Flickan som bara vill rita – en intervju med Li Österberg

Redan 1998, i den första utgåvan av antologin »Allt för konsten«, slogs jag av den ärliga, öppna tonen och den, för den självbiografiska genren, ovanligt rena linjen i serien »Sagan om flickan som bara ville rita«. Nu, sju år senare, är Li Österberg en av Sveriges mest intressanta serieskapare med ett antal serieböcker och priser i bagaget. Det är med andra ord hög tid för en intervju.

Jag måste säga att jag är djupt imponerad av din utveckling som serieskapare. Hur känner du själv idag, när du tittar tillbaka på din första publicerade serie, »Sagan om flickan som bara ville rita«, från 1998?

– »Sagan om flickan som bara ville rita« var min första självbiografiska serie. Innan dess hade jag främst tecknat fantasyserier eller serier som utspelade sig i en annan tid, med många komiska inslag. Och just det där att allt ska vara så roligt hela tiden finns fortfarande med i »Sagan om flickan som bara ville rita«. Nästan varje sida avslutas med en humoristisk poäng. Det har jag definitivt kommit ifrån nu. Jag tycker fortfarande att det är viktigt med humor, men tycker inte att den behöver finnas där hela tiden. Mina serier har nog blivit mer melankoliska och filosoferande.

En scen från Lis första publicerade serie, »Sagan om flickan som bara ville rita«.

Ja, ungefär så upplever jag också det. Men du inledde alltså din officiella karriär med självbiografiska berättelser, och återkommer fortfarande till den genren. Är det lättare eller svårare än att berätta om fiktiva figurer?

– Det är mycket lättare. Jag tycker inte att jag har tillräckligt stor människokännedom för att skapa trovärdiga fiktiva figurer. De blir bara så lika mig allihop. I alla fall när det gäller vardagsrealism. Figurer i andra världar och andra tider har jag inte samma problem med.

Ur »Att få sjunga« från fanzinet Wonderful comics nummer sex.

Rörig familj

I de här serierna lämnar du ofta och gärna ut din lätt röriga familj. Vad tycker de om det?

– De är inte så förtjusta i det, men de tycker väl att det är okej så länge jag inte är alltför elak. [Skratt]

Vad tycker de om dina andra serier och ditt udda karriärsval då?

– Jag har faktiskt inte vågat visa dem alla mina serier. Somliga för att jag nog lämnat ut dem alltför mycket, och andra för att jag är rädd att de skulle ta dem på för stort allvar och börja tro att jag är psykiskt störd. [Skratt]

De anser att serier bara ska vara roliga och underhållande. I det avseendet tyckte de om min första självbiografiska serie. Serierna om Johanna verkar de också gilla, men de säger inte så mycket om vad de tycker. De säger ofta att jag ska syssla med det jag tycker är roligt, även om de nog helst ser att jag sysslar med något som ger mycket pengar. Självklart blir de glada när jag berättar att jag vunnit pris och blivit publicerad och så, men det ger aldrig lika stor status som att utmärka sig i idrott. [Skratt]

Serien »Vintern 98 då det snöade så förbannat« ingår i Li Österbergs självbiografiska svit »Det är inte så här det ska vara«.

Du verkar brinna för serier. Vad är det med just serier som gör att du vill arbeta med den konstformen och ingen annan?

– Jag har alltid tyckt om att uttrycka mig i skrift och bild. Kanske för att jag är så dålig på att prata och vara social. När jag var liten skrev jag en massa berättelser som jag oftast också illustrerade. Någon gång på mellanstadiet fastnade jag för serier och sedan rullade det bara på. I serierna fick man ju göra båda sakerna, så att säga. Både teckna bilder och hitta på berättelser.

Men om jag frågar så här då, varför serier och inte illustrerade berättelser?

– Det är ett helt annat flyt i serier på något vis. När jag var yngre försökte jag ibland konvertera mina serier till skrivna texter, men det blev mycket sämre då. Skrivandet har alltid funnits vid sidan om, men det är serierna som stått sig i längden.

Något du flera gånger återkommer till i dina mera självbiografiska serier är en känsla av utanförskap. Har det förändrats efter hand som du blivit mer etablerad, eller?

– Oj … knepig fråga. Självklart har saker förändrats, men det är lite svårt att säga hur. Det är kanske snarare känslan av utanförskap som förändrats och ersatts av ett annat slags utanförskap. Ju mer jag kom ifrån min uppväxtmiljö, desto mer insåg jag att jag inte var så konstig som jag hade verkat. Och seriernas framgångar har ju lett till ökad självkänsla. Samtidigt är det fortfarande så att jag mest sitter för mig själv och tecknar, så på just den punkten har det inte hänt så mycket. Jag har alltid haft svårt att komma in i gemenskaper på grund av min sociala fobi, så där har jag ett utanförskap vare sig jag vill det eller inte.

Li Österberg, nyligen fotograferad av Patrik Rochling.

Hernandez och Hofors

För att vara självbiografiska serier är din stil ovanligt »slickad«. Vad har du för förebilder, rent visuellt?

– En av mina första förebilder var Peter Madsen, men det var främst under min fantasyperiod. Jaime Hernandez var jag ganska inspirerad av ett tag och det märks fortfarande. Men just nu är Carla Speed McNeil, som tecknar science fiction-serien »Finder«, en av mina största förebilder.

Grafiskt arbetar du medvetet med svart och vitt, vilket gör att dina sidor alltid känns välkomponerade, trots, eller kanske på grund av, avsaknaden av färg. Hur kom du fram till detta?

– Jag började experimentera med det under min tid i Hofors och tittade mycket på hur andra serietecknare gjorde. Så småningom växte det väl fram en egen stil ur det. Att jag valde att arbeta i svart och vitt berodde annars mycket på att jag inte var så bra på att färglägga.

»En serietecknares dag« – en tidig, självbiografisk serie om skapandets våndor.

Har du funderat på att använda färg i en serie någon gång?

– Visst har jag tänkt att jag borde öva upp min skicklighet på det området, för det vore kul att kunna färglägga någon serie ibland, men det har liksom aldrig blivit av.

Du gick tre år på Serietecknarskolan i Hofors [nuvarande Serie- och bildberättarprogrammet vid Högskolan i Gävle]. Hur var det, och vad innebar det för din utveckling som serieskapare?

– Den ettåriga grundkursen, som inte finns längre, gav mig jättemycket. Det var första gången jag kom i kontakt med mera alternativa serier och träffade andra människor som också tecknade serier. Jag utvecklades mycket stilmässigt och fick en lite klarare bild av serievärlden. Men den efterföljande tvååriga kursen var inte lika bra. Kursen var nystartad, och det var en massa strul hit och dit. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den tiden. Å ena sidan var det bra att man fick tid att teckna, i stället för att till exempel behöva gå på någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Men å andra sidan borde man ha fått en mera ordentlig utbildning för sitt studielån.

Nyligen började du publicera dina egna serier i ett fanzin, Agnosis. Vad ligger bakom det beslutet?

– Jag började teckna egna serier igen 2004, efter att främst ha tecknat Johanna-serier en längre tid. Då insåg jag plötsligt att det inte fanns någonstans att få dem publicerade. Utrymmet jag hade på Optimal var tills vidare upptaget av Johanna-serierna och Galago verkade inte intresserade. Så då återstod bara att börja ge ut fanzin. När jag väl hade börjat med det tyckte jag att det var väldigt roligt. Jag tror att jag fick lite mindre press på mig, »det här ska bara bli ett fanzin, så det måste inte vara helt perfekt.«

Lis egen presentation, från det första numret av Agnosis.

Vad har du fått för respons på dina fanzin?

– Den respons jag fått har varit positiv, men jag har inte kunnat trycka upp Agnosis i någon större upplaga, så jag har inte nått så många.

Du har fått utmärkelser på de två senaste Kemi-festivalerna, och du fick också nyligen andra pris i tävlingen om Nordens bästa fanzin på SPX. Vad har det här betytt för dig?

– Det har betytt väldigt mycket. Särskilt det som jag har fått för mina helt egna serier. Jag tvivlar ofta på att det jag gör verkligen är bra, så det har verkligen uppmuntrat mig till att fortsätta teckna efter eget manus.

Funderingar kring den egna identiteten i serien »Neutrum«, som vann
andra pris i Kemi-festivalens tävling 2005.

Invecklat samarbete

Det låter bra, det är ju just så man hoppas att det skall fungera när man instiftar ett pris. Du arbetar annars en hel del efter andras manus, vilket, utanför mer kommersiella serier som »91:an«, »Bamse« och så vidare, är ganska ovanligt i Sverige. Hur kom ditt samarbete med Patrik Rochling till stånd?

– Det började med att jag kände brist på inspiration. Jag var rätt trött på att göra självbiografiska serier. Det kändes som att det bara blev samma sorts historier hela tiden. Men jag blev inte nöjd med någonting annat jag gjorde heller. Patrik var den jag umgicks med mest då och han erbjöd sig att skriva ett manus till mig.

Hur fungerar det när ni gör en serie tillsammans? Du har angivit att Patrik står för manus och bakgrundsskisser.

– Ja, det är lite invecklat. Det är därför vi aldrig skriver ut vem som gör vad i serierna. Patrik står för manusen, som sagt, och hans manus är alltid väldigt tydliga vad gäller rutindelning och antalet sidor. Men jag har ganska stor frihet att lägga till eller dra ifrån om jag vill. För det mesta skissar Patrik först de bakgrunder som ska finnas på varje sida och så tecknar jag in figurerna efteråt. Patrik har hand om alla kantiga bakgrunder, sånt som har med rum, byggnader och perspektiv att göra, och jag tar hand om runda, organiska saker, som naturmiljöer. Slutligen tuschar jag alltihop. Även där rådgör vi ibland med varandra.

I albumet »Johanna« ger sig huvudpersonen och hennes flickvän Klara ut på en resa utan skönjbart mål.

Hur mycket input har du på manusen? Jag tycker mig ibland känna igen din röst i en del av dialogerna.

– Oj, märks det så tydligt? Jag läser alltid igenom manusen och ändrar vissa repliker om jag tycker att de låter för stela eller omständliga. Ibland kan jag anmärka på själva innehållet också, men så mycket brukar det inte bli. Jag är inte ute efter att »Li-isera« hans berättelser. [Skratt] Jag och Patrik har olika språk och olika sätt att berätta på.

Varifrån kom idéerna till figurerna i serierna om Johanna? Rent visuellt tycker jag mig känna igen dig i Klara och Patrik i Josef. Samtidigt känner jag igen vissa av de åsikter du uttrycker i dina mer självbiografiska serier i några av de andra figurernas funderingar. Och det är ju figuren Klara som studerar till präst, precis som Patrik.

– Jag har ingenting med figurerna att göra. Det är nästan uteslutande Patrik som utvecklat dem. Att Klara blev lite lik mig till utseendet var en ren slump och vad gäller Josef så har en av Patriks vänner stått modell. Annars har figurerna utvecklats och stabiliserat sig ganska långsamt. Den första versionen av Klara, som dyker upp i »Dagslända«, är till exempel en helt annan person än den Klara som sedan blir Johannas flickvän. Patrik blandar ganska mycket fria fantasier med erfarenheter och iakttagelser från sitt eget liv. Han läser inte till präst längre, men erfarenheterna från den tiden gav tillräckligt med stoff till serierna om Klara. Själv känner jag inte igen mig så mycket i någon av figurerna. Att man kan känna igen en del saker från mina egna serier beror nog på att jag och Patrik delar vissa frågeställningar.

I serierna skrivna av Patrik Rochling tas homosexuell kärlek upp på ett självklart och nyanserat sätt.

Hjärtat brinner

Efter att ha läst alla avsnitten om Johanna är jag imponerad av de trovärdiga personligheter ni presenterar, och över hur lugnt och lågmält ni berättar. Hur kom det sig att det blev just på det här sättet, som ju känns milt sagt »osvenskt«?

– Patrik säger att det inte var medvetet. Han ville bara berätta en rak historia. Han är mer intresserad av själva berättelsen än av att försöka få till snabba poänger och då får det ta den tid det tar.

Ni har angett bröderna Hernandez och Adrian Tomine som inspirationskällor. Är det du eller Patrik som har dem som favoriter, och vad har det inneburit?

– Det är faktiskt inte vi som har angett dem som inspirationskällor, men alla jämför oss ständigt med dem. När vi började teckna hade vi läst väldigt lite av Hernandez och Patrik har fortfarande inte läst något av Tomine. I efterhand har Patrik fastnat för Palomar-sviten och kan se vissa likheter mellan den och våra serier. Annars inspireras han främst av diverse arbetarförfattare, filmer och berättelser han hört under sin uppväxt.

I serien »Brottstycken« (som vann andra pris vid Kemi-festivalen 2004, och publicerades i festivalalbumet »Bröstflickan«) studerar Klara till att bli präst.

Nu har det blivit hela två samlingsvolymer med serierna om Johanna. Vad har ni för planer framöver, kommer ni att fortsätta berätta om henne?

– Så länge det finns tid och lust kommer vi att fortsätta. Hittills har det gått ganska bra att fördela tiden mellan Johanna-serierna och mina egna. Fast det skulle kanske bli problem om jag gav mig på ett större eget projekt.

I ert bidrag till Kemi-festivalen 2004, »Brottstycken«, fick vi följa Johannas tidigare flickvän Klara när hon gjorde praktik. Kommer vi att få följa henne eller andra bifigurer även framöver?

– Japp! Just nu håller jag på och tuschar ett tredje album som kommer att ha fokus på Klara. De andra bifigurerna kommer också att ta upp lite mer plats framöver.

Slutscenen ur »Brottstycken«.

Men vad skall vi då kalla era serier? »Serierna om Johanna» blir ju efter ett tag ganska missvisande …

– Ja, vad ska man då kalla dem? Hittills har vi delat in serierna i två block där antingen Johanna eller Klara är i fokus och kallat dem Johanna-serier respektive Klara-serier. Annars brukar Patrik kalla det här projektet för »Hjärtat brinner«, kanske för att det speglar människors inre brand och relationerna dem emellan.

Jag vet att du helst inte pratar om det, men du har ju också samarbetat med en annan manusförfattare, den milt sagt kontroversielle Lazze X Strandberg. Det blev ett helt album, »Lazze X – Wilmers okände bror«, år 2000. Vad tycker du om det idag?

– Jag försöker för det mesta förtränga att jag gjort det. [Skratt] Nej, jag vet inte… Jag mådde inte så bra då och att teckna de där serierna gav mig något annat att tänka på. Fast jag förstod nog aldrig vilka ambitioner han hade med albumet. Jag trodde det var ett mindre seriöst projekt som skulle stanna på lokal nivå, typ Malmö. Att betraktas som ett »riktigt« seriealbum tyckte jag inte att det höll för. Omslaget har jag till exempel färglagt lite slarvigt med färgpennor för att ange vilka färger det kunde vara. Det var nämligen tänkt att någon annan skulle färglägga det med dator. Och så tryckte de av någon anledning min kladd som omslag. Fast något har jag väl i alla fall lärt mig av den historien. Som att det är bra att ta reda på saker ordentligt innan jag väljer att samarbeta med folk.

En fin moral à la Li, från serien »Ideal«.

Allt för konsten

En annan person som helt klart är viktig för din karriär är förläggaren Ingemar Bengtsson, som satsat på dig från första början, med inslag i alla Allt för konsten-antologierna och två samlingsvolymer med dina och Patriks serier. Vad har han betytt för dig och din utveckling?

– Att bli publicerad på Optimal innebar ytterligare ett steg in i alternativserievärlden. Det var också då som jag började teckna serier på ett nytt sätt. Det var inte längre bara för nöjes skull, utan nu tänkte jag att det här kan faktiskt bli utgivet. Plötsligt hade jag en publik. Hittills har inget annat förlag velat ge ut mig, så att ha en plats i »Allt för konsten« betyder mycket.

Serien »Rebellion in Dreamland« visualiserar känslan av att vilja bryta sig fri.

Ingemar har yttrat att du är den enda tecknaren som alltid lämnar sina serier i tid. Är det något som är viktigt för dig? [Skratt]

– Ja, det är nog en fixering jag har. Folk har sagt att jag är extremt ordentlig av mig. Men just nu är serierna något av det viktigaste i mitt liv, så jag prioriterar ofta dem framför andra saker. Att jag inte har så mycket till socialt liv bidrar väl också till att serierna alltid blir klara och ivägskickade i tid. [Skratt]

Din allra första publicerade serie hette ju »Sagan om flickan som bara vill rita«. Nu, sju år senare, har du kommit ganska långt på den vägen rent konstnärligt. Dina besök på arbetsförmedlingen i senaste numret av Agnosis antyder dock att det inte går så bra ekonomiskt. Kan du försörja dig på ditt tecknande?

– Jag har faktiskt aldrig försökt. Kanske är jag lite för pessimistisk, eller kanske snarare för lat. Jag orkar inte hålla mig framme och ta en massa uppdrag och sånt. Jag är dessutom ganska dålig på att ta betalt, jag blir så glad bara av att bli publicerad. De senaste åren har jag studerat vid Högskolan i Gävle och levt på studielån. Min plan är att försöka utbilda mig till något som kan ge mig ett jobb och sedan ha serietecknandet vid sidan om.

I en av Li Österbergs få egna serier som inte är självbiografiska, »Gloria sit masturbationi« är huvudpersonen en nunna.

Synd tycker jag! Jag hade gärna sett dig teckna på heltid. Men vad har du för planer för framtiden just vad gäller serierna?

– Tja, det kommer med största sannolikhet att bli fler nummer av Agnosis. Jag låter min självbiografiska serie »Det är inte så här det skall vara« gå som följetong där i väntan på att något förlag ska vilja ge ut den. Annars är det väldigt mycket som jag skulle vilja göra, alltifrån existentiella medeltidsserier till serier som tar upp teman som religion, sexualitet och genusfrågor. Det är väl bara att fortsätta kämpa på och skicka runt grejorna.