Jag har, efter ett till synes oändligt skickande av rekommendationsbrev etc. fram och tillbaka, lyckats få audiens på förlaget Kodansha i Tokyo. Det visar sig vara ett komplex av gigantiska hus, och naturligtvis skall vi längst upp i det allra högsta av dem. Väl där visas jag runt på den stökiga och till synes oorganiserade redaktionen för tidningen Afternoon, för att sedan vänligt men bestämt förflyttas till ett mötesrum med utsikt över halva Tokyo.
Redaktören för Afternoon, mitt i den i svenska ögon mycket röriga redaktionslokalen. Foto: Fredrik Strömberg.
Framför mig har jag två representanter för förlaget: redaktören för tidningen Afternoon samt förlagets representant för utländska rättigheter. De är inte iklädda oklanderliga kostymer, som min fördom hade förespeglat mig, utan har mer informella kläder (jag är den mest uppklädde …) och de svarar på mina frågor med en blandning av artighet, förvåning och munterhet. Huruvida det senare beror på den underliga situationen med en svensk reporter i deras lokaler, eller det faktum att min tolk är svenska My Bergström, som inte har någon större vana vid den rollen, vet jag inte. Efter ett tag kommer vi dock igång och under ivrigt drickande av deras konstiga och mycket söta te, är detta vad som framkommer.
Fredrik Strömberg intervjuar två representanter för förlaget Kondansha.
Minst 50 000
Vad skiljer Kodansha från andra japanska förlag?
– Kodansha är ett av de största och historiskt sett mest betydande förlagen i Japan, grundat 1909. Det som utskiljer Kodansha är att det är så brett. Förlaget är inte specialiserat på en viss sorts böcker utan har många, många trycksaker i sin produktion: tidningar, barnböcker, manga, romaner och så vidare.
Hur viktig är mangan för Kodansha?
– Halva inkomsten av sålda trycksaker för Kodansha kommer från manga. I dessa 50 % räknas både mangatidningarna och »tankobon« [pocketböcker] in.
Weekly Shonen Magazine, den bäst säljande serietidningen i världen med en upplaga på två miljoner.
Hur många mangatidningar och tankobon publicerar ni regelbundet?
– Vi har 18 mangatidningar: vecko-, varannanveckas- och månadstidningar. Den minsta upplagan är på 50 000 exemplar, det är en månadstitel vid namn Monthly Magazine Z, och den högsta är Weekly Shonen Magazine på två miljoner. Afternoon ligger däremellan på 150 000.
Hur mycket måste ni sälja för att gå runt?
– Kodansha släpper omkring 1 200 tankobon om året. Det mesta en tankobon har sålt är två miljoner, men det antal som måste säljas för att det ska gå ihop är 15 000 exemplar. Men det är väldigt olika från titel till titel. Dock bör sägas att det inte finns någon exakt siffra för vad som är minimum för vad en bok ska sälja, man räknar inte på det sättet utan mer på vad det totala värdet är. Det totala värdet är inte bara vad en viss tankobon har sålt, utan här räknas också in när serien gått i en tidning. För cirka 20 år sedan vad det så att läsarna köpte tidningen och sedan när tankobonen kom köpte man den också. Så är det inte mer. Tidningen Afternoon, till exempel, har alltid röda förlustsiffror, men när serierna sedan kommer som böcker säljer de mycket bra, och sammantaget går det ihop.
Sjunkande försäljningssiffror
Vad skulle ni säga är en typisk Kodansha-manga?
– Vad är Kodansha? Förlaget täcker ett för stort område för att kunna ge något svar. Tänk själv: Det finns 15 olika tidningar och var och en av dem har en egen stil. Så det är inte tal om en enda stil. En tidning kan ju ha omkring 30 olika historier i sig, och när alla dessa sedan kommer som tankobon kan man ju säga att det finns en stor variation även inom varje tidning.
Delar av utgivningen.
Ja, men finns det någon beskrivning på hur en Kodansha-manga skall vara?
– Tidigare fanns det ett motto eller en slogan för varje tidningstitel som de som jobbade för den titeln skulle ha i åtanke. Exempelvis sa man att Afternoon hade »Manga frontier« och Weekly Morning Magazine hade »Yomuto genkini naru Morning« (Läs detta och må toppen). Så alla tidningarna har olika inställning och mål. Kodansha tar också mycket mer hand om figurerna och dramat i historierna.
Två representanter för förlaget Kodansha.
Tidningsförsäljningen har sjunkit. Hur har det påverkat affärerna?
– För 15–20 år sedan sålde Weekly Shonen Magazine 4 miljoner exemplar, och nu är den nere på 2 miljoner. Shueisyas Shonen Jump sålde 6,5 miljoner och är nu nere på 3 miljoner. Så om man bara tittar på siffrorna är det lätt att tänka att det är färre som läser eller köper manga nu. Men vi tänker inte på det sättet, vi tänker i stället att det är fler som läser manga. Vi tänker på hur man finner och läser manga och att det finns så många andra sätt att finna manga på nu. Det finns de som köper och läser tidningar och tankobon, även de som bara står och läser i affärerna. Men sedan har vi all utlåningsverksamhet (mangakaféer) samt de som köper i begagnat-affärer, och även nedladdning av serier. Med allt detta inräknat tror man att det är fler som läser manga nu. Sant är ju att försäljningssiffrorna är lägre. Men antalet personer som läser manga är större.
Serien ”Ah! My Goddess” (i väst av någon anledning döpt till ”Oh! My Goddess!”) av Kosuke Fujishima publiceras i tidningen Afternoon.
Hur fungerar försäljningen gentemot resten av världen?
– Ja, vissa av mangatidningarna i Europa fungerar inte eller så går försäljningstalen ner, men tankobon säljer mer och mer. I Japan å andra sidan är det så att tidningarna går sakta nedåt medan tankobonförsäljningen är stabil.
Afternoon, en månadstidning för äldre manliga läsare.
Hur viktig är den utländska marknaden för Kodansha?
– Varje år blir det mer och mer viktigt med försäljningen i utlandet. Förut har det varit så att tidningarna såldes bara i Japan och alltid gick med plus, så det var ointressant vad som hände utanför Japan. Men de nya tidningarna säljer procentuellt mer i utlandet. Så man tar mer hänsyn till de utländska intressena nu. Som exempel: Tidigare var den japanska marknaden 90 % och den utländska 10 %. Nu är det mer, 60 % Japan och 40 % utlandet. Så långt det affärsmässiga, pengar. Men nu ska jag tala om själva serierna. Som exempel kan jag nämna följande. Vissa serier är inte alls populära i Japan men kan vara väldigt populära i USA eller Europa eller kanske bara i ett visst land. Och naturligtvis vice versa. Det kan till och med vara så att en historia inte alls funkar i Japan och man lägger ner historien bara för att senare finna att den blivit jättepopulär i utlandet. Så detta kan komma att rädda vissa serieskapare.
På det sättet kan den utländska marknaden bli viktig. Dock är det inte i en sådan skala ännu att det definitivt påverkar hur det går, men det drar åt det hållet. Om en historia går dåligt tänker man först på hur man ska ändra den så att den blir populär i Japan, inte hur den kommer att mottas i utlandet. Även om utlandssiffrorna blir mer och mer intressanta så är de ännu sekundära och det är den japanska marknaden som är det primära.
Manga i resten av världen
Vad är det för skillnad på vad som säljer i Japan och i utlandet?
Nakayoshi (kompisar), en av de populäraste mangatidningarna från Kodansha, som vänder sig till en kvinnlig publik.
– I Japan accepteras alla sorters historier som har med vardagslivet att göra, det mänskliga livet och tänkandet. Tänk inte som serier, tänk som litteratur; som kärlek, skoldrama, SF, fantasy, mysterier och så vidare.
Den stora skillnaden i utlandet är att inte alla sorters historier accepteras. Mest är det SF och fantasy som går hem utomlands, men även kärlekshistorier och vissa skoldramer har börjat bli populära nu också. Men det är långt ifrån allt som passar. En annan skillnad är att i Japan läser alla manga, gammal som ung. Det är en helt vanlig uttrycksform. Men utomlands är manga något för barn. Det tycks vara så att man i utlandet tänker att när man är barn är det okej att läsa manga, men när man blivit vuxen slutar man med det. I Japan däremot fortsätter man att läsa manga även när man vuxit upp.
Varför är manga, som är så japanskt, så populärt över hela världen?
– Den frågan ville vi ju ställa till dig! [Skratt] Detta är en fråga som jag också är mycket intresserad av. Varje gång jag träffar folk från utlandet och talar med dem undrar jag själv också: Vad är det som är så intressant med manga? Min personliga åsikt är att manga är underhållning med en låg tröskel. Det är bara att plocka upp en bok, öppna och läsa!
»Harry Potter« är okej, men det är ju bara en massa text. Det tar ofta mycket tid att läsa igenom allt, medan en tankobon tar kanske 20 minuter att komma igenom och det är en hel historia det också. Kanske är det så i utlandet att det inte är så billigt med manga, men här är det inte så dyrt. Detta gör att det är lätt att ta åt sig denna sorts underhållning.
Ett antal personer som ägnar sig åt att retuschera och texta om serier inför publicering i så kallade tankobon.
Manga konstrueras efter ett speciellt mönster. Eftersom historierna först går i tidningar, där de trycks i 20-sidiga kapitel, måste de på dessa 20 sidor ha en början, en uppbyggnad, en klimax och ett slut eller en »cliffhanger«. De måste följa det mönstret, annars kan vi inte sälja dem. Det ska vara spännande eller roligt att läsa bara dessa sidor också. När serien sedan samlas i en tankobon blir det en 20-sidors rytm, så att det hela tiden är spännande.
Det är mycket lättare att komma in i och att ta till sig en tankobon än en roman. I romaner är det oftast mycket långt mellan dramatopparna, det kan gå långa perioder utan att det händer något. I en manga händer det saker hela tiden. De är tänkta och skapade på helt olika sätt, och det gör att det lätt och roligt att läsa manga.
En del av alla de mangatidningar som Kodansha ger ut.
Nytt material
Vad söker ni efter när ni letar något nytt till Afternoon?
– It’s top secret! [Skratt] Nej, vi ska förklara hur vi går till väga när vi gör Afternoon. Där är cirka 15 redaktörer, och de har flera mangatecknare som de jobbar med. De diskuterar fram »name« [grova skisser]. Man börjar med en grov dialogskiss som redaktören och tecknaren diskuterar om tillsammans. Sedan lämnar de det till mig, som är huvudredaktör. Jag bestämmer allt som ska vara med i tidningen. De presenterar sitt material och jag bestämmer. Detta är den rutin som vi följer.
”Genshiken”, en serie om en mangaklubb, är en av tidningen Afternoons stora framgångar.
Angående inriktningen på serierna är det mycket svårt att beskriva. Det finns ingen fast mall för hur man går till väga. Man ger och tar. Som jag sagt tidigare är ledordet för Afternoon »manga frontier«, så vi letar alltid efter nya sätt att uttrycka sig och nya visioner, detta är det viktigaste. Gärna något som ingen har sett tidigare eller tänkt innan.
Om en svensk mangaka [serieskapare] skulle sända in ett bidrag till er, ska det då vara ett färdigt arbete eller hur skulle ni vilja ha det?
– Om vi bara får en grov skiss eller ett »kladdmanus« så kan vi inte föreställa oss vad det färdiga resultatet skulle kunna bli. De grova skisser vi har här är från personer vi känner, men att få så grova skisser från en totalt främmande person skulle inte ge något.
Hur många sidor vill ni se när ni får in en ny tecknare?
– Det är svårt att säga, för Afternoon är lite annorlunda. Det kvittar om man skickar in 20 eller 100 sidor. Det vi tittar på är tecknarens talang. Behöver han 20 sidor för sin historia så räcker det, behöver han 100 ska han skicka 100. Vi bedömer serien utifrån tecknarens talang, inte längden på historien.
Det är kanske lättare för dig att förstå om du ser det här. [Visar ett antal serier] Detta är från en ny talang. Det är från en tävling som vi haft i Afternoon för att hitta nya talanger. Detta är vinnaren, han gjorde 120 sidor. De två som kom på andra och tredje plats har gjort omkring 40 sidor.
Fyra gånger om året (en gång per säsong) har vi tävlingar och omkring 15–20 deltagare får olika priser. Av dem är det de tre bästa som publiceras i en speciell bok.
”Parasyte” av Hitosi Iwak, ännu en av de mer framgångsrika serierna från Afternoon.
Inskolning
Vad händer när ni hittar en ny talang? Viken blir den följande processen?
”Love Hina” av Ken Akamatsu, en framgångsrik Kodansha-serie som givits ut i Sverige.
– Det finns tre kända sätt att bli mangaka. En är att vinna pris i talangtävlingarna för nya tecknare. Det andra är att man hör av sig och besöker förlag eller redaktörer med sitt arbete. Och den tredje … Vad var det nu igen? Ja just det, att man blir assistent åt någon redan etablerad tecknare.
När man skickar in till en talangtävling är det sådana som vi som tittar igenom alla inskickade bidrag och ser om där är någon som motsvarar de krav vi har. Lämnar sin serie direkt gör man efter att ha ringt i förväg och talat om att man kommer och vad det gäller, eller också går det via rekommendationer från andra, redan etablerade tecknare. Naturligtvis är det också vanligt att man går vägen som assistent och jobbar åt en redan etablerad tecknare.
När man börjar jobba eller snarare »samköra« är det alltid en tecknare och en redaktör. Denna redaktör blir tecknarens handledare. Sedan gäller det att man hittar varandras våglängd. Ibland kan det vara personer som redan är väldigt väl utvecklade, andra behöver mycket träning och då måste man hitta vägar för att komma till rätta med det. Efter det gäller det att vi hittar tecknarens starka sidor. Är tecknaren bra på att rita söta tjejer eller coola hjältar eller kanske berätta mer filosofiskt, så att det ska vara mer djupa historier? Varje tecknare har sin speciella styrka och det gäller att hitta den och utveckla den. Sedan kommer redaktören/handledaren med förslag på vad för historier denne tycker att de ska göra.
Efter det gör tecknaren grova skisser till historien, den så kallade name. Sedan går de båda igenom namen och diskuterar den. Denna process gör man om och om igen till dess att handledaren tycker att nu har man något att gå på. Då kommer de till mig med sin historia. De visar mig det bästa de kommit fram till och förklarar i viken tidning det skulle passa in bäst, för varje tidning innehåller många historier och det gäller att ha variation. Sedan bestämmer jag.
”Blade the Immortal” av Hiroaki Samura.
Dessa är de ting som jag bestämmer om och tänker mycket på. Här ska jag visa dig ett exempel. Detta är en samurajmanga från Afternoon. Denne tecknare träffade jag när jag ännu bara var vanlig redaktör (inte boss som nu) och började samarbeta med honom angående en längre historia som ännu pågår, mer än tio år senare.
Han ringde och kom för att visa mig sina idéer – han hade med sig två. Den ena var en historia baserad på en känd japansk författare, Junichiro Tanizaki [1886–1965], som skriver mest om samhällets toppskikt i slutet av 1800-talet. Den andra var en mycket realistisk historia om dagens vardagsliv. När jag såg dessa förslag tänkte jag att detta inte var särskilt underhållande historier. Så vi började diskutera och talade vitt och brett om allt möjligt och jag frågade honom: Vad tycker du om?
Han svarade att han tyckte om historiska kostymdramer, och speciellt samurajhistorier. Jag såg att han var en mycket talangfull tecknare och att han skulle passa att teckna samurajer. Så vi bestämde att det skulle vara något med samurajer, men det finns många olika genrer bland samurajhistorierna. Så vad skulle vi lägga till? Det skulle ju vara något nytt.
Då fick jag en idé. Detta var just när »Terminator 2« gick på bio här. Så varför inte låta hjälten vara odödlig? Det blev en historia om en samuraj som inte kan dö. I samurajhistorier är det alltid så att livet och döden går hand i hand, och detta blev också vårt tema: livet och döden. Hjälten kan döda andra men inte dö själv. Så vad lever han för? Om vi tänker i de banorna blir det något spännande.
När jag berättade om min idé för tecknaren visade det sig att han gillade den, och han satte igång och tecknade första kapitlet. Men jag visade det inte för min chef, utan skickade det till en av våra talangtävlingar. För skulle en massa andra redaktörer tycka att det var bra skulle det bli mycket lättare att få serien publicerad, det skulle gå snabbare. Jag visste ju redan efter att ha sett hans teckningar att han skulle komma mycket högt upp bland placeringarna. [Serien redaktören talar om är »Blade of the Immortal« av Hiroaki Samura, på svenska delvis publicerad i tidningen Manga Mania.]
My Bergström besöker Kodanshas arkiv och tittar i inbundna mangatidningar från tidigt 1900-tal.
Demonredaktörer?
Vilken är relationen mellan redaktören och tecknaren? Hur jobbar de tillsammans?
– Det är väldigt individuellt, alla har sitt sätt att arbeta på. Så detta är bara ett exempel på hur det går till med en tecknare.
Först gör vi en historiebeskrivning, det blir oftast två eller tre A4-sidor. Detta är bara text och ser närmast ut som ett manus. När detta ska göras ringer han mig och jag kommer över till honom och vi sätter oss ner och skriver ihop det. Det blir ofta mycket personligt och han talar kanske om att han är olyckligt kär i någon. Då frågar jag hur och så vidare, så han berättar mer. Då säger jag att det där kan vi använda i den här episoden.
Vissa andra tecknare vill inte alls ha med redaktören att göra på detta stadium. De vill göra allt själva, men de vill att vi läser igenom det färdiga manuset och ser efter att det inte har några olämpliga uttryck eller att det inte kommer att se konstigt ut senare när det ska tecknas upp.
Underredaktören för ”Vinland Saga” på sin arbetsplats.
Om de inte kan enas, vem bestämmer då? Redaktören eller tecknaren?
Om de verkligen inte kan komma överens frågar man en tredje person. Men oftast är det tecknaren som får bestämma.
Det ryktas i Europa att det bara är redaktören som bestämmer.
– Afternoon är en seinen, det vill säga vuxentidning, och i dem har oftast tecknaren mer frihet att uttrycka sig efter egen vilja. Tidningar som Shonen Jump eller Shonen Magazine som är shonen, det vill säga pojktidningar, är däremot mer redaktörstyrda, och det kan vara så att en tecknare där har två till tre redaktörer.
Det är skillnad mellan pojk- och vuxentidningarna. I pojktidningarna är det oftast starka figurer och det handlar ofta om hur figurerna blir starka eller starkare. Men i vuxentidningarna är det ofta långa dramer och i dem synliggörs tecknarens egen originalitet.
Ett snabbmöte på redaktionen.
Animation
När en manga blir populär blir den ofta animerad. Hur går det till?
– Jag är redaktör, så jag vet inte så mycket om den affärsdelen. Men det har ofta att göra med animatörens nivå om det blir en anime eller inte. Ibland är det så att animen följer historien mycket exakt, men andra gånger kan det vara en väldigt talangfull regissör som har en lite egen syn på eller vision av historien och då blir det något nytt av samma historia.
Ja, ofta är filmen annorlunda än mangan. Varför det?
– Anime har ljud och en tidsrytm. I en manga däremot är du fri att klippa och hoppa som du vill. Anime har inte klippen mellan rutorna, de måste rulla på hela tiden, så naturligtvis är det annorlunda. Men det är ju också så att var och en läser en historia på lite olika sätt. Till exempel säger du att detta är en romantisk komedi, men jag säger: Nej, det är en allvarlig historia. Så beroende på vad regissören tycker att historien handlar om blir också animen annorlunda.
Hur mycket kontroll har tecknaren över animationen?
– Jag kan berätta hur jag jobbade utifrån den här. [Visar fram en serie] Den här animerades 1992, och när regissören och tecknaren träffades upptäckte de att de hade samma sätt att se på historien. De var som tvillingsjälar! En liten historia som jag kan berätta är att en dag när jag skulle hem till tecknaren och ringde på dörren, var det regissören som öppnade! De jobbade ihop. Men det finns andra fall där tecknaren inte alls vill ha med animationen att göra och bara lämnar över det hela åt regissören.
Är det sant att redaktörer sover över hos tecknare tills tecknaren är klar med sitt arbete?
– Numera är det inte särskilt vanligt, men när jag började var det vanligt. Jag kommer ihåg en gång när jag hjälpte en tecknare med att klistra in text i pratbubblorna. Jag hade varit där flera dagar redan och inte sovit särskilt mycket, och plötsligt somnade jag. Tecknaren väckte mig och sa till mig att nu är det klart. Då hade han gjort allt, allt helt själv!
På Kodansha är fortfarande hantverket i serieproduktionen levande.
Hur kommer det sig att många tecknare inte använder datorer i ett så högteknologiskt land som Japan?
– Numera börjar det bli fler och fler som gör mer digitalt. Men de flesta tecknarna vill ha överblick över sin seriesida och vet exakt var allt ska vara, speciellt exakt var texten kommer in. Detta ändrar de lättare och sätter mer direkt utan hjälp av datorer. Det är helt enkelt för mycket extra arbete med en dator.
Där avrundar vi samtalet, eftersom alla tre herrarna är upptagna och deras mobiltelefoner har börjat ringa i allt tätare intervaller. Lätt omtumlad, och inte helt säker på att jag förstod allt, lämnar jag lokalerna.
Fotnot: Text och foto av Fredrik Strömberg; transkribering och översättning Axel Trumpfheller och Chiaki Nakagame Trumpfheller
