: Milton Caniff

milton caniff signatur

Hur det började

Milton Arthur Paul Caniff föddes 1907 i Hillsboro, Ohio. Redan i 14-årsåldern kunde han se sina första serier i tryck. På den tiden hade amerikansk dags-·och specialpress speciella seriesidor, till vilka läsarna fick skicka in egna bidrag. Många sedermera kända serietecknare har berättat, hur mycket dessa amatörseriesidor betydde för deras konstnärliga utveckling och för deras intresse för serier. Milton Caniff är alltså en av dem.

I pojkåren var Milton Caniff scout. Han verkade då i en daglig scoutläger-tidning med serier och illustrationer. Dessa blev uppmärksammade av en dagstidning, Dayton Journal, som kontaktade honom. Under hela sin high school-tid knäckte Caniff extra på tidningens illustrationsavdelning. Amatörtecknaren blev alltså proffs på ett ganska tidigt stadium.

"Chic and Noodles" var en gymnasial skämtserie, som Caniff gjorde för en skoltidning omkring 1925.

”Chic and Noodles” var en gymnasial skämtserie, som Caniff gjorde för en skoltidning omkring 1925.

Förutom teckning var den unge Milton Caniff även intresserad av teater och han uppträdde ofta på biografernas mellanaktsvaritéer. Dessutom deltog han livligt i elevorganisationer och medarbetade i årsböcker och skoltidningar. I skoltidningen Stivers High School Newspaper publicerades hans serie ”Chic and Noodles” (döpt efter en livligt frekventerad restaurang), som avhandlade skollivets arbete och fritid.

Efter sin examen flyttade Caniff år 1926 till California för att arbeta på en tidning. Strax därpå skrev han in sig vid Ohio State University och började studera konst och journalistik.

Under universitetstiden frilansade Caniff på dagstidningen Columbus Dispatch, där han fick heltidsanställning, så snart han avslutat universitetsstudierna. Med en fast lön hade han råd att gifta sig, men kort därpå kom depressionen och Caniff miste sitt nya jobb, Han hankade sig fram på litet av varje, tecknade affischer och annan reklamkonst. Han delade ateljé i Columbia med barndomskamraten Noel Sickles, som skulle få stor betydelse för hans utveckling som serietecknare. (Den s k Caniff-stilen, som jag senare skall gå in på – är till stor del utarbetad av Noel Sickles.) Under en period turnerade han med ett teatersällskap såsom huvudrollsinnehavare. Man spelade en succépjäs från Broadway, men den gjorde fiasko i landsorten.

Självporträtt av Milton Caniff.

Självporträtt av Milton Caniff.

År 1932 kom så den stora chansen. Caniff fick arbete på Associated Press’ stora ateljé. Han började på illustrationsavdelningen men flyttades snart över till serieavdelningen. Han övertog ”Gilfeather”, som Al Capp hade jobbat med, och arbetade med reportageserien ”The Gay Thirties”, ”Puffy the Pig” samt ”Remember when”. Slutligen – år 1933 – fick han påbörja en ny serie, vilken innebar hans egentliga genombrott, nämligen ”Dickie Dare”. Seriens gimmick var, att Dickie – en grabb i tioårsåldern – läste klassiska äventyrsberättelser och historiska skildringar och sedan med hjälp av sin fantasi klev rakt in i berättelsen och deltog i äventyrligheterna.

”Dickie Dare” uppmärksammades och Milton Caniff lockades över till N. Y. News Syndicate för en ny produktion.

Caniffs "Dickie Dare" från 1933 är typisk för de tidiga äventyrsserierna som helt använde sig av skämtseriernas teckningsstil.

Caniffs ”Dickie Dare” från 1933 är typisk för de tidiga äventyrsserierna som helt använde sig av skämtseriernas teckningsstil.

Terry och piraterna

Joseph Patterson, en av de ledande männen på New York Daily News, önskade en bra äventyrsserie, som kunde ta upp kampen med Forsters ”Tarzan”, Raymonds ”Blixt Gordon” och Cranes ”Captain Easy”. Tillsammans med Caniff arbetade han nu fram ”Terry och piraterna”. Den 19 oktober 1934 publicerades den första strippen.

Introduktionsstrippen till "Terry och piraterna" från 1934 presenterar huvudpersonerna samt bifigurerna i den första episoden.

Introduktionsstrippen till ”Terry och piraterna” från 1934 presenterar huvudpersonerna samt bifigurerna i den första episoden.

Seriens första avsnitt inleds med att Terry Lee och Pat Ryan landstiger i Kina. Terry är en pojke i 12-årsåldern medan Pat är en vuxen man. Man får ingenting veta om deras bakgrunder eller inbördes relationer. Deras avsikt är att leta reda på en guldgruva som Terrys farfar upptäckt i Kina. De anställer en engelsktalande kinesgrabb, George Webster Konfucius gemenligen kallad Conny, som kombinerad kock och guide och hyr en båt. Och sedan råkar de ut för de exotiska piraterna …

Det tog tid innan Caniff hade utvecklat persongalleriet och intrigerna. I början var personerna helt stereotypa och berättelsen full av omöjliga seriegimmickar. Den kinesiska lokalfärgen var helt obefintlig. Conny var en komisk bifigur som uttalade ”r” som ”l” och som stod för alla humoristiska inslag. Pat stod för äventyrligheterna och Terry var den färglöse, neutrale resonören.

Ett tidigt strip ur "Terry och piraterna" från 1934. Teckningsstilen är den samma som i "Dickie Dare".

Ett tidigt strip ur ”Terry och piraterna” från 1934. Teckningsstilen är den samma som i ”Dickie Dare”.

Så småningom fick personerna och intrigerna mer fasta konturer. Caniffs berömda kvinnor tillkom, först den bortskämda, nyckfulla och viljestarka Normandie Drake och så småningom även den lika vackra som ondskefulla piratdrottningen Dragon Lady.

Dragon Lady som gerillaledare.

Dragon Lady som gerillaledare.

Milton Caniff hade aldrig varit i Kina, men med tiden skaffade han sig en imponerande kännedom om landet, och i samma takt utvecklades serien. Den kom allt mer att kännetecknas av intelligenta intriger och litterär dialog.

Serien mognade både i stil och innehåll efter det att japanerna är 1937 anfallit Kina. Caniff avslutade det äventyr han höll på med och införde sedan den aktuella konflikten i serien. Terry började ta del i kinesernas gerillakrig mot japanerna.

Eftersom USA förhöll sig officiellt neutralt i konflikten, begagnade Caniff endast termen ”angriparna” om japanerna, men alla amerikanska läsare visste ändå vad det rörde sig om. Caniff blev därigenom den förste, som omedvetet behandlade utrikespolitiska samtidskonflikter i serieform och som begagnade mediet för politisk propaganda. Han gjorde en heroisering av det kinesiska folkets frihetskamp avsedd för den amerikanska hemmapubliken. Men det är inte så fantastiskt, som det låter. På den tiden hade kommunismen och Mao ännu inte segrat och den allmänna opinionen i USA var ganska Kina-vänlig.

Genom att verkligheten trängde in i serien, ändrade denna naturligtvis karaktär. De komiska bifigurerna ersattes av mer heroiska gestalter. Den kallblodiga och ondskefulla Dragon Lady genomgick en förvandling till varmhjärtad och godsint partisan. Piraterna försvann för alltid ur serien – men inte ur dess titel. Caniffs teckningsstil blev också mer dramatisk och realistisk, vilket jag återkommer till senare.

Caniff och världskriget

När USA drogs in i andra världskriget, skyndade Milton Caniff till en inskrivningsbyrå för att ta värvning. Av någon anledning blev han emellertid inte antagen. Det måste ha känts snöpligt och det ligger alltför nära till hands att antaga, att man i detta förhållande kan söka anledningen till att Milton Caniff under och alltsedan andra världskriget är den mest patriotiske och därmed mest politiserande serieskaparen i USA.

Efter Pearl Harbor-angreppet i december 1941 lät Caniff sin unge hjälte Terry Lee lämna Kina för att ta värvning i amerikanska flygvapnet. Så småningom blir han stridsflygare med placering i Sydöstasien. Den äldre kompanjonen Pat Ryan ersattes med en militär överordnad, överste Corkin, som lär vara tecknad efter en förebild i verkligheten.

Men det räckte inte med att Caniff införde andra världskriget i sin serie. Han erbjöd regeringen sitt ritstift och illustrerade soldatinstruktioner, tecknade kartor över Kina, designade fälttecken och affischer. Dessutom gjorde han under två års tid ”Male Call”, en skämtserie om och för de stridande soldatema. Varje strip var avslutad och hade en komisk poäng, som var hämtad från frontsoldaten s k vardag. Stilen på teckningarna var, trots innehållet, Caniffs vanliga dramatiska och realistiska. Serien blev våldsamt populär, inte minst därför att där fanns en sexig brud vid namn Miss Lace, som kallade varje vanlig basse för ”general” eller ”amiral”, vilket fick vederbörande att också känna sig som en sådan.

Skämten i "Male Call" var erotiska och Miss Lace förekom ofta i avklädningsscener – som bildmässigt bara kunde antydas.

Skämten i ”Male Call” var erotiska och Miss Lace förekom ofta i avklädningsscener – som bildmässigt bara kunde antydas.

Steve Canyon

År 1947, när ”Terry och piraterna” stod på höjden av sin popularitet, lämnade Milton Caniff serien efter det att hans kontrakt gått ut. Anledningen var, att han inte ägde serien personligen och att han ville nå fullt konstnärligt (och framför allt ekonomiskt oberoende) med en egen serie. Så föddes ”Steve Canyon”, en serie som varken i stil eller till innehåll skilde sig alltför mycket från ”Terry”. Seriens copyright lades på Sun and Times Company och redan ett år innan Caniff hade börjat teckna serien hade 125 tidningar köpt publiceringsrätten till den.

Introduktionsstrippen till "Steve Canyon" från 1948.

Introduktionsstrippen till ”Steve Canyon” från 1948.

Tecknaren George Wunder efterträdde Caniff på ”Terry och piraterna” och arbetade med serien fram till 1973.

När ”Steve Canyon” började år 1947 presenterades huvudpersonen Stevenson Canyon som en f d befälhavare för en lufttransportstyrka, som opererat över hela världen under andra världskriget. Nu ledde han en civil firma, som åtog sig flygtransporter.

"Steve Canyon" från 1948. Bilderna är i stort sett uppbyggda av kontrasterande svarta och vita ytor.

”Steve Canyon” från 1948. Bilderna är i stort sett uppbyggda av kontrasterande svarta och vita ytor.

Vid Korea-kriget återgick Steve Canyon till amerikanska flygvapnet och allt sedan dess har han återfunnits där och på platser, där det kalla kriget övergått till väpnade konflikter, Berlin, Turkiet, Sydöstasien, och i synnerhet då Vietnam.

Propagandisten Caniff

Steve Canyon.

Steve Canyon.

Allt sedan andra världskriget har Milton Caniff varit den amerikanska krigsapparatens ständige förespråkare. Förutsättningen finns naturligtvis redan i hans tvenne seriers ämnesval. Serier om aktiva amerikanska flygofficerare på uppdrag i exotiska världsdelar kan inte undvika att ge amerikanska synvinklar på internationella problem. Och alldeles självklart har dessa synvinklar bidragit till den popularitet som ”Terry och piraterna” och ”Steve Canyon” åtnjutit hos den amerikanska läsekretsen under årens lopp. Caniff har fått otaliga utmärkelser och medaljer från regering, krigsmakt, medborgarorganisationer och industrier.

Det är svårt att fastställa om Caniff medvetet avser att indoktrinera sin läsekrets. Och det kanske också är ointressant att avgöra om han personligen är en kallt beräknande propagandist eller bara en godtrogen patriot som okritiskt accepterat och fört vidare politiska felbedömningar som härstammar från Pentagon och Vita Huset. Resultatet är ändå det samma.

I detta sammanhang kan det vara lämpligt att understryka att så som den amerikanska seriemarknaden fungerar – och då främst de syndikerade serierna i dagspressen – är det helt otänkbart att en serie som är okritisk till officiella politiska synsätt skulle kunna komma fram via seriesyndikaten av rent kommersiella hänsyn. För den amerikanska publiken är därför Caniff indoktrinerande endast i den meningen att han speglar och konserverar redan etablerade uppfattningar.

En mera aktivt indoktrinerande effekt får Caniffs serier då de publiceras i länder som har en från Vita Huset avvikande uppfattning om USA:s roll i världspolitiken. I Sverige fanns ”Terry och piraterna” och ”Steve Canyon” under 40- och 50-talen, sedan försvann de nästan helt tills några avsnitt av Terry publicerades i Fantomen 1973. Orsaken till den sparsamma publiceringen finns troligen att söka i en politisk självcensur som svenska syndikat och serieförlag redan tidigt underkastade sig. Om denna censur grundade sig på ansvarskänsla eller kommersiell självbevarelsedrift kan man spekulera i. Den ökande medvetenheten i Sverige om politisk indoktrinering i underhållningsmedia under slutet av 1960-talet har troligen också bidragit till att bibehålla denna försiktighet. Och till sist är det intressant att konstatera att ”Terry och piraterna” nyligen lagts ner. Officiellt därför att George Wunder ville gå i pension men det anses att Vietnam-krigets växande impopularitet återverkat på serien.

Men ”Steve Canyon” finns fortfarande.

Noel Sickles och Caniff-stilen

Idag imponerar teckningsstilen i ”Steve Canyon” inte särdeles mycket men Milton Caniff var en gång i tiden en mycket skicklig tecknare. Han sysslade inte bara med serier utan med illustrationsverksamhet överhuvudtaget. Att döma av några i ”The World of Comic Art” återgivna prov på affischer o d. hade han mycket lätt att arbeta i olika stilarter. Gissningsvis hade han lika stora förutsättningar som Harold Foster och Alex Raymond att arbeta fram 1930-talets ”klassiska realism” men som serietecknare valde han en helt annan väg och därigenom kom han att bilda motpol till Foster-Raymond-skolan.

"Steve Canyon" från 1972. Caniff gör det enkelt för sig genom att antyda figurer och genom att modellera med hafsiga streck.

”Steve Canyon” från 1972. Caniff gör det enkelt för sig genom att antyda figurer och genom att modellera med hafsiga streck.

Caniff är den mest imiterade av alla serietecknare i äventyrsgenren. Det gäller såväl intrig, persongalleri och dialog som teckning. Hans betydelse är enorm och den kan knappast förringas av att han själv och serieforskare aldrig försummar att påpeka Noel Sickles betydelse för stilutvecklingen. Däremot finns det ett annat samband som inte har utretts. X9-tecknaren Mel Graff använde ungefär samma stilideal vid ungefär samma tidpunkt i sin serie ”Patsy”.

"Patsy" från 1935. Mel Graffs teckningsstil var identisk med Caniffs dåtida stil och det har på sina håll antytts att Graff skulle vara en föregångare till Caniff. Graff gjorde sedermera "Agent X9" i 20 år.

”Patsy” från 1935. Mel Graffs teckningsstil var identisk med Caniffs dåtida stil och det har på sina håll antytts att Graff skulle vara en föregångare till Caniff. Graff gjorde sedermera ”Agent X9″ i 20 år.

Noel Sickles och Milton Caniff delade ateljé i Columbus i början av 1930-talet. Samma år som Caniff började med ”Terry och piraterna” övertog Sickles flygserien ”Scorchy Smith”. Från början var det bara meningen att han skulle vikariera i sex månader för tecknaren John Terry, som var sjuk i tuberkulos. Men efter de sex månaderna var Terry fortfarande sjuk och Sickles fick ta över för gott.

"Scorchy Smith" från 1934, medan Noel Sickles var tvungen att teckna i John Terrys lösa impressionistiska stil.

”Scorchy Smith” från 1934, medan Noel Sickles var tvungen att teckna i John Terrys lösa impressionistiska stil.

Under vikariatstiden var Sickles tvungen att kopiera Terrys stil, eftersom denne ju skulle komma tillbaka. Därefter kunde han emellertid föra över serien i sin egen stil. Att döma av Sickles Terry-kopierande stil var ”Scorchy Smith” ursprungligen tecknad i en enkel, snabb och lös impressionistisk stil med tydliga drag av Fosters 1929-stil. Gråtoner saknades och de svarta ytorna visade tydligt var penseldragen började och slutade.

Sickles egen stil var fortfarande impressionistisk, men mycket mera utarbetad. Personuppfattningen visade drag av Roy Cranes halvkomiska personer, men var mera upplösta i konturerna. Sickles införde också gråtoner (han arbetade på craftint) och massiva svarta ytor.

"Scorchy" Smith" från 1936. Sickles teckningsstil var skissartad. Han lär ha varit en av de första serietecknare som använde både ritstift och pensel för att modellera fram personerna.

”Scorchy” Smith” från 1936. Sickles teckningsstil var skissartad. Han lär ha varit en av de första serietecknare som använde både ritstift och pensel för att modellera fram personerna.

Efter två år överlämnade Sickles ”Scorchy Smith” till den unge tecknaren Bert Christman, som fortsatte i Sickles maner. Han ansågs vara mycket begåvad, men hann inte utvecklas självständigt, innan han försvann till krigsskådeplatsen i Sydöstasien och blev stridsflygare hos Clair Chennaults berömda ”Flygande tigrar”. Han sköts ner och omkom.

I ”Dickie Dare” kan man studera den unge Milton Caniffs stil. Den är mycket tidstypisk och ligger nära den komiska seriestilen. Caniff arbetar med en relativt jämn och distinkt kontur, han krafsar lite med streckskuggor och använder inte så mycket av de massiva svarta ytor, som senare skulle bli karaktäristiska för Caniff-stilen. Figurerna är stiliserade i Cranes anda.

Den första årgången av ”Terry och piraterna” skiljer sig inte i stilhänseende från ”Dickie Dare” – Terry själv har fått exakt samma utseende som Dickie bortsett från hårfärgen.

I slutet av 1935 börjar den typiska Caniff-stilen växa fram i "Terry". Modellering och detaljbeskrivning blir mera noggrann.

I slutet av 1935 börjar den typiska Caniff-stilen växa fram i ”Terry”. Modellering och detaljbeskrivning blir mera noggrann.

Caniff och Noel Sickles stod i mycket nära kontakt med varandra under åren 1934–36, de delade på assistenten Alfred Andriola och de arbetade ibland med varandras serier. Efter sina två aktiva år som serietecknare återgick Sickles till reklamaffärerna, som han fann mera lönande. Åren 1937–39 ska han dock ha hjälpt Caniff med söndagssidorna av ”Terry och piraterna”.

Det är så gott som omöjligt att i detta intima samarbete särskilja Sickles och Caniffs olika insatser. Båda två var utomordentligt skickliga. Men eftersom Caniffs ”Terry och piraterna” blev en stor succé och Sickles var mer intresserad av reklam, var det Caniff som kom att ge namn åt hela stilen.

Den s k. Caniffstilen var färdigutvecklad i slutet av 1930-talet. Caniffs tidigare stiliseringar i komisk riktning ersattes av mera realistiska (men fortfarande stiliseringar). Införandet av det japansk-kinesiska kriget innebar att seriens innehåll blev mera realistiskt och självklart sökte sig Caniff fram till en adekvat uttrycksform. Dramatiken underströk han genom att använda mycket svärta i bilderna och genom hårda kontrasteringar mellan vitt och svart.

"Terry och piraterna" från 1942 då stilen var färdigutvecklad och dessutom en aning mekanisk.

”Terry och piraterna” från 1942 då stilen var färdigutvecklad och dessutom en aning mekanisk.

Den grundläggande skillnaden mellan Foster-Raymond-skolan och Caniff-skolan ligger i figuruppfattningen. Den förra arbetar med en finare linje och realistiskt tecknade figurer med utgångspunkt från illustrationsstilen. Den senare arbetar med grövre linjer med stiliserade figurer med utgångspunkt från den komiska serien.

Foster introducerade filmiska snedperspektiv och växlande avstånd som berättartekniska hjälpmedel, Raymond fortsatte och utvecklade metoden, men det var Caniff som fulländade den genom att tillfoga ett nytt element, ”fotorealismen”. Det är ett allmänt använt men dessvärre något missvisande begrepp, som kanske kan antyda att Caniff skulle syssla med fotografiskt noggrann föremålsåtergivning eller naturalistiskt illusionsmåleri. Nej, vad Caniff hämtade från foto- och filmkonsten var skärpeinställningen och den kraftiga kontrasteringen mellan svart och vitt.

Raymond och särskilt Foster fyllde gärna sina bilder med perfekt återgivna smådetaljer och de använde samma skärpa på förgrund som på bakgrund, såvida de inte var ute för att skildra speciella atmosfäriska förhållanden. Caniff använder sig av en enda skärpeinställning, förgrund eller bakgrund, och reducerar detaljerna till ett absolut minimum. Hans stil kan förefalla enkel, men det är fråga om en skenbar enkelhet, som bygger på hans nästan otroliga känsla för hur ett litet antal spridda linjer och tuschplumpar ger ett optiskt intryck av en plastisk figur. En extrem Caniff-profil kan bestå av en pannlinje, fyra åtskilda plumpar (=ögonhålans skugga, skuggan under näsan, överläppen och skuggan under underläppen) samt den undre haklinjen. Han utelämnar alltså näsans linje, linjen mellan näsa och överläpp, underläppens linje och främre baklinjen. Det är en raffinerad metod, som naturligtvis har sitt ursprung i fotokonsten, där ljuset utplånar konturen och figurerna modelleras enbart genom skuggor. Foster använde den tillfälligtvis i sin tidiga impressionistiska stil.

Den ”klassicistiska” Foster-Raymond-stilen använder sig av en intakt profil och ger plasticitet åt sina figurer genom en gradvis skuggning med fina streck, som kan vara raka eller rundade och ha varierande täthet beroende på önskad grad av gråton.

Caniff får fram tre dimensioner hos sina figurer på ett annat sätt än Raymond-skolan. Han delar upp figuren i en belyst och en skuggad sida och kontrasterar vitt och svart. Han använder nästan aldrig någon gråtonsövergång. Han är en mästare i att placera klädvecken på de rätta ställena och de består bara av korta och grova penseldrag. Den plasticitet han därigenom uppnår är naturligtvis en del av ”fotorealismen”.

Nu använder Caniff visserligen gråtoner för att få fram tredimensionella effekter, men det gäller inte personerna utan miljön. Och han åstadkommer inte gråskalan med hjälp av fina tecknade linjer utan med ett pålagt raster (en film med jämnt fördelade prickar). Detta raster lägger han företrädesvis på hela ytor i bilden för att skilja förgrund, mellanplan och bakgrund. Caniffs arbetsmetodik har beskrivits så här: Han börjar med att skissa personerna i blyerts. Därefter tuschar han dem med penna, det gäller framför allt ansikte och händer och andra viktiga detaljer. Först därefter skissar han i bakgrunden, vilken han nästan uteslutande tuschar med pensel. Avslutningsvis penslar han in klädveck och skuggor och putsar med pennan.

Det råder inget tvivel om att den extrema Foster-Raymond-stilen var en återvändsgränd för seriekonsten. Vad den vann i briljans och exakt detaljbeskrivning förlorade den i dynamik och dramatik.

Foster-lärjungen·Hogarth och samtliga Raymond-lärjungar (inklusive Raymond själv) modifierade stilen, Hogarth i expressionistisk riktning och resten i fotorealistisk riktning. Endast Foster kvarstannade vid sin ”klassiska realism” och har alltmera framstått som den store mästaren utan någon större betydelse för den nya generationen serietecknare, som växte fram under 1940-talet.

Men Caniff-stilen är i hög grad en stil lämpad för serieteckning. Den är snabb och ekonomisk och väl lämpad för tidningstryck.

Raymond använde ibland den "fotorealistiska" kontrasteringstekniken och Caniffs penselskuggning i "Rip Kirby".

Raymond använde ibland den ”fotorealistiska” kontrasteringstekniken och Caniffs penselskuggning i ”Rip Kirby”.

[Texten publicerades ursprungligen i Thud! nummer 23 1/1974) och återges med skribentens medgivande.]
This entry was posted in Artiklar, Förstasidan, Senaste and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera