Manga – så in i Norden

Om man ser till all den uppmärksamhet japanska serier fått på sistone är det lätt att inbilla sig att manga är en helt ny företeelse på våra breddgrader. Men faktum är att det givits ut ett flertal japanska serier i Norden de senaste decennierna, även om det är först nu som man kan börja tala om ett verkligt genombrott. Bild & Bubbla berättar här historien om hur mangan erövrade den nordiska seriemarknaden.

Den allra första kontakten med manga var nog för många skandinaver boken »Gen – pojken från Hiroshima«, som gavs ut i Sverige år 1985, och i Norge och Finland året därpå, av förlagen Alvglans, Gevion respektive Kustannus Jalava. Vid den här tiden var manga ett så gott som okänt begrepp i Norden, och boken översattes eftersom »Gen« var en internationellt uppmärksammad berättelse om atombombens verkningar.

»Gen«, skriven och tecknad av Keiji Nakazawa, är en japansk klassiker. Berättelsen är delvis självbiografisk och handlar om en japansk pojke och hans familj i slutet av andra världskriget. Eftersom pappan är pacifist utsätts familjen för trakasserier i det ultranationalistiska japanska samhället, där detta sågs som en förrädisk inställning. Boken avslutas med en grafiskt detaljerad skildring av atombomben över Hiroshima och de fasor som följde i dess spår. Berättelsen om Gen är gripande i sann humanistisk anda och ställer svåra frågor om människans natur och krigets nödvändighet.

Den nordiska utgåvan utgör emellertid bara den första delen av en svit på sammanlagt tio böcker, vilka tillsammans berättar Gens traumatiska livshistoria. De övriga nio volymerna, som för närvarande ges ut på engelska av förlaget Last Gasp, har vi fortfarande till godo.

Samurai

Den första mera medvetna satsningen på japanska serier i Norden svarade emellertid Horst Schröder för, då han år 1988 gav ut tidningen Samurai på det svenska förlaget Epix. Att det verkligen rörde sig om en medveten satsning görs tydligt i ledaren till det allra första numret: »Japanerna har ju som bekant varit ytterst framgångsrika med att lansera sina bilar, kameror och elektroniska prylar. Så man borde ha kunnat förvänta sig en liknande offensiv när det gäller serier. Men japanska serier har i stort sett varit mer legend än verklighet på våra breddgrader, fram till nu.«

Huvudnumret i tidningen var den kritikerrosade samurajserien »Kozure Okami« eller »Samurai« som den kallades på svenska (en del av er känner kanske till den under dess engelska titel »Lone Wolf and Cub«). Serien handlar om samurajen Itto Ogami, som efter att falskeligen ha anklagats för förräderi mot sin herre shogunen får se sin hustru mördad och tvingas fly till ett liv som ronin, det vill säga herrelös samuraj. Detta skulle kunna vara upptakten till vilken dussinhistoria som helst, om det inte vore för manusförfattaren Kazuo Koikes genidrag att låta Ogami ta med sig sin lille son på färden, vilket tillför historien en mänsklig aspekt. »Samurai« är en välberättad serie, i vilken extremt brutala scener varvas med lugna och känslosamma ögonblick. Tecknade gjorde Goseki Kojima, vars realistiska teckningar avviker en hel del från den storögt gulliga stil många associerar med japanska serier.

Av detta väldiga epos på mer än 8 000 sidor fick vi bara se en bråkdel på svenska innan tidningen lades ner 1992. Knappt tio år senare, år 2001, gav emellertid Epix ut de allra första avsnitten av serien i albumet »Samuraj: Krigarens väg«.

I serietidningen publicerades åren 1990–92 även ninjaserien »Kamui« av Sanpei Shirato, också den med handlingen förlagd till det feodala Japan. Båda serierna räknas som viktiga företrädare för genren »gekiga«, det vill säga realistiskt tecknade, actionorienterade serier.

Cobra

Förlaget Epix följde år 1991 upp sin mangasatsning med tidningen Cobra, som innehöll moderna japanska serier riktade till en lite äldre publik. Här fick svenska läsare för första gången stifta bekantskap med en annan av de stora japanska mästarna, tecknaren Ryoichi Ikegami. Dennes serie »Crying Freeman« är en berättelse om en motvillig lönnmördare som arbetar för yakuzan, den japanska maffian, och är skriven av samme Kazuo Koike som även skrev manus till »Samurai«. Cobra innehöll också »Cobra« av Buichi Terasawa och »Pineapple Army« av Kazuya Kudo och Naoki Urasawa.

Även Cobra lades ner 1992. Av allt att döma var det ännu för tidigt för en framgångsrik svensk mangasatsning.

Man kan tillägga att Epix redan 1986 hade börjat publicera en japansk serieskapare, fast av ett helt annat slag: Yoshihiro Tatsumi. Tatsumis noveller är lågmälda, realistiska vardagsdramer, en genre som är mycket otypisk för den japanska serieexporten, och vid den här tiden hade han i väst bara givits ut i Spanien. Sammanlagt trycktes fem Tatsumihistorier i serietidningen Pox fram till 1989.

Animé

I Japan är tecknade serier och animerad film, animé, tätt sammanflätade. Populära figurer och historier i det ena mediet hamnar oundvikligen även i det andra. Till Sverige kom animé i början på åttiotalet via den kultförklarade videodistributören Wendros hyrvideofilmer, med titlar som »Silver Fang«, »Candy Candy« och »Lady Oscar«. För många svenskar blev detta första kontakten med tecknad japansk populärkultur, och de äldre svenska mangafansen tillhör ofta den generation som växte upp med dessa filmer och TV-serier.

Dessa videofilmer blev emellertid inte någon större framgång, och det är först på senare år som animé slagit igenom ordentligt. Med animerade TV-serier för barn som »Pokémon« och »Yu-Gi-Oh!« på svensk TV, och kritikerrosade filmer som »Spirited Away« av Hayao Miyazaki på bio för de lite äldre, känns det som om japansk animerad film är här för att stanna – och samma sak tycks gälla för övriga nordiska länder. I Norge räknar man till exempel med ett genombrott för animé under våren, då flera japanska filmer, med »Steamboy« i spetsen, går upp på norska biografer. Det är högst troligt att denna utveckling kommer att gynna utgivningen av manga i Norden.

Spelserier och Sailor Moon

Utbudet av mangadominerade serietidningstitlar förblev magert under hela nittiotalet. I Sverige startade förlaget Atlantic speltidningen Nintendo-Magasinet, som publicerade spelbaserade japanska serier som »Zelda« (»Seruda no dentsu«) och »Super Mario World« åren 1990–94. Båda bestod av kortare episoder och riktade sig till en ung, datorspelande publik. Åtminstone »Zelda« är minnesvärd, eftersom den gjordes av den gamle japanske mästaren Shotaro Ishinomori, mera känd för den kultförklarade serien »Cyborg 009«. I Norge gav Semic ut Nintendo-Magasinet år 1991–94.

När den populära TV-serien »Sailor Moon« började sändas i flera olika nordiska TV-kanaler år 1996, dök det genast upp en serietidning baserad på TV-serien. I Sverige gavs tidningen ut av Semic Press åren 1996–97, och återupplivades åren 2000–2001 av Egmont. Serierna var genomgående gjorda av bilder från den animerade TV-serien, vilka försetts med rutramar och pratbubblor.

»Sailor Moon«, vars fullständiga japanska titel är »Bishoujo Senshi Sailor Moon« (Söta soldat Sailor Moon), skapades av Naoko Takeuchi, som ville göra en serie om »tjejer som slåss med magi för kärlek och rättvisa«. Hennes redaktör påpekade att de borde ha skoluniformer på sig, och därmed föddes en av de största seriesuccéerna i Japan. »Sailor Moon« handlar om flickor som får magiska krafter och försvarar jorden mot olika hot, och vänder sig främst till tjejer i tio–tolvårsåldern.

Gon och Akira

År 1997 utgavs i Sverige två pocketar med den ordlösa serien »Gon« av Masashi Tanaka, en serie om en liten dinosaurie på äventyr i en förhistorisk värld utan människor. Att man valde att »översätta« just denna serie är inte så underligt då den som sagt helt saknar text, men det är en medryckande och rolig serie, vars moral om solidaritet och styrkan i att vara många små inför ett större hot ligger förvånansvärt nära den vi möter i ursvenska »Bamse«.

Samma år började det svenska förlaget Atlantic publicera science fiction-serien »Akira« i serietidningen Magnum. Tidningen lades dock ner samma år, långt innan serien hann avslutas. »Akira« skapades av Katsuhiro Otomo och utspelar sig år 2019 i Neo-Tokyo, den stad som byggts upp efter det att Tokyo förstörts i ett tredje världskrig. Huvudpersoner är bland många andra Kaneda och Tetsuo, medlemmar i en av Neo-Tokyos många ungdomsligor. De blir indragna i vad som visar sig vara ett hemligt statligt projekt för att utveckla psykiska krafter hos individer med medfödda anlag för sådant.

I Finland påbörjades en utgivning av »Akira« i bokform redan år 1995 av förlaget Like. Denna återupptogs efter några års uppehåll när intresset för manga började skjuta i höjden strax efter millennieskiftet. I Danmark är förlaget Carlsen Comics i det närmaste klar med albumutgivningen av serien.

Ghost in the Shell

Unik för Norden är den danska albumsviten »Ghost in the Shell« av Masamune Shirow, som utkom åren 1996 till 2000. Det här är en komplex berättelse om var gränsen går mellan människa och maskin i en framtid då en människas själ kan överföras till en dator och flyttas mellan olika cybernetiska kroppar.

Det unika med »Ghost in the Shell« är att förlaget Arboris gav ut serien i traditionellt europeiskt albumformat, delvis i färg. Just Shirows serier lämpar sig väl för detta för japanska serier överdimensionerade format, eftersom hans serier är faktaspäckade och minutiöst genomarbetade dystopiska framtidsvisioner, fyllda med spännande och annorlunda teknik. Shirows unika, och i Japan ganska udda, stil förklarar han själv med att han inte läste särskilt mycket serier när han växte upp, och att han aldrig arbetat som assistent åt någon annan serieskapare – ett annars mycket vanligt sätt att lära sig branschen.

Dragon Ball

Det stora genombrottet för manga i Norden randades år 2000, då svenska Bonnier Carlsen, och sedan även dess samarbetspartners i övriga nordiska länder, började publicera den internationella försäljningssuccén »Dragon Ball«. Man valde att publicera serien i pocketutgåvor, och efter ett misslyckat försök med en bredare distribution satsade man på att sälja i bokhandlar och varuhus, men inte i tidningskioskerna. Framgången var inte omedelbar, men efter något år började försäljningen ta fart och år 2003 hittade man inte mindre än sju olika volymer av »Dragon Ball« bland de tio bästsäljarna i Svensk Bokhandels statistik över barnboksförsäljningen i Sverige.

Den kompletta utgåvan av »Dragon Ball« omfattar 42 volymer och har en total längd av över 7 000 sidor, som utgör en enda lång, sammanhängande berättelse. Den sägs vara världens mest framgångsrika serie någonsin; enbart i Sverige har den sålt i över en miljon exemplar och har en fanatisk läsekrets. Serien är ett typexempel på en så kallad »shonen manga«, det vill säga en serie som vänder sig till pojkar i yngre tonåren.

»Dragon Ball« är Akira Toriyamas medryckande historia om Son-Goku, en ung, naiv men stark kille som letar efter de mytomspunna drakkulorna. Dessa skall, om man hittar alla sju, kunna uppfylla ägarens innersta önskan. Huvudtemat för boken är dock kampsport, och Son-Goku och hans vänner möter hela tiden allt starkare och bättre motståndare. Det hela eskalerar efter hand till närmast apokalyptiska slag mellan gott och ont. Äldre läsare tappar ofta tålamodet med serien någonstans på vägen, men yngre läsare slukar med glädje alla 42 volymerna om och om igen.

Utöver själva huvudserien har det även utkommit en stor fakta- och bilderbok med titeln »Dragon Ball – Den stora boken«. Det finns också två instruktionsböcker i hur man tecknar som Toriyama: »Teckna manga!« samt »Lär dig teckna Dragon Ball Z«. Berättelsen finns även som animerad film på video och DVD. Utifrån filmerna har man skapat en ny serieversion bestående av filmrutor. Den svenska tidningen med denna filmserie är numera nedlagd, men i stället utges den för närvarande ut i pocketutgåvor i färg av Bonnier Carlsen. Dessa bär namnet »Dragon Ball Z«, eftersom detta är originaltiteln på senare delen av »Dragon Ball«-sviten, där Son-Goku är vuxen. I Danmark kom »filmserieversionen« ut i pocketformat redan från början och där har man hunnit längre i utgivningen.

Toriyama har även gjort andra serier, av vilka den fristående boken »Kajika« har utgivits på svenska och danska, medan serien »Sand Land« går som följetong i tidningen Shonen Jump i Sverige och Norge.

One Piece

Bonnier Carlsens nya flaggskepp är Eiichiro Odas piratepos »One Piece«, den just nu mest framgångsrika serien i Japan, där den publiceras som följetong i serietidningen Shonen Jump, innan den samlas i pocketböcker som säljer i miljonupplagor. I Norden ges serien än så länge bara ut i Sverige och Danmark och då enbart i pocketformat.

Huvudpersonen Monkey D Ruffy är en ung pojke som drömmer om att bli pirat. Genom att äta en så kallad djävulsfrukt blir hans kropp tänjbar som gummi, samtidigt som han förlorar förmågan att simma – onekligen ett aber om man skall bli sjörövare. Han ger sig dock av för att finna den mytomspunna skatten »One Piece«, och bygger upp sin egen sjörövarbesättning på vägen.

»One Piece« är fylld av vansinniga infall och otroliga figurer. Oda verkar ha en outsinlig fantasi och presenterar en ständig ström av nya, fantasifulla skapelser. Serien håller också ett berättartempo som kan få läsaren att tappa andan. Det som ger serien dess charm är dock huvudpersonens obändiga optimism. Hans ständiga breda leende är en av anledningarna till seriens stora popularitet. En annan är att vänskap och mod utgör grundläggande teman som genomsyrar berättelserna.

Även här riskerar en vuxen läsare att tröttna efter ett antal volymer, men de unga läsare som serien är gjord för slukar gladeligen bok efter bok. I Japan har det kommit över trettio samlingsvolymer med »One Piece«, och fler lär det bli.

Digimon och Beyblade

Serier, animerad film och olika »kringprylar« hänger tätt samman i Japan. Inte sällan lanseras till exempel leksaker med hjälp av såväl manga som animé. Något lite av detta har nått oss också, som till exempel serietidningen »Digimon«, som gavs ut av Egmont i de flesta nordiska länderna strax efter millennieskiftet. »Digimon« var en ganska ointressant kopia av »Pokémon«; ytterligare en berättelse skapad för att sälja samlarleksaker i form av små monster. Mycket av materialet var dessutom licensproducerat av det amerikanska förlaget Dark Horse.

Under år 2004 spred sig en ny fluga i leksaksbranschen, så kallade »beyblades« – en modern version av snurror som man kan låta tävla mot varandra på specialutformade banor. Dessa lanserades bland annat med hjälp av serien »Beyblade«, som i Norden gavs ut av Egmont i både serietidningar och pocketböcker. Serien bestod av celler från den animerade TV-serien och var precis så ointressant som det låter.

Ranma ½

År 2003 började förlaget Egmont ge ut den välgjorda »Ranma ½« av Rumiko Takahashi i pocketformat i de nordiska länderna. »Ranma ½« kan beskrivas som en bisarr kampsports- och förvecklingskomedi. Huvudpersonen är en pojke som på grund av en förbannelse byter kön när han/hon utsätts för varmt respektive kallt vatten. Detta inbjuder naturligtvis till oanade kärleksförvecklingar, vilket Takahashi utnyttjar till fullo i seriens allt som allt 38 volymer.

Takahashi är den mest framgångsrika kvinnliga serieskaparen i Japan någonsin, och förutom »Ranma ½« har hon skapat populära serier som »Lum*Urusei Yatsura«, »Maison Ikkoku«, »The Mermaid Saga«, »One Pound Gospel« och »Inu-Yasha«. Ingen av dessa finns på svenska än, men de lär säkert komma med tiden, då rättigheterna till Takahashis serier är ett av Egmonts starkaste kort.

Manga Mania

År 2003 var det åter dags för en mangatidning i »serietidningsformat«, Manga Mania. Tidningen ges ut av Full Stop Media i Sverige och av Schibsted Forlagene i Norge, och innehåller ett antal olika serier som främst vänder sig till en läsekrets i övre tonåren. Enligt olika läsarundersökningar är läsarna tämligen jämnt fördelade mellan könen. Utmärkande för tidningen är annars dess tjocklek. Den har sakta ökat i omfång till över 200 sidor per nummer.

Tidningens huvudserie är sedan starten »Love Hina« av Ken Akamatsu, som handlar om en ung, blyg kille som tar över ett flickpensionat. De pinsamma situationerna radar snabbt upp sig, eftersom han ständigt råkar överraska någon av tjejerna i mer eller mindre avklätt tillstånd. Temat kan låta banalt, men serien är faktiskt riktigt charmig. »Love Hina« har även börjat samlas i pocketutgåva av svenska Bonnier Carlsen, som samarbetar med Full Stop Media och kommer att ge ut de populäraste serierna från Full Stops tidningar i pocketformat. I Danmark ges serien enbart ut i pocketformat.

En annan serie i tidningen är »GTO« eller »Great Teacher Onizuka«, en annorlunda serie om en ungdomsbrottsling som bestämmer sig för att bli lärare för att kunna ragga upp unga tjejer, men som sakta men säkert blir mer och mer engagerad i läraryrket. Serien skrivs och tecknas av Tohru Fujisawa.

»Chobits« är ytterligare en udda serie, förlagd till en framtid där alla datorer ser ut som söta, unga flickor. Huvudpersonen är en kille som hittar en toppmodern dator och låter henne flytta in hos sig, med diverse förvecklingar som följd. Serien är gjord av det kvinnliga serieskaparkollektivet CLAMP, och är en satir över alla japanska serier där unga, oerfarna killar kommer i kontakt med tjejer i form av utomjordingar, robotar och så vidare. En artikel om CLAMP kommer redan i nästa nummer av Bild & Bubbla.

»Blade of the Immortal« av Hiroaki Samura är en serie med handlingen förlagd till 1700-talets Japan. Den handlar om en svärdskämpe vilken – som bot för alla de oskyldiga han skadat – skall döda 1 000 mördare innan han får ro. Serien tecknas i en för japanska serier ovanlig, skissartad stil och har fått många fans runt om i världen. Redaktionen för Manga Mania ansåg dock att den inte riktigt passade in i tidningens mix, och plockade bort den trots en del läsarprotester. Serien utges även sedan år 2004 i pocketformat i Norge av Schibsted Forlagene under titeln »Blade – den udødelige«.

I Manga Mania ersattes »Blade« med »Power!!« av Shizuru Seino, en serie som tydligt riktar sig till en kvinnlig publik. Huvudpersonen är en tjej som förklädd till kille är elev på ett basketgymnasium för pojkar och naturligtvis blir hopplöst förälskad i sin medspelare och tillika rumskamrat. En rakt igenom sympatisk serie.

Man publicerar också nordiska serier i mangastil i Manga Mania; något som inleddes med svenska Åsa Ekströms »Tokyo by Night« i nummer 6/2004 i Sverige och nummer 1/2005 i Norge.

Shonen Jump

Hösten 2004 lanserade Full Stop Media en svensk utgåva av japanska Shonen Jump, som betraktas som världens mest framgångsrika serietidning. I Japan säljer den mer än 4 miljoner exemplar varje vecka. Under våren har även en norsk utgåva dragits i gång. Precis som »Dragon Ball« vänder sig Shonen Jump till pojkar i tio-tolvårsåldern, och liksom Manga Mania är den en tjock månatlig antologi (över 200 sidor) med ett antal mycket framgångsrika japanska serier.

»Sand Land« är Dragon Ball-skaparen Akira Toriyamas senaste serie, och handlar om en värld där vatten är en bristvara och där tillgången därför kontrolleras av en diktator. Huvudperson är en åldrande militär som gör uppror och försöker förse folket med vatten. På det hela taget en bättre serie än »Dragon Ball«, kanske för att den avslutas innan den börjar gå på tomgång.

»Shaman King« av Hiroyuki Takei handlar om en ung schaman, det vill säga en person som kan kommunicera med de döda. En charmig serie som ställer en hel del filosofiska livsfrågor, samtidigt som den är full av de för shonen manga så typiska actionscenerna.

»Naruto« av Masashi Kishimoto är min favorit i tidningen. Den handlar om en ung kille som lärs upp till ninja i en by som enbart bebos av ninjalärare och ninjaelever. En kul serie med en udda hjälte och ett bra driv i berättandet.

Populärast i Shonen Jump är dock förmodligen »Yu-Gi-Oh!« av Kazuki Takahashi. Serien ingår i ett brett koncept med animerade TV-serier, långfilmer, kortspel, datorspel med mera. I Sverige och Norge kommer serien först som följetong i Shonen Jump och därefter i pocketutgåva, medan man i Danmark ger ut serien direkt i pocketformat. Huvudpersonen är en liten mobbad kille som löser ett uråldrigt egyptiskt, tredimensionellt pussel. Därigenom får han en annan, mer självsäker personlighet som använder olika sorter av spel för att utmana och besegra översittare av olika slag. Serien är välgjord och det är tydligt att Takahashi lägger ner sin själ i den. Den är inte enbart skapad för att sälja spel och leksaker.

Mästerdetektiven Conan

»Mästerdetektiven Conan« är en serie i den klassiska pusseldeckartraditionen, och började ges ut av Egmont i de nordiska länderna år 2004. Här serveras genomtänka mordgåtor med ett fåtal misstänkta och med utspridda ledtrådar som den uppmärksamme läsaren kan pussla samman och på så sätt lösa gåtan före detektiven.

Huvudpersonen kallar sig för Conan Edogawa och ser ut som en sexårig pojke. Men egentligen är han Shinichi Kudo, en känd japansk detektiv som blivit krympt till barnstorlek av ett mystiskt gift. En hel del av humorn i serien utgår från de situationer som uppstår när Conan måste dölja att det är han som löser fallen, och inte någon av de vuxna.

Som seriens titel antyder, är upphovsmannen Gosho Aoyama inspirerad av sir Arthur Conan Doyle, författaren till »Sherlock Holmes«. Konstruktionen av gåtorna för dock snarare tankarna till deckardrottningen Agatha Christie.

»Mästerdetektiven Conan« är mycket populär i Japan och har sedan starten 1994 utkommit i över fyrtio volymer. Serien har även gjorts om till animerad TV-serie och fem animerade långfilmer.

Shoujo manga

De japanska serier som hittills getts ut i Norden är som synes främst pojkmanga, men även genren »shoujo manga« – serier för tjejer – är nu på stark frammarsch, med en rad nya titlar som »Tokyo Mew Mew«, »DNAngel« och »Time Stranger Kyoko« i täten. Alla dessa ges ut direkt i pocketformat av endera Bonnier Carlsen och deras samarbetspartners i övriga Norden, eller av Egmont. I Norge har än så länge bara »Time Stranger Kyoko« släppts.

»DNAngel« skrivs och tecknas av Yukiru Sugisaki och handlar om en kille som härstammar från en lång rad av mästertjuvar. Till vardags är han en vanlig skolelev, men förvandlas då och då till den till synes äldre, självsäkre mästertjuven Dark. Den här serien upplever jag som berättarmässigt rörig och svår att hänga med i, men det blir kanske bättre längre fram. Pocketserien påbörjades redan 2003 och det släpps en ny bok varannan månad.

»Tokyo Mew Mew« görs av Mia Ikumi och Reiko Yoshida och handlar om en tjej som av misstag får i sig DNA från ett utrotningshotat djur. Tillsammans med andra som råkat ut för samma sak ägnar hon sig åt att beskydda djur och bekämpa utomjordingar som försöker ta över jorden; ett slags ekologisk variant av »Spindelmannen«, skulle man kunna säga.

Också »Time Stranger Kyoko« av Arina Tanemura är relativt ny på den nordiska marknaden. Serien handlar om en prinsessa som vill leva ett vanligt liv. Men först måste hon väcka sin evigt sovande tvillingsyster till liv, och för att kunna göra detta måste hon ge sig ut och söka efter de tolv gudastenarna. En klassisk äventyrsserie för unga tjejer av skaparen till bland annat »Kamikaze Kaito Jeanne«.

Neon Genesis Evangelion

I Japan är »mecha« (uttalas »mekka«), som handlar om jätterobotar som styrs av mänskliga piloter, en vanlig genre inom serier och animerad film. Den mest kritikerrosade och framgångsrika berättelsen i denna genre är »Neon Genesis Evangelion«, som började som en mycket omtalad animerad TV-serie, för att senare bli en serie av Yoshiyuki Sadamoto. Serien ges just nu ut i pocketformat av Bonnier Carlsen i Sverige och Carlsen Comics i Danmark.

Berättelsen utspelar sig i Tokyo år 2015, fjorton år efter det att en världsomspännande katastrof ödelagt större delen av jorden. Shinji Ikari är en av överlevarna, en fjortonårig pojke som mot sin vilja får axla ansvaret att möta ett nytt hot i form av en så kallad Ängel, en gigantisk och till synes ostoppbar varelse som hotar jorden. Shinji visar sig vara den ende som kan manövrera den enorma robot, Evangelion-01, som hans far skapat för att möta just detta hot.

Det kan låta som en enkel framtidsdystopi, men Sadamoto, som också var med och designade figurerna till den ursprungliga TV-serien, berättar en historia som kan läsas på flera olika nivåer. På ytan är det bara hjältar som slåss mot monster, men på ett djupare plan finner man gott om religiös och sexuell symbolik i serien, som även tar upp teman som till exempel faderskomplex.

Den animerade versionen finns även tillgänglig på DVD, textad på de olika nordiska språken, och rekommenderas för en djupare förståelse av denna komplexa historia, eftersom filmversionen och serien skiljer sig åt rätt rejält.

Astro Boy

Ett av de allra senaste tillskotten till mangautgivningen i Norden är »Astro Boy«, om en liten, men mycket stark, robot som ser ut som en pojke. Astro Boy är Japans motsvarighet till Musse Pigg, en figur som ofta får symbolisera hela serie- och animationsbranschen. Figuren skapades av mangans urfader Osamu Tezuka redan på femtiotalet och figurerar i otaliga serier, animerade filmer med mera.

Den version som nu lanseras i Norden är dessvärre en nytecknad version, gjord av Akira Himekawa i samband med en nylansering av serien för några år sedan, och inte Tezukas original. Serien är dock välgjord och underhållande, om än inte lika charmig som femtiotalsversionen. »Astro Boy« ges ut av Bonnier Carlsen i Sverige och av Carlsen Comics i Danmark.

Smal målgrupp

Utgivningen i de nordiska länderna är i viss mån enhetlig, men det finns även skillnader. Sverige är helt klart det land där mest manga getts ut, kanske främst på grund av de båda tjocka månatliga serietidningarna Manga Mania och Shonen Jump. I Danmark ligger man lite före vad gäller pocketutgivningen, men har inga mangaserietidningar. I Norge finns i skrivande stund samma tidningar som i Sverige, men man ligger efter med pocketutgivningen. I Finland, slutligen, har man först under de senaste två åren på allvar kommit i gång med mangautgivningen.

Innehållsmässigt är utgivningen så här långt främst riktad till pojkar i tio–femtonårsåldern, samt – i viss mån – till flickor i samma ålder. Att förlagen till en början satsar på de serier som bedöms ha störst kommersiell potential är dock fullt logiskt. I takt med att publikintresset ökar lär det komma serier som har andra målgrupper och/eller högre konstnärliga ambitioner.

Hur ser då framtiden ut för mangautgivningen i Norden? Att japanska serier är något som kommit för att stanna torde vara uppenbart. Om vi får en utveckling som speglar vad som skett i andra europeiska länder kan vi nog räkna med att manga framöver kommer att utgöra en prominent del av serieutgivningen. Exakt vad som kommer att ges ut är naturligtvis svårare att sia om, inte minst som förlagen av konkurrensskäl är ytterst förtegna om sina långsiktiga planer.

Helt visst är att det nya förlaget Mangismo, som vi skrev om i förra numrets nyhetsspalt, kommer att skaka om marknaden rejält med sina planer på att ge ut sex–åtta nya mangapocketböcker i månaden i alla de nordiska länderna. De första av dessa titlar bör finnas ute ungefär samtidigt med detta nummer av Bild & Bubbla. Vi kan nog även räkna med fler mangadominerade serietidningar, troligtvis riktade till nya målgrupper. Det saknas i dagsläget framför allt en tidning som riktar sig exklusivt till kvinnliga läsare, men även en mera actionorienterad tidning borde kunna bära sig.

Samtidigt kan man förvånande nog konstatera att mangautgivningen gjutit nytt liv i den traditionella serieutgivningen i de nordiska länderna, som ser intressantare ut än på länge. De japanska serierna har tillfört en framtidstro och en entusiasm som för några år sedan lyste med sin frånvaro i branschen.

Tack till Ville Hänninen och Morten Harper för information om mangautgivningen i Finland respektive Norge.

Läs mer om manga

Vill du läsa mer om japanska serier? Förutom krönikorna »Moshi moshii« av Bror Hellman (B&B 2/2000–3/2001) och »Banzai« av Ainur Elmgren (1/2004 och framåt) kan följande Bild & Bubbla-artiklar vara av intresse:

• »Många manga är det!« (3/1990)
• »Osamu Tezuka – Manga no Kami-sama« (2/1999)
• »Japaner, japaner, japaner… – en serieresa i Fjärran Östern« (1/2002)
• »Machiko Hazegawa – en annan bild av Japan« (2/2002)
• »Dragon Ball – kampsport och gubbsnusk« (2/2003)
• »Rumiko Takahashi – prinsessan av manga« (1/2004)
• »Kärleksförvecklingarnas mästare – Ken Akamatsu och Love Hina« (2/2004)

[Texten publicerades ursprungligen i Bild & Bubbla nr 168 (2/2005)) och återges med skribentens tillstånd.]