: Seriearkeologi: Bronze Age (1970–1985)

Christian Schremser bloggar vidare om superhjälteseriernas olika eror och är nu framme vid 1970-talet, en tid för förnyelse, mera socialt patos och vuxnare tematik i serier som till exempel Green Lantern/Green Arrow, Batman, Dracula och Swamp Thing.

Bronze Age (1970–1985): Under 1970-talets första år inträffade en rad händelser som signalerade ett skifte inom superhjältemediet. 1970 inledde Denny O’Neil och Neal Adams sitt samarbete, dels på Batman som de tog i en ny riktning, bort från camp och komiska äventyr och mot en mer seriös ton, och dels på Green Lantern, som de parade ihop med Green Arrow och gjorde till en socialt medveten serie som tog upp en rad aktuella samhällsproblem. Samma år slutade Jack Kirby, av många ansedd som Marvels ryggrad, på Marvel Comics och gick över till konkurrenten DC.

På 1970-talet fick klassiska skräckserier ett uppsving. Här omslaget till Tomb of Dracula nummer 1 (1972), tecknat av Neal Adams.

På 1970-talet fick klassiska skräckserier ett uppsving. Här omslaget till Tomb of Dracula nummer 1 (1972), tecknat av Neal Adams.

1971 uppdaterades regelverket The Comics Code för första gången sedan det infördes 1954 och tillät nu skildringar av ”kriminella element” i något mindre fördömande ton, skildringar av korruption och att vissa monster (”varulvar, vampyrer och onda andar i klassisk tradition”) fick förekomma. 1972 så slutade Stan Lee som huvudredaktör för Marvel, en position han, med avbrott för militärtjänstgöring, haft sedan 1941. Han var dock kvar som utgivare.

1970-talets första år innebar alltså både ett stämningsskifte och ett generationsskifte. Uppdateringen av The Comics Code innebar att de existerande serierna fick en mörkare ton och att de kunde ta upp aktuella samhällsproblem. Att Comics Code nu tillät monster skapade en våg av monstertitlar på seriemarknaden: de flesta försvann efter ett par nummer och idag är det väl i princip bara Tomb of Dracula och Man-Thing från Marvel samt Swamp Thing från DC som uppnått klassikerstatus.

Jack Kirbys avhopp och Stan Lees befordring längre upp i företagshierarkin skapade ett kreativt tomrum (eller en välbehövlig vitamininjektion beroende på synsätt), vilket gjorde att en ny generation serieskapare fick ta över de tunga titlarna. Roy Thomas, Steve Gerber och Jim Starlin var några av de nya serieskaparna som axlade ansvaret och under det sena 1970-talet så skulle även serieskapare som Chris Claremont, John Byrne och Frank Miller etablera sig.

Därmed har jag behandlat superhjälteseriernas upplysningstid (för den som fortfarande är intresserad av min allmänhistoriska analogi) och vi har därmed kommit fram till modern tid … eller har vi det? Mer om det nästa gång!

This entry was posted in Förstasidan, Senaste and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera