:
avatar
Serier i Indien – Fantomen, Buddha och Gandhi

vinjettbild indien

Tänk er ett land där serier säljer i miljonupplagor, där amerikanska serier säljer mer än de gör på hemmaplan. Landet är Indien, en ung nation med 400 språk, utbredd analfabetism och fattigdom. Tack vare en växande medelklass är seriemarknaden en god affär, och 2004 kom så Indiens f örsta egna »graphic novel«!

Även om de flesta av oss har vår egen föreställning om vad som är typiskt för Indien, är risken överhängande att den bilden bygger på generaliseringar som vi fått oss till livs genom TV eller från välmenande men fördomsskapande läroböcker. Indien är nämligen så långt från en homogen nationalstat man kan komma. I samma land trängs över en miljard människor, alla världsreligionerna, cirka 400 olika språk, snö och regnskog, akademiker och analfabeter, fattiga och rika – ja, Indien är sannerligen en kulturell smältdegel.

Indisk bildkonst

Självklart återspeglas mångfalden även i konsten, det finns till exempel en lång bildhuggartradition som genom årtusenden smyckat tempel och palats, och i många indiska hem finns billiga och grälla reproduktioner av mytologiska motiv.

Exempel på indisk bildkonst. I delstaten Tamil Nadu finns en mångtusenårig bildhuggartradition. Foto: David Haglund & Malin Richter.

Exempel på indisk bildkonst. I delstaten Tamil Nadu finns en mångtusenårig bildhuggartradition. Foto: David Haglund & Malin Richter.

Filmindustrin är ett annat bildmedium som har fått en enorm betydelse i många indiers liv, både som verklighetsflykt från en slitsam vardag och som lönsam födkrok. Det indiska filmundret – världens största filmindustri som får till och med Hollywood att komma på skam när det gäller publiksiffror – har gett upphov till det skämtsamma begreppet Bollywood, som egentligen är missvisande då det enbart åsyftar de hindifilmer som görs i Mumbai (före detta Bombay). Det andra stora filmcentrumet ligger i Chennai (före detta Madras), där man talar tamil, men det förekommer även att man gör nyinspelningar av populära filmer på de olika delstatsspråken. De talrika filmerna exporteras dessutom till flera asiatiska länder samt Sydafrika och Storbritannien, där det finns betydande indiska minoriteter.

En annan grafisk konstform som vunnit mark i Indien är den tecknade serien, även om dess popularitet inte på långa vägar kan jämföras med filmens framgångar. Till en början var serier ett nöje förbehållet överklassen, då serier utöver dagsstrippar bara fanns tillgängliga i importerade album med till exempel »Tintin« och »Asterix«. Serier blev snart mer lättillgängliga med den första inhemska serietidningen Indrajal Comics, innehållande amerikanska strippserier från King Features Syndicate.

»Odödliga bildberättelser«

Anant Pai brukar kallas den indiska seriens fader. För sina insatser när det gäller serier som inspirerar till läsning och bevarar det indiska kulturarvet ses han som något av en folkhjälte och sagofarbror, kanske att likna vid en indisk Astrid Lindgren eller Rune Andréasson. När han i september 2004 fyllde 75 år fick han därför en massiv uppvaktning av Mumbais befolkning.

Säkerligen hade många av dem någon gång kommit i kontakt med hans Amar Chitra Katha (ungefär »odödliga bildberättelser«), Indiens svar på Illustrerade klassiker.

Amar Chitra Katha är Indiens genom tiderna populäraste serietidning. Infotainment med inriktning på mytologi och historia.

Amar Chitra Katha är Indiens genom tiderna populäraste serietidning. Infotainment med inriktning på mytologi och historia.

Upprinnelsen till denna extremt framgångsrika serietidning var den TV-frågesport för barn som Pai råkade se 1967. Anant Pai blev förskräckt över att ingen av deltagarna kunde besvara en enkel fråga om det indiska nationaleposet »Ramayana«, medan de alla hade goda kunskaper om grekisk mytologi: »Jag insåg plötsligt att dagens unga höll på att bli alienerade från sin egen kultur.«

Han beslöt sig för att göra indisk historia och mytologi tillgänglig för den breda massan i den lättlästa serieformen. Säkerligen hade han inspirerats av Indrajal Comics. Problemet var bara att inget inhemskt förlag trodde på idén med serier om något så föga exotiskt som Indien – inte förrän G. L. Mirchandi från India Book House gjorde entré och höll liv i utgivningen, trots att han förlorade 60 000 rupier (9 000 kr) bara under de två första åren. Det blev dock en investering som betalade sig tusenfalt tillbaka.

Gudar och Gandhi

I Amar Chitra Katha kan man till exempel få lära sig mer om gudinnan Durga. Tecknat av Souren Roy.

I Amar Chitra Katha kan man till exempel få lära sig mer om gudinnan Durga. Tecknat av Souren Roy.

Det första numret av Amar Chitra Katha innehöll historien om Krishna, med manus av Anant Pai och teckningar av Ram Waeerkar. Därefter följde närmare 440 nummer, vart och ett med försäljningssiffror på en miljon exemplar. Man har hela tiden hållit hela utgivningen i tryck för att öka exponeringen, och enligt egen uppgift har man totalt sålt över 80 miljoner exemplar! Hur många andra serietidningar kan skryta med det?

Amar Chitra Katha innehåller även biografier om historiska personligheter, här Gandhi. Tecknat av Souren Roy.

Amar Chitra Katha innehåller även biografier om historiska personligheter, här Gandhi. Tecknat av Souren Roy.

Inledningsvis innehöll Amar Chitra Katha bara återgivningar av gudasagor och legender, med titlar som exempelvis »Mahabharata«, »Buddha«, »Hanuman«, »Ganesha« och »Tales of Shiva« – men började så småningom även ta upp indisk historia och biografier över betydelsefulla personer som 1500-talskungen Krishnadeva Raya, Dalai Lama och Mahatma Gandhi. Pai skrev manus och redigerade, men släppte snart in andra författare som Subba Rao, A. Sarasvati och Luis M. Fernandes. Bland tecknarna återfanns förutom Waeerkar även namn som Souren Roy, G. R. Naik, H. S. Chavan och P. B. Kavadi.

Noteras bör att teckningarna inte alltid är så spännande och dynamiska – de påminner faktiskt om sämre amerikanska äventyrsserier från 50-talet – men för en västerlänning ligger mycket av fascinationen i återgivningen av de fantastiska miljöerna, gudarna och de praktfulla kläderna och smyckena. Och mycket riktigt har stor möda lagts ned på research, men utan att för den skull göra historierna svårlästa eller tunga.

Folkbildande serier

Pai och Mirchadi förutsåg mycket tidigt den folkbildande effekt som serietidningen skulle komma att få, och lade därför stor vikt vid att det skulle vara just korrekt och lättillgängligt. I en intervju på sin 75-årsdag har Pai själv berättat om den gången han på en religiös festival bevistade ett seminarium där en av delegaterna motiverade ett påstående med att han läst det i Amar Chitra Katha: »Ingen bestred detta. Jag insåg då att folk verkligen förlitade sig på tidningens autenticitet och att jag alltid måste vara mycket noggrann i mina efterforskningar.«

Tinkle är Indiens populäraste barntidning och baseras till stor del på manus från läsarna.

Tinkle är Indiens populäraste barntidning och baseras till stor del på manus från läsarna.

Amar Chitra Kathas slogan är »The route to your roots« – »vägen till dina rötter« – och den var även tänkt att ha en enande effekt i det splittrade Indien, kort sagt att göra befolkningen stolt över sin gemensamma historia. På sätt och vis kan man säga att dessa serieutgåvor tagit över något av det muntliga berättandets kulturbevarande.

India Book House är också ett exempel på ett förlag som tar sitt sociala ansvar – de sänker priset på sina utgåvor, sponsrar skolbibliotek och översätter till de lokala språken. Ursprungligen trycktes Amar Chitra Katha bara på engelska och hindi, men den har sedan dess utkommit på ett tiotal indiska språk. Faktiskt har den även letat sig utanför landets gränser och översatts till så skilda språk som franska, tyska, swahili och serbokroatiska.

I mitten på 90-talet kom till och med en kortlivad TV-serie baserad på serietidningens berättelser, men så sent som hösten 2004 meddelade India Book House att man satsar på förnyelse med en helt ny webbplats (www.amarchitrakatha.com) och att man snart tänkte göra en ny serie tecknade filmer. Animationsindustrin växer sig nämligen allt större i Indien, enligt Disney på grund av en redan fungerande filmindustri och tillgången på välutbildad och engelskspråkig personal.

Tinkle skapas av läsare

Självklart har det även förekommit kopior på Amar Chitra Katha, som United Bible Societies Heroes of Faith – en serietidning som utkom under andra hälften av 80-talet och avhandlade olika bibliska figurer. Även den sålde bra, över 10 miljoner exemplar.

Fabler är populära även i Indien, här från Tinkle Digest nummer 139. Text av en läsare och teckningar av Chandran.

Fabler är populära även i Indien, här från Tinkle Digest nummer 139. Text av en läsare och teckningar av Chandran.

Men India Book House ger även ut annat i serieväg. Sedan 1981 ger förlaget ut Tinkle, en serietidning riktad till de lite yngre läsarna, även denna med »Uncle Pai« som redaktör. Medan Amar Chitra Katha riktar sig till alla åldrar är Tinkle först och främst en barntidning, den första i sitt slag i Indien. Innehållet är mycket varierat men ändå relativt jordnära: fabeldjur, skämtserier, äventyr och sedelärande historier. Tidningen är inte riktad till något särskilt kön, och man kan närmast beskriva den som en blandning mellan Min Häst, Starlet, Bamse, Kamratposten och Seriemagasinet.

Tinkle tar dessutom läsarmedverkan till en helt ny nivå genom att låta läsarna skriva egna historier som sedan tecknas av professionella tecknare. Redaktionen får otroliga 5 000–6 000 läsarbrev i veckan! Detta material varvas sedan med förlagets egna serier, pysselsidor, läsarbrev, frågespalter och faktaartiklar. Hösten 2004 inledde redaktionen exempelvis ett samarbete med djurskyddsorganisationen People for the Ethical Treatment of Animals (PETA), där PETA får en sida i varje nummer för att propagera för humanare behandling av djur. Trots att många människor är vegetarianer av religiösa eller kulturella anledningar förekommer det ändå att djur far illa i Indien.

Anant Pai gjorde plats för PETA för att han själv ser ett samband mellan empati för djur och medmänsklighet:

– Syftet med tidningen [Tinkle] är att ingjuta självkänsla i barnen. Ett barn som upprepade gånger bevittnar våld mot sig själv, andra människor eller djur blir i slutändan avtrubbat. Och ett avtrubbat barn saknar självkänsla. Dagens våldsspiral är ett direkt resultat av vuxnas okänslighet, särskilt i egenskap av föräldrar.

Många historier i Tinkle är korta sedelärande berättelser skrivna av läsarna själva, men tecknade av proffs.

Många historier i Tinkle är korta sedelärande berättelser skrivna av läsarna själva, men tecknade av proffs.

Meena förbättrar för flickor

Det är tydligt att serier i Indien inte bara handlar om underhållning för stunden. Därmed inte sagt att Indien saknar någon genre jämfört med oss i väst, men hos människor som Anant Pai verkar det finnas ett bakomliggande socialt patos. Det finns fler exempel på allmännyttig »infotainment« i Indien: UNICEF har i olika omgångar satsat på serier för att öka medvetenheten hos fattiga i Sydostasien, WHO har informerat om vaccinationer, och sedan finns ju den nya folkrörelsen World Comics (som vi kunnat läsa mer om i B&B 2/03).

UNICEF:s nyaste och största projekt i den här genren är »Meena« och tjänar till att förbättra flickors ställning i familjen och samhället. I till exempel Indien och Bangladesh är det vanligt att man favoriserar pojkar när det gäller såväl utbildning som mängden mat de får av föräldrarna. Flickor tillskrivs ibland så liten betydelse att föräldrarna inte ens anmäler till myndigheterna hur många flickebarn de har.

Meena lär barn och vuxna om flickors värde, med UNICEF:s goda minne.

Meena lär barn och vuxna om flickors värde, med UNICEF:s goda minne.

Med stöd av bland annat norska regeringen och animationsjätten Hanna Barbera har UNICEF tagit fram mängder av material i form av tecknad film, webbplatser, kassettband, pjäser, affischer, böcker och serietidningar. Den afrikanska motsvarigheten heter Sara, men i Indien använder man Meena, en flickfigur som kämpar mot sociala problem som sexuella övergrepp, tidiga giftermål, hemgift, låg utbildning och liknande.

Alla dessa produkter översätts till en rad lokala språk, och Meena har vunnit stor popularitet bland både barn och vuxna. Effekten har även blivit den önskade: Meena tjänar som positiv förebild för flickor och gör dem uppmärksamma på den egna situationen. Dessutom blir både föräldrar och pojkar mer medvetna om flickors värde.

Rupa, en ung kvinna som sätter upp dockpjäser med Meena, berättade 2001 för webbplatsen www.goodnewsindia.com om den tolvårige pojken Babloo, som efter att ha sett en av de mest kända Meena-historierna lär ha utbrustit:

– Jag borde dela maten lika med min syster och hjälpa henne mer, eftersom hon är den som jobbar mest där hemma.

World Comics India

Genom World Comics hoppas man kunna stimulera den indiska seriekulturen.

Genom World Comics hoppas man kunna stimulera den indiska seriekulturen.

Tack vare sin lättillgänglighet kan medier som serier alltså användas som ett medel för förändring av samhälleliga attityder, en paroll som även delas av organisationen World Comics. Finske före detta biståndsarbetaren Leif Packalén och hans vapendragare har sedan mitten av nittiotalet samarbetat med olika organisationer i tredje världen för att ordna workshops och försöka få igång serietecknandet på gräsrotsnivå.

1997 hölls den första workshopen i den indiska delstaten Tamil Nadu i samarbete med människorättsorganisationen Village Community Development Society (VCDS), och 2002 knoppade detta av sig den lokala grenen World Comics India. Ett tjugotal workshops har hållits runt om i Indien, och man lägger främst tonvikten på att låta vanliga människor få komma till tals och uttrycka sina tankar och idéer med hjälp av seriemediet i så kallade »grassroot comics«. Ett populärt och billigt sätt att sprida dessa serier är väggtidningarna, som består av serier på några fotokopierade A4-sidor.

Nyligen gav man även ut en handbok i hur man tecknar serier på både hindi och tamil, men med finskproducerade »Comics with an Attitude« som förebild. Bland framtidsambitionerna för den indiska föreningen ingår att hålla workshops i grannländerna, publicera en billig amatörserietidning och att ge duktiga serieskapare ekonomiska förutsättningar att utveckla sina talanger.

Fantomen – en indisk hjälte?

Självklart finns det även en krass kommersialism på den indiska seriemarknaden, med samma genrer som i västvärlden. (Enda undantaget skulle väl vara porr, som inte förekommer alls i serieform.) Många av de populäraste amerikanska serierna har sedan länge funnits representerade i Indien. Ett sådant exempel är »Fantomen«.

När Lee Falk skapade Fantomen 1936 var han delvis inspirerad av Kiplings »Djungelboken« och placerade därför sin figur i ett fiktivt land som lånat drag av både Indien och Afrika: i det land som Falk döpte till Bengali vandrade lejon, pygméer och svarta medicinmän sida vid sida med rajor, tigrar och Singh-pirater. »Jag ville att landet skulle låta riktigt vilt, så jag döpte det efter den bengaliska tigern«, berättade Falk senare. På 70-talet bytte Falk namn på landet till Bangalla, troligen av samma skäl som man i Indien under en tid bytte det till Denkali – för att undvika förväxling med den indiska delstaten Bengal.

Lees dagsserie kom till Indien någon gång på 40-talet och gick länge i indiska dagstidningar på ett flertal språk, men den börjar enligt uppgift bli allt sällsyntare. I serietidningsform har Fantomen funnits sedan 1964, då Bennet, Coleman & Co, utgivarna av dagstidningen The Times of India, startade serietidningen Indrajal Comics där man samlade strippar med »Fantomen«, »Blixt Gordon«, »Mandrake«, »Buz Sawyer« och den indiske hjälten »Bahadur« under ett egenhändigt målat omslag. Ursprungligen trycktes tidningen bara på engelska, men runt 1980 började man dessutom översätta den till ett tiotal indiska språk.

»Fantomen« är populär även i Indien. Här utgåvor från tre olika förlag: Diamond Comics, Rani Comics och Egmont.

»Fantomen« är populär även i Indien. Här utgåvor från tre olika förlag: Diamond Comics, Rani Comics och Egmont.

Engelska, tamil och hindi

Efter 26 år och över 800 nummer upphörde Indrajal Comics, och rättigheterna plockades 1990 upp av Diamond Comics och Rani Comics. Diamond Comics varvade under tio år »Fantomen« med indiska och utländska serier (som exempelvis »James Bond« och »Spider-Man«) i en tjock antologitidning med namnet Diamond Comics Digest. Tidningen utgavs på både engelska och hindi och kom ständigt i nya upplagor när ett nummer hade sålt ut, något som förlängde exponeringstiden betydligt.

I motsats till den färgglada och tjocka antologiformen satsade Rani Comics i stället på en tamilspråkig Fantomen i en svartvit billigpocket som bar samma namn som förlaget. Ursprungligen låg priset på två rupier, men 2003 höjde man priset till fem rupier när färg infördes. För en svensk låter 30 respektive 75 öre otroligt billigt, men för en indisk lantarbetare som kanske tjänar runt 80 rupier (12:60 kr) om dagen är det att jämföra med om vi skulle betala över 100 kr per serietidning!

Även om de flesta förstår engelska talas hundratals språk i Indien, och det är inte ovanligt med olika språkupplagor. Här ser vi språken hindi och tamil.

Även om de flesta förstår engelska talas hundratals språk i Indien, och det är inte ovanligt med olika språkupplagor. Här ser vi språken hindi och tamil.

Egmont gör entré

Tänk er då hur dyr Egmonts egen Fantomentidning var när den hade premiär år 2000 och snabbt fick sänka priset från 30 rupier till 20 rupier (4:70 respektive 3:15 kr). Hur många av oss skulle fortsätta läsa serietidningar om varje nummer kostade en tredjedels dagslön? (Ändå ska man komma ihåg att serier är ett betydligt billigare nöje än att gå på bio, något som kan kosta uppemot 100 rupier.)

Indiska Egmont gav sammanlagt ut ett tjugotal nummer med äventyr som handplockats från den skandinaviska produktionen av gammelredax Ulf Granberg. Tidningen trycktes på engelska i färg och visade bland annat upp Hans Lindahl, Joan Boix, Jaime Vallvé, Claes Reimerthi, Donne Avenell och Kari Leppänen för en indisk publik. Precis som Diamond Comics gjort före dem såg Egmont till att hela tiden hålla alla nummer i tryck för lång exponering och distribution till bokhandeln. Samtliga nummer återtrycktes med annorlunda omslag två gånger under 2003, men tidningen verkar inte utkomma fortlöpande längre.

Kalle och hans vänner

The Phantom utgjorde dock inte Egmonts debut på den indiska marknaden. Redan 1996 inledde man ett samarbete med Indian Express Newspapers i Mumbai, som till en början licensierade italienska Disney-serier till antologitidningen Mickey Mouse Digest. Förutom Musse Pigg fanns även serier med Kalle Anka och Farbror Joakim med i tidningen. Samtidigt publicerade man även en tunnare tidning med namnet Mickey Mouse. Båda tidningarna trycktes i färg på bra papper.

Nämen, vad säger han? Det är oklart vem som översätter Disney till engelska för indisk publicering.

Nämen, vad säger han? Det är oklart vem som översätter Disney till engelska för indisk publicering.

Det är osäkert vem som sköter översättningarna av detta material till engelska, men texten innehåller klart udda uttryck med en rad stilbrott som exempelvis rätt grova svordomar.

Bland övriga Disneytitlar i dag hittar vi The Adventures of Donald Duck och Junior Disney. (Från 1988 och en bit in på 90-talet, innan Indian Express Newspapers tog över Disneyutgivningen, fanns antologin Disney Today från indiske mediemogulen Aaron Puries förlag Living Media India.)

1997 utmynnade samarbetet i det nya bolaget Egmont Imagination India, som även gett ut ovannämnda Fantomentidning och Barbie Book. En orsak till varför Egmont och, som vi senare ska se, Gotham Comics valt att satsa i Indien är att myndigheterna lyft bort en rad import- och exportrestriktioner samt underlättat för utländska investerare.

Svindlande stor marknad

Egmont sprider Disney även i Indien.

Egmont sprider Disney även i Indien.

Allt fler företag har upptäckt att Indien är en i det närmaste orörd marknad med en växande medelklass som gärna anammar en västerländsk livsstil. Men som kontrast finns det samtidigt en enorm fattigdom. Det är inte ovanligt att se tiggare i trasiga kläder på samma gata som välklädda ungdomar med mobiltelefonen och cappuccinon i högsta hugg. Likaså kan man längs motorvägarna se människor gå och cykla medan braskande reklamskyltar uppmanar till köp av rubiner, guld och diamanter.

FN beräknar att lite mer än hälften av Indiens befolkning lever i absolut fattigdom, alltså på mindre än en dollar per dag. Indiens regering räknar lite annorlunda och hävdar att så få som 30 procent är fattiga. Hur det än förhåller sig med den saken, så innebär detta även att det finns en relativt köpstark medel- och överklass på flera hundra miljoner människor. Tanken svindlar, marknaden är enorm.

Serier har länge varit ett nöje förbehållet medelklassens barn, en slutsats man inte bara kan dra av prisuppgifterna tidigare i artikeln, utan även av indiske journalisten Manan Kumars rapport »Today’s Comic Culture in India« för det UNESCO-sponsrade läsprojektet Asia-Pacific Cooperative Programme in Reading Promotion and Book Development (APPREB). Men de läses inte uteslutande av välbeställda barn.

Serietidningsuthyrning

Undersökningar som gjorts vid olika tidpunkter, bland annat 1982 och 1998, ger vid handen att indiska skolbarns läsning domineras av skolböcker och serietidningar. Att serietidningar ses som roligare torde inte förvåna någon. Serier bär heller inget stigma i Indien, de ses inte alls som dålig litteratur. Det är därför positivt om serierna kan öka läskunnigheten genom sin lättillgängliga form. Analfabetismen är fortfarande utbredd, särskild bland fattiga och i synnerhet då hos kvinnor, men den minskar stadigt.

När man diskuterar seriernas spridning får man heller inte glömma att nämna att en serietidning läses av långt fler än en person. Uthyrning av serietidningar förekommer för summor kring en–två rupier (15–30 öre), en sorts betalbibliotek alltså. Bertil Falk skriver i sin Indienartikel i B&B 3-4/85 att varje såld tidning kanske läses av upp till tio personer.

Oavsett om man trycker billiga eller högklassiga serietidningar verkar serier vara en god affär. Bertil Falk refererar i sin artikel till en undersökning gjord 1984, där en indisk affärstidning räknat ut att en serietidning börjar gå med vinst efter ungefär 5 000 exemplar. Säkert har produktionskostnaderna stigit sedan dess, och därmed vinstgränsen, men som tidigare nämnts vädrar utländska investerare morgonluft.

Gotham Comics

Gotham Comics säljer större upplagor av DC Comics och Marvel än vad förlagen gör i sitt hemland.

Gotham Comics säljer större upplagor av DC Comics och Marvel än vad förlagen gör i sitt hemland.

De stora internationella (läs: amerikanska) superhjälteförlagen finns självklart representerade i Indien. Och allt styrs från USA. Tidigare, under åttiotalet, fanns dock några lokala aktörer: Falcon Comics med »Conan« och »Spider-Man«, Diamond Comics med »Spider-Man« och så Dolton Comics som publicerade »Batman« och »Superman«. »Korak« och »Tarzan« utkom från både Kiran Comics och Vidyarthi Mithram Comics – i åtminstone ett av fallen under namnet Tarzan – Apornas son! (Troligen rör det sig om något samtryck eller någon piratutgåva.)

Ingen utgivning blev dock särskilt långvarig, men efter några års bortavaro från marknaden inleddes så en omfattande superhjälteutgivning i Indien och Singapore av det nya förlaget Gotham Comics.

Gotham Comics grundades 1997 av Sharad Devarajan, tidigare anställd hos DC Comics, numera VD, och Suresh Seetharaman, reklamare. I ryggen hade de även styrelseordföranden Christopher Linen, tidigare VD för Time Life (DC Comics ägare), och en grupp penningstinna investerare.

Utgivningen inleddes förståeligt nog med produkter från DC:s stall: MAD Magazine, Superman och Batman 1999. Två år senare följde även tidningar som byggde på figurer från Cartoon Network, samt hela Marvel Comics med titlar som Spider-Man, Hulk och Fantastic Four. Därefter tillkom Conan och Tarzan från Dark Horse. Och nyligen utkom även den första Wildstorm-titeln, Thundercats.

I skrivande stund utger Gotham Comics 28 månadstidningar i färg i Indien, de flesta i ett format något mindre än en pocket, några få i magasinstorlek med pysselsidor. Priserna ligger här mellan 15 och 25 rupier (2:35–4 kr). Dessutom utkommer med jämna mellanrum så kallade Super Specials med sidantal på strax under 150 sidor med bilagor såsom affischer. Dessa är betydligt dyrare, 90 rupier (14 kr). Allt som allt säljer Gotham Comics ungefär 1,5 miljoner serietidningar i månaden enligt en uppgift, 0,5 miljoner exemplar enligt en annan.

Förståelse för superhjältar

Vad är då förklaringen till framgången? Självklart ligger en stor del av förklaringen i att man översätter till många av lokalspråken – vissa av tidningarna trycks enbart på engelska (och därmed slipper man översättningskostnader), medan andra i dag översätts till fyra språk, och förlaget har långtgående planer på åttaspråkiga upplagor. Stor omsorg har lagts vid att göra tidningarna lättillgängliga med avslutade historier i varje nummer. Tidningarna är med sitt fina tryck dessutom otroligt prisvärda – en 48-sidig tidning kostar bara 25 rupier (4 kr), att jämföra med runt 30 kr för den svenska motsvarigheten och 33 för den amerikanska.

Och så kan det mycket väl vara så att superhjältegenren tilltalar indierna. Det tror i alla fall Sharad Devarajan:

– Vi tror att superhjälten passar väl in i det gemensamma undermedvetna som utvecklats i Indien genom århundraden av religiösa och mytologiska berättelser om gudar och hjältar med övernaturliga krafter. Det finns en grundläggande förståelse här som jag tror kommer att göra Spider-Man och Hulk mycket populära, inte bara på den engelsktalande marknaden där de redan är välkända, utan även på lokalspråkens marknader, där vi kommer att göra satsningar.

Devarajan brer på som den försäljare han är, men man är frestad att hålla med när man ser en teckningstävling i en av Gothams tidningar, där en pojke ritat Superman tillbedjande apguden Hanuman. Varför denna kombination? Jo, av den enkla anledningen att tecknaren ser dem som besläktade: symboler för styrka, ödmjukhet, osjälviskhet och hopp.

Men om nu indier är så förtjusta i superhjältar borde de väl ändå ha indiska superhjältar? Jo, självklart har de det, även om de flesta dock är illa maskerade plagiat. Gotham Comics har faktiskt sin egen version av Spider-Man på gång, med benäget tillstånd från mamma Marvel i USA.

Indiske Spider-Man

Indien har gjort en egen version av »Spider-Man«, med handlingen placerad i Mumbai.

Indien har gjort en egen version av »Spider-Man«, med handlingen placerad i Mumbai.

Den indiske Spider-Man var resultatet av förhandlingar mellan Gotham Comics och Marvel Comics angående olika samprojekt, till exempel att låta den amerikanske hjälten hälsa på i Indien, men slutligen kom man överens om att låta Gotham Comics stöpa om figuren i indisk form. Avsikten är att få figuren att kännas väl förankrad i indisk kultur och mytologi, men utan att frångå det som gör Spider-Man unik.

Följaktligen får vi då se föräldralöse Pavitr Prabhakar, som bor hos farbror Bhim och faster Maya, begåvas med spindelkrafter av en mystisk sekt och svinga runt bland Mumbais hustak iförd dhoti (traditionellt religöst plagg). Liksom i den amerikanska versionen är Pavitr en tönt som är olyckligt förälskad i Meera Jain. Den stora boven i dramat är Nalin Oberoi, givetvis en tunt maskerad Norman Osborn, men i stället för att bli Green Goblin förvandlas Nalin till en rakshasa, en sorts demon från indisk mytologi.

Bakom manus och bild till denna omstöpning ligger Jeevan Kang, före detta arkitekt men nu studiochef hos Gotham. Miniserien Spider-Man: India är fyra nummer lång och utkom i Indien i september, lagom till filmpremiären för »Spider-Man 2«. Amerikansk premiär för serien blir det först i november 2004.

På sikt arbetar Gotham Comics på att lansera en helt egen linje indiska serietidningar som ska kunna spridas internationellt (här har man mangans framfart som förebild). Men det är inte alla som ens döljer sina plagiat. Under de perioder då det inte funnits någon utgivning av de mest populära internationella seriefigurerna skapade man helt enkelt indiska plagiat. Nu ska man inte tro att detta är typiskt för just Indien – »Marvel Man« (senare »Miracle Man«), baserad på »Captain Marvel«, är ju ett brittiskt exempel på samma företeelse.

Diamond Comics

Indisk tidning med svenskt omslag? Oklart om det rör sig om samtryck eller piratutgåva.

Indisk tidning med svenskt omslag? Oklart om det rör sig om samtryck eller piratutgåva.

Manan Kumar skräder inte orden då han i sin rapport berättar om plagieringen:

– Många av de indiskproducerade serierna håller dålig kvalitet – förutom att de saknar riktig handling, substans, fantasi och visuellt berättande lånar de i stor utsträckning från västerländska serier, till exempel »Superman«, »Helan & Halvan«, »Dennis« med flera. De dåliga indiska serietidningarna är populärast på landsbygden och i storstädernas slumområden i de hinditalande regionerna.

Serierna som Kumar syftar på kommer främst från förlagen Diamond Comics och Raj Comics, och lånar friskt från andra serier, filmer, TV-serier och böcker.

Indiens populäraste superhjälte heter Shaktimaan och började 1997 som TV-serie med Mukesh Khanna i titelrollen som brottsbekämparen som besegrar fiender med »yogic shakti«. Sedan dess har han fått sin egen serietidning hos Diamond. Rent visuellt ser han ut som en blandning mellan Captain Marvel och Superman.

Andra figurer från Diamond inkluderar buspojken Billoo, detektiven Chacha Chaudhary (efter TV), Chotu-Lambu (Helan & Halvan-plagiat), roboten Fauladi Singh, den patriotiske flygaren Dynamite, James Bond och busflickan Pinki.

Det är svårt att bilda sig en uppfattning om omfattningen av den indiska serieutgivningen, främst för att det är svårt att hitta aktuell information och för att man lagerhåller gamla nummer och/eller trycker nya upplagor.

Vad man kan utröna av Diamonds webbsida är att de ger ut antologin Comic World på engelska, hindi och bengali, med en blandning av indiska och utländska serier (»Acke«, »Tarzan«, »James Bond«, »Dennis«, »Chacha Chaudhary«, »Billoo« med flera). Comic Digest är en annan antologi, mest fylld med indiska serier (»Secret Agent Vikrant«, »Inspector Garud«, »Chacha

Chaudhary« med flera). Som jag tidigare nämnt i avsnittet om Fantomen var Diamonds flaggskeppstitel länge Diamond Comics Digest, men det är osäkert om den kommer med några nya nummer.

Raj Comics rätt i tiden

Raj Comics, ett av de större serieförlagen i Indien. Här exempel från »Nagraj« och »Super Commando Dhruva«.

Raj Comics, ett av de större serieförlagen i Indien. Här exempel från »Nagraj« och »Super Commando Dhruva«.

Raj Comics är ett av de större förlagen, med en fräschare profil än Diamond. Förlaget har existerat i närmare 30 år och äger dessutom en egen animationsstudio, Rtoonz. Raj Comics har några humorserier (bland annat buspojken »Bobby«, fiffiga »Cherry«, »Damru« med sin knasiga apa samt »Fighter Toads« – ett oblygt plagiat på »Teenage Mutant Ninja Turtles«), men tyngdpunkten ligger idag på superhjälteserier av amerikanskt snitt. Bland deras första superhjältar fanns den ganska taffligt tecknade »Vinashdoot« (1986), berättelsen om den blonde pojken från Jupiter, men under 90-talet utvecklades en egen profil och en rad egna figurer som påminner om samtida alster från Image Comics och Marvel.

En förklaring till Raj Comics framgång är tajming, att man kunde uppfylla ett läsarbehov som just då inte tillfredsställdes på annat vis. Nu när Gotham Comics dragit igång sin stora utgivning har man det givetvis svårare på Raj.

Några av Raj Comics figurer är faktiskt smått originella, men det är vanligare att man känner igen förebilden. Här följer ett axplock: Nagraj är ormarnas mästare (och har även fått en egen TVserie). Doga är en »Punisher«-variant med hundmask. Super Commando Dhruva är en kampsportmästare med djurtycke. Bheriya, vargmannen, är en sorts Tarzan med svans à la Marsupilami. Inspector Steel är en cyborgsnut med drag av såväl »XO Manowar« som »Inspector Gadget«. Shakti – en indisk hemmafru förvandlas till gudinnan Kali för att straffa kvinnomisshandlare. Anthony, en mördad rockmusiker som återuppväcks av en kråka för att skipa rättvisa – uppenbart plagiat på James O’Barrs kultklassiker »The Crow«. Tiranga är en patriotisk hjälte med sköld, precis som »Captain America« (tiranga betyder »tre färger« och är en vedertagen benämning på indiska flaggan).

Många av dessa serier innehåller mycket detaljerat skildrat våld.

Första indiska superstjärnorna

Bakom Raj Comics serier ligger ett produktionslag på tre manusförfattare och fem–sex tecknare. Åtminstone en av dessa har klivit fram som en modern superstjärna på den indiska seriehimlen. Dheeraj Verma arbetade i närmare tio år som tecknare, tuschare och digitalfärgläggare hos Raj, innan han började designa för datorspel och leta jobb i USA. Den amerikanska debuten kom våren 2004 för Avatar Comics på tidningen By Bizarre Hands, skriven av skräckmästaren Joe Lansdale. Målet är att få jobba för Marvel Comics, och det lär nog inte dröja länge.

»The Corridor«, Indiens första »graphic novel«?

»The Corridor«, Indiens första »graphic novel«?

En annan mycket uppmärksammad indisk serieskapare är Sarnath Banerjee, som tillskrivits insatsen att ha publicerat landets första »graphic novel«, »The Corridor« våren 2004. Han upptäckte seriemediet 1994 genom en ex-flickvän som visade honom Love and Rockets, och sedan dess räknar Banerjee förutom bröderna Hernandez även Art Spiegelman, Will Eisner och Alan Moore som förebilder. Första publiceringen var strippserien »Harappa Files« i Gentlemen Magazine i Mumbai, och efter tre års studier i London började han leta efter ett förlag villigt att satsa på en ny publiceringsform i hemlandet. Till slut var det välkända Penguin Books som i april 2004 gav ut »The Corridor«, en 112-sidig seriebok till det relativt saftiga priset 230 rupier (36 kr). Förstlingsverket handlar om en bokhandlare i Delhi och de människor som frekventerar butiken.

– Jag kämpar mot ett litterärt system här i Indien som har mycket liten rörlighet, säger Banerjee.

– Men jag hoppas ändå på att fördomsfria läsare ska impulsköpa den. Min tänkta målgrupp är »postliterate« med god kännedom om litteratur, musik och film. Tyvärr är inte de urbana subkulturerna lika välutvecklade i Indien som de är i andra länder, så det kan ju bli ett allvarligt problem.

Framtiden hänger på »The Corridor«

Penguin har goda förhoppningar om att denna publiceringsform ska få framgång även i Indien, men framtiden beror mycket på hur »The Corridor« säljer. På Diamond Comics tror man dock att det inte går att tjäna pengar på att nischa sig alltför mycket. Hur försöket faller ut är ännu för tidigt för att säga, men Banerjee jobbar redan på sina nästa projekt – »Barn Owl’s Wondrous Capers« om 1800-talets Kolkata (Calcutta) och »Route 36« om en buss i London.

Kanske får vi se fler intressanta verk av indiska serieskapare på den internationella marknaden framöver. I indisk press nämner man namnen Arijit Sen och Rajesh Devraj som tecknare med serieböcker på gång. Det största hindret, enligt både Dheeraj Verma och Sarnath Banerjee, är inte att det saknas duktiga tecknare, utan bristen på utbildning och dåliga villkor med låga royalties.

En dansk seriebok kommer kring årsskiftet ut i Indien, »Tirsdag« av Henrik Rehr. Albumet handlar om terrorattacken 11 september och belönades 2002 med Seriejournalens pris för bästa danska seriealbum. I Indien ges det ut av Dharana i New Delhi och kommer att kosta 180 rupier (28 kr). Kanske kan »Tirsdag« hjälpa till att ge detta nya fenomen ytterligare uppmärksamhet.

Tack till Vineeth Abraham, Andreas Eriksson och Åke Rosenius för material och synpunkter!
Fotnot
»Postliterate«: Präglad av den moderna mediekulturen, där det skrivna ordet inte längre dominerar, utan är en del av och kompletteras av nyare medier.

[Texten publicerades ursprungligen i Bild & Bubbla nr 166 (3–4/2004) och återges med skribentens tillstånd.]

avatar

About David Haglund

Översättare, Uppsala. Född 1974. Skribent och recensent för Bild & Bubbla sedan 1998. Skribent för webbplatsen sedan 2005, ansvarig sedan 2009. Före detta redaktör för Seriewikin. Före detta ordförande i Seriefrämjandet Stockholm.
This entry was posted in Artiklar, Förstasidan, Senaste and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera