffar han Jane, som övergivit romanernas plantage och bosatt sig i filmernas trädhydda. I ganska många äventyr kamperade Tarzan ihop med en kvinnlig Tarzan, som i Tidsfördrif omväxlande hette Tarzeela och Zeela. Troligen hette hon även Tarzeela på engelska, eftersom Hemmets Journal i sin julalbumsredigering långt senare använde det namnet. Hon har ett helt annat ursprung än Jane men uppträder i Janes leopardbikini. Tyvärr har jag inte lyckats reda ut dessa mystiska omständigheter men det är något lurt.

Kanske bör man även nämna att Tarzan erövrade en japansk ubåt under andra världskriget och jagades av tyska agenter, eftersom hans närvaro i Afrika utgjorde det enda hotet mot nazisternas förestående invasion.

År 1931 kompletterades dagsserien med en söndagsserie. Maxon gjorde de första 28 sidorna, men eftersom det blev för mycket arbete för honom, kopplades Foster åter in. I THUD nr 6 har jag behandlat Fosters Tarzan-serie och dess betydelse för äventyrsseriens utveckling. Tyvärr är det mycket svårt att få tag på Fosters Tarzan-episoder. Med utgångspunkt från det lilla jag läst gissar jag att de inte gick tillbaka på någon originalroman och att Jane inte fanns med. Åtminstone två av Fosters äventyr innehåller den typiska Burroughs-gimmicken med överlevande gamla civilisationer i bortglömda afrikanska dalar. Det gäller dels egyptier och dels vikingar.

År 1937 övertog Burne Hogarth söndagsserien. Vi ägnar Burne Hogarth en egen artikel i det här numret. Från 1941 fick Hogarth skriva sina egna manus. De har en stark Burroughs-prägel med intriger som innehåller många fantasifulla science fantasy-element. Det är uppenbart att det är Burroughs tredje romangrupp som utgör utgångspunkt för söndagsserien. Hogarths Afrika dräller av historiska folkslag som kineser, greker, barbarer (närmast påminnande om folkvandringarnas germaner) och tartarer, vidare apmänniskor, amazoner och urtidsödlor: Endast i ett äventyr finns Jane med.

Under en kort period 1946–47 var Hogarth borta från Tarzan-serien, som då tecknades av assistenten Ruben Moreira med katastrofalt resultat.

År 1947 övertog Hogarth även ansvaret för dagsserien med Dan Barry som tuschare. Intrigen återgick på romanen »Tarzan at the Earth’s Core» och därmed inleddes en ny omgång dagsserie-äventyr som byggde på Tarzan-romanerna.

Fram till 1950 kom fyra mer eller mindre trogna adaptioner från fyra Tarzan-romaner samt radioserien från 1936. Under dessa år bytte man tecknare i snabb följd. John Lethi, Patil Reinman och Nick Cardy gjorde tillfälliga inhopp, innan läget stabiliserade sig år 1950.

Fram till år 1950 hade dags- och söndagsserien legat hos olika tecknare, som dessutom ibland haft särskilda manusförfattare. När Hogarth lämnade söndagsserien satte syndikatet in ett och samma team på de båda olika versionerna. Teamet var manusförfattaren Dick van Buren och tecknaren Bob Lubbers och därmed fick Tarzan äntligen en enhetlig teckningsstil och mytologi i dagspressen.

Van Buren skrev en lång rad olika äventyr. Eftersom de i allmänhet var kortare än vad man tidigare var van vid, så blev de ganska många. De har en god och jämn kvalitet. Generellt sett lämnade van Buren science fantasy-området för en något mera realistisk skildring av Afrikas djungler, även om man i hans produktion hittar återfall i den gamla skräckromantiska genren. I ett tiotal av hans intriger hittar man gamla Burroughs-intriger som förenklats eller bearbetats (oftast har förenklingen gjort intrigerna tydligare och bättre).

Om jag inte missminner mig så förekommer Jane inte i van Burens och Lubbers Tarzan-episod.

Bob Lubbers hade liksom efterföljaren John Celardo kvalificerat sig för Tarzan-serien genom att teckna Tarzan-kopior i olika seriemagasin. När Celardo efterträdde Lubbers var det bara meningen att han skulle hålla i serien under en kort period. Hans lön motsvarade en ordinär tecknarassistents inom seriebranschen. Men detta provisorium kom att pågå i 13 år! Och från 1958 fick han själv skriva manus. Det säger sig självt att Celardos äventyr blev alltmer stereotypa i intrig och teckning.

Celardo stoppade åter in Jane i dagsserien. Hon framställdes då enligt roman-förlagan som en kolonial husmoder på den afrikanska farmen. Ibland blir hon bortrövad av illasinnade skurkar. När Tarzan får reda på det skyndar han att rädda henne, återbördar henne till plantagen och sticker tillbaka ut i djungeln så snabbt han kan.

Tarzans son förekommer inte i dagspresserierna, varken som Korak eller Boy, med undantag för de allra första årgångarna. Däremot fanns han med i serietidningsversionen. Det kan vara lämpligt att göra ett hopp över till serietidningen vid den här punkten.

Tarzan-episoder från dagspressen hade då och då redigerats om för serietidningsbruk, men den första regelrätta Tarzan-serietidningen kom först år 1947. Den utgavs av Dell Comics och episoderna producerades direkt för serietidningen. Tecknaren hette Jesse Marsh och arbetade i en typisk Maxon-stil. Manusen skrevs av den sedermera kände seriemanusförfattaren Gaillard du Bois och denne gick tillbaka på både romanerna och filmerna. Familjesituationen byggde på Weissmüller-filmerna. Jane och Boy fanns med, liksom den pittoreska trädhyddan – även om den flyttats från djungeln till savannen. Från romanerna hade du Bois hämtat en rad personer, djur och platser, t ex Drottning La och oparianerna, Wasiri-krigarna och lejonet Jad-Bal-Ja, det bortglömda landet Pal-Ul-Don, lejonryttarna från Catne, etc.

Då och då fick Boy och Jane egna episoder i tidningen. I Janes äventyr är naturligtvis våldsinslagen nedbringade till ett minimum. Hon löser konflikterna med diplomati och kvinnlig list och framstår som en duglig husmor och varmhjärtad socialreformator med fin kontakt med infödingskvinnorna. Jane är en amerikansk enmansfredskår i den afrikanska djungeln – sedd med amerikanska ögon.

År 1964 inträffade något som bara händer i serievärlden, men som i gengäld händer ofta därstädes. Boy, som tidigare framställts i åldern 7–10 år, växte snabbt till 20. Trädhyddan blev honom för trång och han fick ett eget seriemagasin under namnet Korak.

Den förste Korak-tecknaren var en lärjunge till Hogarth, Russ Manning. Och denne fick överta Tarzan-tidningen när Jesse Marsh dog år 1966. En helt ny era började i serietidningen och det markerades ytterligare genom att man återigen gick tillbaka till originalromanernas äventyr.

Tyvärr gjorde Manning bara 10 av romanerna, som i allmänhet delades upp på 2–3 avsnitt. De interfolierades med en romanadaption som tecknades av Alberto Giolitti. Sedan tog en för mig okänd tecknare vid och gjorde 4 romaner, innan den gamle Djungel-Jim-tecknaren Paul Norris fortsatte med ytterligare 5 romaner. Russ Mannings assistent Mike Royer gjorde en »Tarzan-Twin»-berättelse.

Allt som allt var det bara 3 romaner som inte blev adapterade i den här omgången. Under denna tid utgavs den amerikanska serietidningen på ett underligt tvådelat sätt. Förutom Burroughs-adaptionerna, som publicerades under 8 av årets 12 månader, släppte man ut ytterligare 4 årliga utgåvor, som byggde på TV-versionen och Ron Elys Tarzan-gestaltning. Dessa episoder skrevs av Toni Sgrol och tecknades huvudsakligen av den skicklige Giolitti.

Denna utgivningspolitik gav till resultat en ganska blandad kvalitet och antagligen var det därför som Edgar Rice Burroughs Inc flyttade rättigheterna till ett annat bolag, DC eller National Periodical. Ny tecknare och manusförfattare är nu Joe Kubert.

Den mest intressanta av periodens tecknare var Russ Manning och han slutade med Tarzan-tidningen av den orsaken att han fick ta hand om dags- och söndagsserien år 1967.

Manning hade tecknat både Korak och Tarzan. Det blev därför naturligt för honom att införa Korak i dagspresserien. I övrigt bygger han helt och hållet på Burroughs romaner, vars intriger han varierat på ett fruktbart sätt. Medan de flesta stora äventyrsserier i amerikansk dagspress deklinerat under slutet av 1960-talet (t ex Blixt Gordon, Fantomen,·Ben Bolt och Mandrake) har Tarzan fått nytt liv och det märkliga är alltså att det är den gamla ursprungliga fantasy-Tarzan som kommit tillbaka med fantasy-inslag som är så fantastiska att de balanserar på gränsen till det löjliga, men som ändå aldrig går över denna gräns.