:
avatar
Hjälp! – en diskussion med Nina och Sara

nina och sara vinjettbild

Att två serieskapare samsas i en seriebok utan att för den skull samarbeta i serierna är ovanligt. Men så tillhör också Sara Olausson och Nina Hemmingsson de mer ovanliga och egensinniga i den nya generationen av svenska serieskapare. B&B tar sig ett snack med skaparna bakom den nya serieboken »Hjälp!«.

I boken "Hjälp!" samsades Nina Hemmingsson med Sara Olausson, en kombination som fungerade mycket väl.

Boken ”Hjälp!”, som innehåller serier av både Sara och Nina.

Boken »Hjälp!«, som innehåller serier av både Sara och Nina.

Jag fångades direkt av boken »Hjälp!«, som utkom på Kartago förlag lagom till Bokmässan 2004. Två av de svenska serieskapare som jag under en tid varit mest intresserad av lät helt plötsligt samla sina alster från de senaste åren i en och samma bok; intressant, och udda. Jag tog därför genast kontakt med de båda skaparna för att diskutera hur detta fascinerande projekt hade fötts.

Hur kom det sig att det blev en bok med serier av er båda två? Det är ovanligt. Det enda andra exemplet jag kan komma på är Eva Lindströms och Gunna Grähs gemensamma album från 80-talet någon gång.

Sara: Jag och Nina började brevväxla och upptäckte att vi kanske delar samma hjärna (eller i alla fall en del av den), så jag frågade om hon ville göra en bok med mig. Det var lite som att fråga chans, jag var jättenervös.

Nina: Jag visste faktiskt inte om den där boken med Eva Lindström och Gunna Grähs. Den måste jag kolla. Det var så att jag och Sara började mejla varandra och så frågade hon om jag inte var på väg att ge ut ett album, och jag svarade att jag inte hade tillräckligt med sidor ännu. Jag har ju inte tecknat serier så länge. Då frågade hon om vi inte skulle ge ut ett tillsammans. Eller som hon ordagrant skrev: »Jag har också lite för få sidor. Kanske kunde vi göra ett split-album? Som en punksingel med två band på samma skiva? Om du vill. Jag skulle nog absolut kunna tänka mig det.« Jag blev så otroligt glad att jag knappt vågade svara. Tänk om hon skulle ändra sig. Men det gjorde hon ju inte. Jag tänkte aldrig själv på att det var ovanligt, det har jag förstått sen, på folks reaktioner. För mig var det också enklare att ge ut en bok tillsammans rent känslomässigt. Jag har aldrig gett ut en bok förut och det var skönt att dela ångesten. Och glädjen, sen när boken var klar.

Saras fantasi, om hon hade hur mycket pengar som helst.

Saras fantasi, om hon hade hur mycket pengar som helst.

Med tanke på att ni gör serier som skiljer sig ganska radikalt från varandra, vad är det som gör att ni känner att de borde presenteras tillsammans?

Nina: Vi lärde egentligen känna varandra genom den där mejlväxlingen, innan dess hade vi bara setts som hastigast. Det som gjorde att vi började kontakta varandra var nog att vi gillade varandras grejer. Och så upptäckte vi att vi tänkte väldigt lika om en massa saker. Jag har precis läst igenom våra gamla mejl och det är ganska rörande faktiskt. Jag minns hur glad jag blev över alla »jamen precis så känner/tycker/gör jag« och så vidare. Det var nästan lite läskigt ibland. Men i alla fall, direkt när vi bestämt att vi ville ge ut en bok tillsamman så kändes det väldigt självklart. Vi visste ju att det fanns något gemensamt också i våra serier. Sen tycker jag också att de skiljer sig åt, det är därför det funkar. Vi går ju in i det på olika sätt. Jag tycker själv att serierna förstärker varandra.

Sara: Om jag har en serie som till exempel handlar om döden och panikångest och Nina en som handlar om bajs, så kan bajsserien läggas efter dödenserien som ett plåster. Våra serier pratar med och tröstar varandra. [Skratt]

Nina ironiserar över samhällets syn på kvinnomisshandel.

Nina ironiserar över samhällets syn på kvinnomisshandel.

Boken är upplagd som en antologi med era serier varvade med varandra. Ni funderade aldrig på att göra serier tillsammans, och dela på arbetet på något sätt; att en av er tecknar efter den andres manus, att ni tecknade varannan bild eller något liknande?

Nina har bland annat gjort omslag till tidningen Galago.

Nina har bland annat gjort omslag till tidningen Galago.

Sara: Nej, för vi hade redan det mesta färdigt, och båda vill bestämma själva över sina egna grejer.

Nina: Vi pratade lite om att kanske göra nån liten grej tillsammans som »bonusmaterial« i boken. Men jag är urusel på att samarbeta i själva den kreativa processen, så det funkar inte. Jag spänner mig och får prestationsångest direkt. Jag vill sitta helt ensam, jag kan bli störd bara av att någon är i rummet.

Vad har ni fått för respons på boken?

Nina: Mest positiva, både av recensenter och andra; fast inte bara. En recensent skrev till exempel att jag ritar fult. Fast just det bryr jag mig inte om, för jag gillar hur jag tecknar. Om någon hade klagat på språket hade jag blivit ledsen, för där har jag sämre självförtroende. Annars har jag svårt för recensioner. Om någon skriver nåt bra blir jag glad och om någon skriver nåt dåligt blir jag ledsen. Men i båda fallen känner jag mig tom och konstig efteråt. Det ger ingenting och jag borde sluta läsa. Däremot händer det att någon som jag litar på säger nåt som jag kan ta till mig på ett annat sätt.

Sara Olaussons serier har tidigare samlats i boken »Allt är farligt«.

Sara Olaussons serier har tidigare samlats i boken »Allt är farligt«.

Sara: Ja, det har varit både bra och dåligt. Mest bra. Fast en del tycker som sagt att vi ritar fult och någon skrev att vi poserar med vårt mainstream-utanförskap … Då blev jag irriterad.

Hur skulle ni beskriva den andres personlighet?

Sara: Kanske som en hederlig och lugn ardennerhäst som rätt vad det är galopperar iväg och gör jävligt roliga saker. Sen ställer den sig borta vid staketet på andra sidan hagen (alltså längst bort från mig) och stirrar på månen.

Nina: Alltså det är nästan omöjligt att svara på, men jag ska försöka. Sara är väldigt snäll. Och otroligt rolig, privat också. Jag vill ogärna ge henne prestationsångest men hon är ett humoristiskt geni. Det blir extra roligt för att hon kan vara rätt lågmäld. Jag skulle våga säga nästan vad som helst till henne eftersom jag vet att hon inte dömer. Hon är inte rädd för det som är konstigt och hon fattar vad man säger. Hon har ett stort och gott hjärta, och så är hon smart.

Hur skulle ni beskriva den andres serier?

Sara delar med sig av en riktigt ruggig tvångstanke.

Sara delar med sig av en riktigt ruggig tvångstanke.

Nina: Saras serier handlar om Sara på ett ganska direkt sätt. Det handlar om henne, saker som hänt och rädslor, funderingar, nojor. Hon har själv sagt att allt är sant och det stämmer nog. Det handlar mycket om smärta på olika plan. Det är rätt tungt ibland. Och bra och roligt.

Sara: De är väldigt bra. Nina är min idol. Jag är avundsjuk på henne för att hon inte ritar helt självbiografiskt och därför är fri att göra vad hon vill i sina berättelser. Det är ju jag i och för sig också, men det har blivit så att jag har bestämt mig för att fram till nu tala hundra procent sanning i mina serier, och då blir det ju lite som det är. Ninas serier är mer som att drömma. Som att drömma och tro att man är vaken. Nu pratar jag som en flumtomte.

Varför gör ni serier?

Sara: Det är en svår fråga. Jag tror hela tiden att »nu blir det inga fler« men så blir det ändå en serie till. Och en till. Måste böja mig under floskeln att det nog inte är jag som väljer, att det är serierna som väljer mig. Det känns faktiskt så – som att de måste komma ut. Ibland måste man gå på muggen, därför gör jag serier. Tror jag i alla fall. Om det inte fanns serier hade jag nog skrivit dikter. Jag skriver dikter också men de är nog ganska dåliga.

Nina: Jag gör serier för att det känns nödvändigt. Jag tycker att det är ganska svårt att leva. Då menar jag inte deprimerande utan svårt helt enkelt. Jag är väldigt anpassningsbar, vilket kan vara en fördel, men ibland gör den förmågan att jag inte känner mig närvarande i livet, som mig själv, och då känner jag mig feg. I mina serier kan jag vara mer ärlig, det är som ett samvete eller en andra chans. Sen är det något mer ogripbart, tankar och fantasier som dyker upp som jag bara har lust att få ut. Den där lusten vet jag inte varifrån den kommer men den är avgörande, för annars skulle det vara tungt och tråkigt. Och då skulle jag ju inte göra serier. Att jag valde just serier som konstnärlig uttrycksform är lite slumpen, jag började med det när jag fick barn och inte kunde och orkade hålla på med större grejer, det är så jäkla praktiskt att bara behöva pennor och papper. Och då upptäckte jag att det passade mig perfekt. I samma veva gick jag ut konstakademin i Trondheim, som för mig var en rätt dålig miljö kreativt sett. Jag känner mig hemma med att teckna och skriva, så jag förvirrar mig inte så mycket som när jag höll på med annan konst. Sen är jag sjukt trött på »konstvärlden«. Den gör mig illamående. Nu pratar jag bara för mig själv, och jag vet att jag är väldigt generaliserande. Men konst är ofta så jävla pretentiös och gör alldeles för ofta anspråk på att vilja och kunna förändra världen. Det känns tråkigt och narcissistiskt. Av någon anledning tycker jag att tecknade serier inte faller in i det där lika lätt, serier ligger liksom lite vid sidan av. Eller också är det bara det att jag själv inte har något särskilt förhållande till serier. Alltså jag tror faktiskt att konst kan förändra världen, men när konstnärer leker Gud är det bara äckligt. Och som serietecknare leker man inte Gud så lätt, för det är något i formen som känns så anspråkslöst och bekant. Sen kan innehållet vara hur viktigt och allvarligt som helst, vilket förstärks av att man inte tänker att »det här är konst«, när man läser eller ritar själv. Jag har själv ingen ambition att förändra världen. Det är ju ganska sällan som jag får konkreta bevis på att det jag gör betyder nåt för någon annan. Men det händer, och då blir jag väldigt glad. I övrigt nöjer jag mig med att jag tecknar serier för att jag vill och har lust.

Att vara en hästtjej är inte bara en dans på rosor, enligt Nina.

Att vara en hästtjej är inte bara en dans på rosor, enligt Nina.

Ni verkar båda mer eller mindre utgå från er själva och också ha ett alter ego i serierna. Hur mycket av er själva är det som vi möter i serierna?

Sara: Det är väl några procent. Hur som helst är allt det jag skrivit och ritat sant, förutom det i serien »Hjälp!«, men det kunde mycket väl gått till så. Och det där med polis- och knarkarhundarna är rena spekulationer, men man vet aldrig …

Nina: Jag hittar på ganska mycket även om en del har hänt på riktigt. Jag utgår ofta från nåt som har hänt men så ändrar jag rätt mycket, antingen till hur jag hade önskat att det skulle varit eller till vad jag är rädd för skulle kunnat hända. Men idén kan också komma från saker jag retat mig på, nåt TV-program till exempel. Ganska ofta är det ilska som driver mig. Eller sånt som gör mig ledsen. Eller så utgår jag från någon tanke eller fantasi som bara dyker upp, och då har det ju ingen verklighetsanknytning på annat sätt än att det var jag som tänkte tanken. Jag är nästan aldrig rent självbiografisk.

Hur känns det när ni vet att folk läser era serier och får reda på saker om er, saker som ni kanske inte skulle berätta för en helt främmande person?

Nina: Om det är en helt främmande person så spelar det ingen roll, för då är det så abstrakt att man inte fattar det. Och mina nära vänner och min familj är väldigt förstående så jag känner mig ganska fri där. Värre är det med mer perifera kontakter som man ändå bryr sig om. Förskolan till exempel. Tänk om de tycker att jag är konstig. Det kan kännas läskigt.

Sara: Det känns lite sjukt. Det vill jag helst inte tänka på men ibland kommer det fram någon och säger att den gillar det jag gjort och då blir jag glad. Och lite generad. Mina arbetsgivare har köpt och läst boken. Det känns obekvämt men de gillade den som tur var! Det värsta är när folk jag bara känner lite grann läser mina serier. Då blir det liksom obalans, de lär känna mig mer än vad jag lär känna dem. Och så får de reda på saker som jag inte skulle berättat i första taget. Ja, det är en skum sits man har satt sig i …

Sara berättar om när hon träffade Robert Crumb, och inte kunde låta bli att tala om ufon.

Sara berättar om när hon träffade Robert Crumb, och inte kunde låta bli att tala om ufon.

Ni har båda ganska ovanliga och egna stilar. Har ni några konstnärliga förebilder i allmänhet, och i tecknade serier i synnerhet?

Sara: Jag passar mig för att härma någon, därav min stil. Den är ett barn av att undvika en massa stilgrepp. Jag vet inte vad jag tycker om saken men så är det. Det finns många förebilder och jättebra tecknare. Vilka ska jag nämna? Jan Lööf, Jockum Nordström, Tove Jansson … Det kan bli en hur lång lista som helst.

Nina: Jag har ingen förebild som jag kan säga klart har påverkat mig. Men jag har vuxit upp med Tove Jansson och jag tror att hennes bilder har influerat mig. Kanske i alla fall. Jag är klassiskt skolad i teckning och jag har tecknat mycket och länge och tror att det har hjälpt mig att hitta nån slags egen stil. Jag var mer påverkad av andra när jag var mindre »skicklig« eller van att teckna. Nu känns det inte som om jag behöver bevisa nåt med teckningarna, jag gör som jag vill. Språkligt vet jag inte. Men jag tycker väldigt mycket om Kristina Lugn till exempel. Och Bodil Malmsten, och Inger Edelfeldt och Sara Stridsberg, hon skriver så jäkla bra. Och Lukas Moodysson, med flera. Jag har alltid läst mycket, däremot har jag inte läst särskilt mycket serier. Nästan inte alls faktiskt. Så där har jag ingen aning, även om det finns många serietecknare som jag upptäckt nu, sen jag började teckna serier själv, som jag gillar.

I vissa serier använder sig Nina av en hel del blyertsskraveringar f ör att ge ett djup åt bilderna.

I vissa serier använder sig Nina av en hel del blyertsskraveringar f ör att ge ett djup åt bilderna.

Vad har ni för planer för framtiden, vad gäller serieskapandet men även andra konstnärliga uttrycksformer?

Sara: Det är hemligt. Jag har planer men planer är så ömtåliga. Kanske slutar jag rita självbiografiska serier, det vore skönt att slippa.

Nina: Jag har ett färdigt textmanus som jag vill göra en seriebok av. Det är svårt att få till rent ekonomiskt, att jobba så länge med en och samma sak, så jag söker pengar för det nu. Jag behöver tid. Sen tecknar jag mycket, »vanliga« teckningar, så jag hoppas kunna ställa ut dem nånstans snart. Och så håller jag på att samla ihop mina »enrutingar« till en bok. Jag har medvetet inte tagit med några av dem i »Hjälp!« eftersom jag tror att de skulle vara bra i en bok för sig. Har jag lite flyt får jag ihop en sån bok till nästa bokmässa. Det vore roligt.

[Texten publicerades ursprungligen i Bild & Bubbla nr 167 (1/2005) och återges med skribentens tillåtelse.]
avatar

About Fredrik Strömberg

Fredrik Strömberg är författare, journalist, pedagog och curator. Han är ordförande i Seriefrämjandet, en av redaktörerna för tidskriften Bild & Bubbla och lärare på Serieskolan i Malmö. Han är författare till böcker som Black Images in the Comcis, The Comics Go to Hell, Comic Art Propaganda och Swedish Comics History.
This entry was posted in Förstasidan, Intervjuer, Senaste and tagged , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera