Generic filters
Exact matches only
  • Artiklar
Vinjettbild av Jimmy Wallin.
  • Artiklar
Serier om mat? Jo, det är faktiskt en levande och populär genre i Japan. Men som det mesta som görs i Japan är allt inte riktigt som man skulle kunna tro.

Huvudpersonen i Satoru Makimuras »Oishii Kankei« (A Delicious Relationship), en shoujoserie på temat mat och kärlek.

Serier om matlagning är ovanligt i Sverige, och med våra pedagogiska »bror duktig«-tendenser hade matlagningsserier troligtvis bara blivit tråkiga saker som tydligt och redogörande i bild illustrerade hur man gör olika maträtter. På sin höjd hade vi kanske kunnat få en serieversion av tevekocken Tina, som med ett soligt leende förklarar hur man lägger två sparrisstjälkar i kors på en alltför stor tallrik.

Så blir det naturligtvis inte i Japan, där matlagningsserier oftast är spännande, i det närmaste thrillerliknande berättelser om personlig utveckling, rivalitet och – ja just det – matlagning.

Matfixering

»Oishinbo« av Tetsu Kariya och Akira Hanasaki blev den första serien i genren gourmetmanga.

Mat förekommer ofta i japanska serier, och det finns en enkel förklaring till varför det har blivit så. Många japanska barn gick och lade sig hungriga under de svåra år som följde efter andra världskriget. Serieskaparna försökte stilla deras hunger genom historier som innehöll referenser till mat. På 50- och 60-talen var till exempel alla figurerna i Shosuke Kuraganes populära serie »Anmitsu Hime« namngivna efter kakor och godis, och humorserieskapare som Shigeru Sugiura, Fujio Akatsuka och andra gjorde mat till en viktig del av sina berättelser.

Denna utveckling höll i sig, och vid mitten av sjuttiotalet handlade många serier om mat på något sätt. I takt med att barnen växte upp och serierna mognade med dem kom berättelser om tonåringar som prövade sina färdigheter i olika yrken inom matlagningsindustrin. Jiro Gyu och Big Joe skapade en stor succé med sin »Houchounin Ajihei«, historien om en ung man som var beredd att göra vad som helst för att bli en mästerkock. Ajihei tävlade mot ett stort antal rivaler, vann en del kulinariska tävlingar och förlorade en del, men tog alltid med sig en ny erfarenhet från varje möte. Rivaliteten i köket framställdes som en kamp i stil med sport eller till och med krig. Det var vinna eller försvinna som gällde.

Andra serier i samma genre var »Tekka no Makihei«, skapad av Yasuyuki Tagawa på 1970- talet, vilken återberättade en sushikocks öden och äventyr. Dessa populära serier visade hur kampen för att få kulinarisk status kunde vara både spännande och underhållande.

Första bilden: I den tidiga klassikern »Tekka no Makihei« visade skaparna att även matlagning kunde vara spännande. Andra bilden: Jiro Gyur och Big Jose »Houchounin Ajihei« – den första populära mangan om att tävla i att laga mat.

Gourmet

Efter hand som tiden gick och Japan blev mer välmående rent ekonomiskt ändrades tematiken för dessa matfixerade serier. Vid mitten av 1980-talet kom »Oishinbo« av Tetsu Kariya och Akira Hanasaki, som handlade om ett par matjournalister som tillsammans letade efter det ultimata receptet. De väjde inte för något för att finna den perfekta måltiden med de bästa ingredienserna. Denna serie var mycket populär och skapade en helt ny undergenre – gourmetserier – som under en tid var extremt framgångsrik med serier som »The Chef« av Mai Tsurugina och Tadashi Kato, vilken handlade om en vandrande mästare i fransk matlagning, och »Aji Ichi Monme« av Zenta Abe och Yoshimi Kurata, som beskriver dramatiken i en välkänd japansk restaurang.

I »Oishinbo« väjer de två matjournalisterna inte för några medel för att finna den perfekta matsedeln.

Gourmetboomen dog ut när de japanska ekonomiska framgångarna vändes i motgångar på 90-talet, men mat finns trots det kvar som teman i olika serier. Några exempel är »Natsuko no Saké« av Akira Oze, som berättar om livet på ett litet sakébryggeri, »Tetsunabe no Jan!« (»Iron Wok Jan«) av Shinji Saijyo, som visar läsarna hur kinesisk matlagning kan likna karate och »Shota no Sushi« av Daisuke Terasawa, historien om en pojke som vill bli Japans sushimästare.

Iron Wok Jan

»Iron Wok Jan!« av Shinji Saijyo är en av de mest underhållande och framgångsrika av dagens matorienterade serier från Japan.

Den mest populära serien i hela denna genre just nu lär dock vara »Iron Wok Jan!« av Shinji Saijyo. Jan är en kaxig ung mästare i att tillaga kinesiska maträtter. Han ser all matlagning som en tävling på liv och död, men får sakta men säkert lära sig att matlagning även kan komma från hjärtat. Det här är en serie som inspirerades av teveserien »Iron Chef«, och som innehåller mycket intressant information om hur man skall tillaga de rätter som huvudpersonen tävlar med.

Det som gör serien underhållande som helhet är dock de överdrivna, karikerade figurerna, det höga tempot och den galna humor som genomsyrar alla samurajliknande matlagningsstrider som utspelar sig i olika kök. På engelska finns det hitintills arton volymer och fler lär tillkomma. Just »Iron Wok Jan!« skulle faktiskt med sina galna infall kombinerat med direkt återgivna recept på japanska maträtter kunna fungera även på svenska, men det lär väl dröja innan vi ser det ske.

Antique Bakery

I manga blandar skaparna gärna olika genrer. För att sticka ut och synas i det enorma serieutbud som finns i Japan räcker det inte med att satsa på en genre – man skall helst pricka in två eller tre. I »Iron Wok Jan!« kombinerar man matlagning med tävling. En helt underbar kombination återfinner man i Fumi Yoshinagas »Antique Bakery«, som förenar pojkkärlekstemat, som är så populärt bland yngre kvinnliga läsare, med mat – närmare bestämt söta kakor och bakelser.

Intrigen är enkel och går ut på att tre mycket olika män arbetar i ett bageri, och skall jag vara ärlig handlar det mer om deras relationer än om mat. Men maten finns med som en tydlig ingrediens. De kärleksfullt tillagade bakverken blir metaforer för de starka känslor som berättelsen är full av. En suverän historia, som bara kunde ha uppkommit inom manga.

»Antique Bakery«, ännu en underhållande japansk serie på temat mat. I »Antique Bakery« kombineras kärlek och mat.

Mat i »vanliga« manga

En väldoftande (?) gryta från »Cooking Papa« av Tochi Ueyama.

Naturligtvis förekommer det även mat i vanliga manga som inte är specialinriktade på just matlagning. Förvånansvärt ofta finner man seriefigurerna i köket eller på restaurang. På det hela taget verkar figurerna i manga leva ett mer normalt liv jämfört med seriefigurer i västerländska serier, som ofta är mer direkt inriktade på sin »uppgift« i seriens handling.

Mat som förekommer ymnigt i manga är naturligtvis ofta sådan som är vanlig i det japanska köket. Serier speglar för det mesta den kultur i vilken de skapas, alldeles oavsett om de är självbiografi ska/socialrealistiska eller utspelar sig i ett fantasiland. Att gourmetserierna från 80-talet ofta handlade om »exotiska kök« som det franska eller det italienska var ingen tillfällighet, eftersom dessa blev mycket populära i Japan vid den tiden.

Några exempel som jag funnit vid en snabb genomgång av de japanska serier som just nu ges ut på svenska är risbollar i »Tokyo Mew Mew« (som för övrigt till stora delar utspelar sig i en restaurang), de klassiska prydliga matlådorna i »DNAngel«, ramen (snabbnudlar) och sushi i »Love Hina« (där matlagning för övrigt ofta används för att visa känslor) och så vidare.

Ramen, eller snabbnudlar, är en vanlig rätt i Japan – som tillagas genom att man bara tillsätter varmt vatten. Att servera någon detta är inte precis ett bevis på stor kärlek, som här i »Love Hina« av Ken Akamatsu.

Groteskerier

I »Hanzel & Gretel« av Junko Mizuno delar en gigantisk gris med sig av sitt eget kött till grillningen.

En av mina absoluta favoritskapare från Japan är Junko Mizuno (som ni kommer att få läsa mer om redan i nästa nummer av Bild & Bubbla), och i hennes serier förkommer mat ofta. Eftersom Mizuno gör skräckserier är dock maten inte alltid ett särdeles positivt utan snarare groteskt inslag. I »Princess Mermaid« till exempel handlar det om att titelns sjöjungfrur fångar intet ont anande sjömän, lockar ner dem i havets djup och helt enkelt äter upp dem. I den nyligen utkomna »Pure Trance« centreras stora delar av handlingen kring mat. I en dystopisk värld där många lider av att äta för mycket på grund av matpiller kallade »Pure Trance«, är det mest delikata man kan äta söta små kaniner och andra gulliga husdjur som man själv flår och grillar. Gulligt och groteskt på en och samma gång.

Favoriten är dock »Hanzel & Gretel«, i vilken Mizuno återberättar den klassiska bröderna Grimm-sagan »Hans och Greta« som bara hon kan. Denna saga handlar ursprungligen om mat, och är även i original ganska skrämmande. Mizunos version är dock flera grader konstigare. Eller vad sägs om en grönsakshandlare som odlar sina varor i håret, en gigantisk söt gris som skär ut delar av sig själv till försäljning och bröd som bryts (…) långt ner i en gruva – och det är innan det hela börjar bli besynnerligt. I Mizunos saga är det en hel landsbygd där alla blir förhäxade och börjar äta jord i tron att det är godsaker, och det är syskonen Hans och Greta som måste rädda dem.

I »One Piece« av Eiichiro Oda ägnar sig en strandsatt sjörövare åt att tillaga sitt eget ben för att överleva.

Uppåt väggarna!

Nåväl, alldeles oavsett dessa nutida exempel så verkar matlagningsserier vara på nedåtgående i Japan, och det lär väl som sagt dröja innan vi ser några på svenska. Möjligtvis skulle jag kunna tänka mig att någon av alla de instruktionsserier om att göra mat som finns i Japan skulle kunna bli översatta, så populärt som det japanska köket har blivit här hemma. Det skulle nog, vid närmare eftertanke, kunna sälja i stora mängder.

I Japan har som sagt trenden mattats en del, men något som jag själv fick se bevis för när jag var i Tokyo var påståendet att restauranger är mycket stolta över att bli omnämnda i kända matlagningsserier. Mangapocketar satt helt enkelt uppspända på väggarna i ett flertal restauranger, som alla ville att man skulle få läsa hur det gick till när en viss hjälte var i just deras restaurang och lagade någon underbar måltid.

Gissa om dessa tecknare äter gratis var de än vill.

Känslor och matlagning ligger nära till hands i »Between the Sheets« av Erica Sakurazawa (i grytan ser vi vegetarisk curry).

Ursprungligen publicerad i Bild & Bubbla nr 171 (2/2006). Texten återges med skribentens tillåtelse.