Det finns ett par intressanta paralleller mellan The Mighty Thor och Fantastic Four. Att bägge serierna skapades av Stan Lee och Jack Kirby är inte så förvånande; det gäller nittio procent av de serier som utgjorde sextiotalets Marvelvåg. Många serier togs dock över av andra serieskapare relativt snabbt, men The Mighty Thor och Fatastic Four var de titlar som Lee och Kirby samarbetade absolut längst på, och de serierna brukar också räknas som deras allra bästa. Jack Kirby lämnade bägge titlarna (och Marvel) 1970 och ett par år senare slutade även Stan Lee skriva dem för att ägna sig mer åt rollen som redaktör och talesperson för Marvel Comics.
Redan på omslaget till sitt första nummer signalerade Simonson förändring. Omslag av Walt Simonson. Copyright Marvel Comics.
1970-talet brukar räknas som en något sämre period för Lee/Kirbys kronjuveler, och andra Marveltitlar (som exempelvis Tomb of Dracula och X-Men) brukar istället nämnas som decenniets bästa Marvelserier. I början av 80-talet skulle dock både Fantastic Four och The Mighty Thor tas över av serieskapare som vitaliserade titlarna. Bägge var dessutom både tecknare och författare. I Fantastic Fours fall hette ”räddaren” John Byrne (som jag skrivit om tidigare i Seriearkeologi), och i The Mighty Thors fall var det Walt Simonson.
John Byrne var en superstjärna redan när han tog över Fantastic Four, men Walt Simonson var en doldis. Han föddes 1946 i Tennessee och hade visserligen jobbat som tecknare sedan början av sjuttiotalet, men det rörde sig mest om kortare inhopp. Han hade dock fått göra en högprofilerad crossover mellan Marvels X-Men och DC:s Teen Titans, skriven av Chris Claremont, som hade mottagits väl. Simonson hade haft ett gott öga till Thor ända sedan Lee/Kirbys dagar; redan som ung geologistudent hade han på egen hand skissat på ett långt Thor-äventyr som han lade i byrålådan. När han tolv år senare fick chansen att ta över titeln så tog han den utan att tveka. Simonson tog över som författare och tecknare från och med The Mighty Thor nummer 337, som utkom i november 1983.
Redan omslaget till det första numret signalerar att Walt Simonson hade för avsikt att förändra serien. Omslaget visar en hästliknande varelse med Thors dräkt och hammare som symboliskt förstör loggan. Denna varelse skulle visa sig vara en utomjording vid namn Beta Ray Bill, som läsaren lurades att tro var en av de många ”one – and-done”-fiender Thor ofta slogs mot och besegrade inom ramen för ett nummer. Simonson inledde dock med en dubbel tvist: inte nog med att Beta Ray Bill besegrade Thor, han lyckades även lyfta Thors hammare, något som bara Thor och Odin gjort tidigare. Mjolnir kan nämligen bara lyftas av den som är ”värdig” och Beta Ray Bill visar sig inte alls vara den arketypiske ”onde utomjordingen” utan en rättrådig hjälte som var sin hemplanets försvarare.
”The Surtur Saga”, som Simonson sått frön till redan från första början, kulminerade i The Mighty Thor nummer 353. Omslag av Walt Simonson. Copyright Marvel Comics.
I de tre efterföljande numren etablerades Beta Ray Bill som Thors jämlike och allierade. Han besegrar Thor ytterligare en gång i en mer rättvis duell, då Thor inte riskerar att förvandlas till Don Blake när han inte håller i sin hammare. Som belöning får Beta Ray Bill sin egen hammare, Stormbringer, som dessutom förses med den ”förvandlingsförtrollning” som förvandlat Thor till Don Blake. Simonson gör sig därmed av med den ganska fåniga (och sedan länge onödiga) Don Blake/Thor-dikotomin. Thor och Sif hjälper slutligen Beta Ray Bill att besegra de demoner som hotar hans hemplanet.
På bara fyra nummer hade Simonson förändrat titelns status quo, men detta var bara grunden han planerade att bygga serien på. The Ballad of Beta Ray Bill, som dessa fyra nummer senare skulle komma att kallas, utgör bara en fristående prolog till The Surtur Saga. Detta var historien Simonson hade skissat på tolv år tidigare och nu fick han alltså chansen att förverkliga sina planer. Surtursagan sträckte sig över nitton nummer och handlar om hur elddemonen Surtur anfaller Jorden och Asgard med sin demonarmé. Striden rasar både på Jorden och i Asgard, och när Thor och hans allierade står som slutsegrare så är det en riktig Pyrrhusseger; Asgard ligger i ruiner och Odin antas vara död.
Simonsons drygt fyrtio nummer långa sejour på The Mighty Thor är egentligen en enda lång sammanhållande historia på drygt tusen sidor, men går att dela in i fyra delar. Den första och längsta är Surtursagan som sträcker sig fram till 353, med en epilog i nummer 354–355. Nummer 356 är en ”fill-in” skriven av bekantingen Bob Harras (så den har jag följaktligen inte läst) och i 357 inleds nästa historia, som handlar om hur Asgard återhämtar sig från kriget samtidigt som Thor leder en expedition till dödsriket och dödsgudinnan Hela för att frita de själar som förvisats dit av Surtur. Thor återvänder från dödsriket ärrad (och sedermera skäggig) i nummer 362, och i numret därpå inleds en historia om hur Loki intrigerar för att bli vald till ny kung av Asgard, vilket bland annat innefattar att förvandla Thor till en groda (!).
En ny kung väljs i nummer 369, och efter ytterligare ett mellannummer (denna gång skrivet av Christopher Priest) så inleds den avslutande delen där Hela förbannar Thor som hämnd för den tidigare expeditionen till dödsriket, något som gav Simonson tillfälle att förändra Thors look ytterligare. Denna del, och hela Simonsons Thor-svit avslutas i nummer 382 som kom ut i augusti 1987, där Simonson knyter ihop alla trådar till en riktigt snygg avslutning där Thor äntligen konfronterar sin styvbror och ärkefiende Loki. Detta sker i det trehundrade numret av serien, eftersom Thor såg dagens ljus i Journey into Mystery nummer 83, och The Mighty Thor helt enkelt tog över den tidningens numrering.
Walt Simonson knöt ihop (nästan) alla trådar i The Mighty Thor nummer 382, Simonsons sista men Thors trehundrade nummer. Omslag av Walt Simonson. Copyright Marvel Comics.
Detta är bara en kort sammanfattning av Simonsons Thor. Serien är fylld av bakgrundsintriger och kortare äventyr som vävs in i den övergripande intrigen. Walt Simonsons sejour på The Mighty Thor publicerades mellan 1983 och 1987, och överbryggar alltså skarven mellan Bronze Age och Modern/Dark Age. Detta märks verkligen; att läsa enstaka nummer skulle nämligen fungera ganska dåligt, precis som de flesta moderna serier. Simsonsons berättande är dock fortfarande Bronze Age-kompakt, där mycket händer i varje nummer. Detta gör serien till en relativt mastig läsupplevelse. Har man i åtanke att Simonson dessutom tecknade serien till och med nummer 367, varpå Sal Buscema tog över som tecknare, så förstår man att han verkligen brann för karaktären och inte ville lämna något åt slumpen. Simonson gjorde även en fyranummers miniserie, Balder the Brave, även den tecknad av Buscema, som också följer några av karaktärerna i Thor-serien.
Den uppmärksamma läsaren upptäcker att historierna jag beskrivit är väldigt fokuserade på Asgard. Så är det; The Mighty Thor höll sig i princip i Thors eget hörn av Marveluniversumet under Simonsons tid vid pennan. De få interaktioner Thor hade med andra Marvelhjältar skedde huvudsakligen med karaktärer från Power Pack och X-Factor, titlar som skrevs av Louise Simonson, Walts fru. Det är säkerligen ingen slump; bägge titlarna var relativt nystartade och Walt hade nog inget emot att just de skulle få en extra skjuts av att vara med i serien. Walt Simonsons styrka låg dock i att berätta historier inspirerade av nordisk mytologi, och de få nummer som utspelar sig i det vanliga Marvelunivsersumet är också seriens klart svagaste. Detta kan i och för sig ha att göra med figuren Thors dubbla identiteter som dels mytologisk figur, dels superhjälte. Det är svårt att trovärdigt skildra en figur som slåss mot troll och dricker mjöd i Asgard i ena numret, för att i nästa nummer jaga väskryckare i Central Park och stoppa bankrånare.
Oavsett orsaken så är detta en av de få saker man kan kritisera serien för. Walt Simonson verkar helt enkelt inte speciellt intresserad av att skriva en Marvelserie. Ett typexempel på det är Thors hemliga identitet. Donald Blake försvann redan i andra numret som Simonson skrev, och han verkar nästan lite väl ivrig att göra sig av med Blake. Det skulle dröja nästan tjugo nummer innan han tog upp det ganska uppenbara faktum att Donald Blakes försvinnande borde ha väckt vissa frågor hos hans vänner och kollegor. Detta löser Simonson ganska halvhjärtat med en bokstavlig deus ex machina: han låter asakrigaren Fandral (som aldrig har visat prov på kunskaper i magi vare sig förr eller senare) kasta en ”glömskebesvärjelse” över Blakes kollegor. Simonson förser visserligen Thor med en ny identitet, byggnadsarbetaren Sigurd Jarlson, men detta görs inte ens halvhjärtat. Jarlson-identiteten glöms i princip bort under stora delar av seriens gång, och det är en av få trådar som ”blir hängande” när Simonson knyter ihop de övriga intrigtrådarna i slutet av serien.
Detta är andra gången jag läser igenom Simonsons The Mighty Thor-svit. Första gången jag läste den var för ungefär tio år sedan, och då var jag inte alls särskilt imponerad. Jag hade hört väldigt mycket om Simonsons Thor; den brukar nämnas i samma andetag som Byrnes Fantastic Four och Frank Millers Daredevil som den ”definitiva versionen” av serien. Jag förstod inte alls vad som var så speciellt, men jag misstänkte att jag kanske hade missat något. Det var alltså med viss bävan jag läste serien ytterligare en gång. Aldrig har jag varit så glad över att ha fel. Jag vet inte om det beror på att jag nu läste den i ett större format, att jag läst mer Thor nu än jag hade gjort då, eller om jag helt enkelt var på dåligt humör första gången jag läste serien. Walt Simonsons Thor är nämligen inget annat än ett mästerverk. Han förändrade inte bara Thors utseende, utan också seriens karaktär till mer av en fantasyserie. Många av de förändringarna försvann tyvärr när Simonson ersattes av Tom DeFalco, men det gör bara att Simonson framstår som den serieskapare som kanske förstått karaktären Thor bäst av alla de som arbetat med serien. Möjligen blir man en aning besviken om man förväntar sig en renodlad Marvelserie, men den som vill läsa ett epos i ordets rätta bemärkelse ska inte tveka en sekund: läs serien!
Nästa gång blir det mer Thor, då i 2000-talstappning, skriven av ingen mindre än J. Michael Straczynski!
Den moderniserade färgläggningen av Thor är en av de få lyckade exemplen. Här en klassisk scen ur The Mighty Thor nummer 362, med den nya färgläggningen till vänster. Copyright Marvel Comics.
Lästips:
- Det absolut bästa sättet att läsa Walt Simonsons The Mighty Thor är Thor by Walt Simonson Omnibus, en tegelsten som samlar samtliga nummer som Walt Simonson skrev, alltså nummer 337–355, 357–369 samt 371–382, plus miniserien Balder the Brave nummer 1–4 av Simonson och Sal Buscema. Den har dessutom en ny, modern färgläggning, men till skillnad från de flesta nya färgläggningar så är denna riktigt lyckad och förhöjer läsupplevelsen snarare än hindrar den. Den är utgången, men kommer i nytryck i höst.
- För den som absolut inte kan vänta tills i höst så finns det fem stycken mjukpärmsutgåvor med samma innehåll. I och med omtryckningen av omnibus-volymen skulle jag dock avråda från dessa; de fem volymerna blir tillsammans inte speciellt mycket billigare än omnibus-boken och de är dessutom i mindre format. De är dock betydligt smidigare att läsa än 1100-sidorstegelstenen.
- För puristen som absolut vill läsa Simonsons The Mighty Thor med originalfärgläggningen finns egentligen bara två alternativ: jaga rätt på originalnumren eller på de utgångna albumen Marvel Visionaries: Walt Simonson, också de fem volymer. Eftersom jag läst just Visionaries-serien och omnibusen och kan göra en jämförelse så tycker jag även här att omnibus-volymen är ett bättre val.
