: Seriearkeologi: DCU 80 år – Neal Adams bland vålnader och lyktor

deadman vinjett

En av det tidiga sjuttiotalets mest inflytelserika serietecknare var Neal Adams som med sin mörkare, mer realistiska stil bland annat gjorde Batman till en mer allvarlig serie igen. Detta inlägg ska dock handla om två serier som han gjorde innan han slog igenom som Batman-tecknare: Deadman och Green Lantern/Green Arrow.

1960-talet blev det årtionde då DC/National tappade sin dominerande ställning inom superhjältegenren, mycket beroende på en viss initiativlöshet. Serier som Teen Titans och Suicide Squad såg visserligen dagens ljus för första gången under sextiotalet, men de blev succéer långt senare. Min bild av DC/Nationals sextiotal är att man vilade på lagrarna en aning och satsade på de säkra korten Superman och Batman.

Det förlag som stod för den främsta utvecklingen inom genren var istället det nygamla förlaget Marvel Comics (som grundats som Atlas Comics redan 1939, men som bytte namn 1961). De lanserade sig som ”The House of Ideas” och under Stan Lees och (främst) Jack Kirbys ledning började de ge ut en rad superhjälteserier som snabbt blev mycket populära. Idag är det svårt att tänka på Marvel Comics som annat än en koloss, men på sextiotalet var man en uppstickare som sågs som lite ungdomligare och fräckare. Under hela decenniet tappade DC/National marknadsandelar och någon gång i skiftet mellan sextio- och sjuttiotal (beroende lite på vilka siffror man använder sig av) så gick Marvel om och blev det största serieförlaget.

DC introducerade sitt multiversum med start i Flash nummer 123, från september 1961. Omslag av Carmine Infantino och Murphy Anderson. Copyright: DC Comics.

DC introducerade sitt multiversum med start i Flash nummer 123, från september 1961. Omslag av Carmine Infantino och Murphy Anderson. Copyright: DC Comics.

Marvels framgångskoncept byggde redan från början på en idé om ett sammanhållet universum som de olika hjältarna verkade i, men även DC/National började ägna sig åt det som på engelska kallas ”world building”, det vill säga skapandet av en sammanhållen verklighet. DC/National tog dock det hela ett steg längre; Marvel skapade ett eget universum, men DC/National skapade ett ”multiversum”.

Multiversumet var DC:s svar på frågan ”varför åldras inte seriefigurer?”. Svaret blev helt enkelt att det inte var samma figurer. Golden Age-hjältarna hade fortsatt att åldras, men i ett parallellt universum där de bodde på ”Earth-2”. DC:s ”huvuduniversum” var alltså det där ”Earth-1” fanns, och där levde Silver Age-hjältarna (plus Silver Age-versionerna av Superman, Batman och Wonder Woman). Detta låter kanske en aning krystat och allt eftersom fler universum dök upp så blev det än värre. Så småningom blev det hela oöverskådligt, vilket gjorde att man till slut blev tvungen att göra något åt det. Men det återkommer jag till i ett senare inlägg.

World building och multiversum till trots var det Marvel som allt tydligare framstod som det ledande superhjälteförlaget under 1960-talet. DC/Nationals stora försök att bryta den trenden kom egentligen inte förrän 1970, då man lockade över Jack Kirby från Marvel (något jag skriver mer om här) och lät de unga serieskaparna Dennis O’Neil och Neal Adams berätta mer realistiska historier i Batman och Green Lantern/Green Arrow, händelser som brukar markera starten för the Bronze Age. Innan O’Neil och Adams inledde sitt samarbete hade dock Adams redan rönt en viss framgång med figuren Deadman.

Deadman dök upp (eller snarare ner) för första gången i Strange Adventures nummer 205. Omslag av Arnold Drake och George Roussos. Copyright: DC Comics.

Deadman dök upp (eller snarare ner) för första gången i Strange Adventures nummer 205. Omslag av Arnold Drake och George Roussos. Copyright: DC Comics.

Deadmans första framträdande sker i Strange Adventures nummer 205 (oktober 1967). Huvudperson är trapetskonstnären och cirkusägaren Boston Brand, som blir mördad av en gevärsskytt mitt under sitt nummer. Efter sin ”död” visar det sig emellertid att Bostons ande överlevt genom ett ingripande av gudinnan Rama Kushna, och han har nu förmågan att besätta levande människor i sin jakt på mördaren, vars enda signalement är att ena handen är ersatt av en metallkrok.

Detta första framträdande skrevs av Arnold Drake och tecknades av Carmine Infantino, men Neal Adams tog över tecknandet redan i numret efter. Han tecknade sedan serien fram till och med nummer 216 av Strange Adventures – som blev en repristidning från och med efterföljande nummer – samt en epilog i The Brave and the Bold nummer 86 (oktober 1969), både efter andras manus och sina egna. Det är med andra ord inte fel att kalla Deadman för en Neal Adams-serie, trots att det inte var han som hittade på karaktären.

De tolv avsnitten av Deadman (tretton med Brave and the Bold-epilogen) är en sammanhängande historia, där den röda tråden är Deadmans jakt på sin mördare, mannen med järnkroken. Under den brokiga jakten får läsaren stifta bekantskap med cirkusfreaks, motorcykelgäng, Boston Brands tvillingbror Cleveland (!), människosmugglare samt en mystisk dal bland Himalayas berg där onda människor blir goda och Deadman/Boston Brand återfår sin fysiska kropp. Lägg till lite övernaturliga inslag samt en hemlighetsfull lönnmördarsekt, så blir det en riktigt underhållande mix!

"The Hook" var huvudantagonisten i Deadman-serierna. Omslag av Neal Adams. Copyright: DC Comics.

”The Hook” var huvudantagonisten i Deadman-serierna. Omslag av Neal Adams. Copyright: DC Comics.

Det som slår mig när jag läser Deadman är att serien paradoxalt nog framstår som både tidstypisk och anakronistisk. Tidstypisk på grund av inslagen av ”österländsk mysticism” och själva mordhistorien, som hämtat en hel del inspiration från TV-serien The Fugitive som gick på ABC mellan 1963 och 1967. Rent seriehistoriskt känns dock serien som en anakronism. Serien behandlar ämnen som knarkaffärer och människosmuggling, och mördaren får inte sitt straff förrän i ett av de sista avsnitten. Figuren Deadman är dessutom en vålnad på jakt efter hämnd. Inget av detta borde ha passerat The Comics Code Authority med tanke på hur regelverket såg ut innan 1971, men samtliga nummer bär den stämpel som försäkrar att serierna var godkända. För mig är det något av en gåta, och den enda rimliga förklaringen jag kan komma på är att DC/National ansågs som ett så rekorderligt förlag att CCA helt enkelt inte brydde sig om att kontrollera serierna speciellt noga. I allt väsentligt är Deadman trots tidpunkten för utgivningen en Bronze Age-serie.

Som jag skrev i förra inlägget så var Green Lantern en av de nya superhjältar som blev succéer i slutet av 1950-talet och en av de första nya hjältarna som fick en egen tidning. Tio år och 75 nummer senare var Green Lantern ingen succé längre och tidningen sålde ganska dåligt. I samband med att Gil Kane, som tecknat serien ända sedan starten lämnade den för att teckna Amazing Spider-Man, bestämde redaktören Julius Schwartz att den behövde moderniseras. Neal Adams kallades in för att göra det, och till sin hjälp fick han serieförfattaren Dennis O’Neil. Som ett led i moderniseringen gav O’Neil Green Lantern en partner: Green Arrow.

Green Arrow och Speedy i Golden Age-versioner, från omslaget till More Fun Comics nummer 80, som kom ut i juni 1942. Tecknare var George Papp. Copyright: DC Comics.

Green Arrow och Speedy i Golden Age-versioner, från omslaget till More Fun Comics nummer 80, som kom ut i juni 1942. Tecknare var George Papp. Copyright: DC Comics.

Green Arrow var från början en Golden Age-karaktär, om än aldrig någon speciellt framträdande sådan. Förutom att ha varit backup-serie i en rad antologititlar så var han mest känd som utfyllnadsmedlem i Justice League of America. Figuren var egentligen inget mer än en Batman-klon med Robin Hood-influenser: miljonären Oliver Queen bekämpade brott med hjälp av sin pilbåge, ”trickpilar” och sin unge medhjälpare Speedy. I slutet av 60-talet gav O’Neil och Adams, var för sig, karaktären en uppfräschning. Adams gav honom en ny dräkt samt ett snitsigt skägg och O’Neil skrev en historia där Oliver Queen blev av med sin förmögenhet och han gjorde också om honom till en hjälte med vänster(liberal) profil. Detta gjorde honom till ett perfekt bollplank åt den mer konservative Green Lantern.

Det sjuttiosjätte numret av Green Lantern (vilket var tidningens officiella namn trots att det stod Green Lantern/Green Arrow på omslaget) kom ut i april 1970 och blev alltså O’Neils och Adams (samt Green Arrows) första. Det inleds med att Green Lantern flyger över Star City (den fiktiva stad där Green Arrow verkar), ser ett gatubråk missförstår vem som är skurken. Green Arrow dyker upp för att ställa allt tillrätta, och för att visa att det inte alltid är så enkelt att avgöra vad som är rätt och vad som är fel tar han med Green Lantern till stadens slumkvarter. Detta etablerade de bägge huvudpersonernas roller: Green Lantern var den rigide paragrafryttaren och Green Arrow var de ”enkla människans” förkämpe med rättvisepatos. Upplevelserna i ghettot får Green Lantern att tvivla en aning på sig själv och de lagar han svurit att upprätthålla och lösningen blir att de ger sig ut på en rundtur runt USA för att ”upptäcka det riktiga Amerika” tillsammans med en ”Guardian” (de utomjordingar som är Green Lantern-kårens chefer). Denna resa var ett sätt för O’Neil att kunna skriva mer jordnära äventyr åt den traditionellt rymdbaserade Green Lantern.

Dennis O’Neil och Neal Adams satte tonen redan i första numret. Copyright: DC Comics.

Dennis O’Neil och Neal Adams satte tonen redan i första numret. Copyright: DC Comics.

Dennis O’Neil och Neal Adams fjorton nummer av Green Lantern/Green Arrow brukar kallas den första socialt medvetna superhjälteserien. Detta är som bekant inte helt korrekt; redan Superman slogs mot sociala orättvisor i början av sin karriär. En annan sak som inte är korrekt är beskrivningen av serien som en lång roadmovie i serieform. Resan runt USA tog nämligen slut ganska abrupt redan i inledningen av O’Neil/Adams femte nummer och de två följande var en rymdbaserad historia med science fiction-inslag. De två hjältarna återvände sedan till Jorden och serien blev återigen ganska politisk, men rundturen runt USA varade bara i tre hela nummer: Green Lantern 77–79.

Naturligtvis tacklade Green Lantern och Green Arrow det växande narkotikaproblemet. I Green Lantern nummer 85 avslöjas Green Arrows medhjälpare Speedy som heroinist. Omslag av Neal Adams. Copyright: DC Comics.

Naturligtvis tacklade Green Lantern och Green Arrow det växande narkotikaproblemet. I Green Lantern nummer 85 avslöjas Green Arrows medhjälpare Speedy som heroinist. Omslag av Neal Adams. Copyright: DC Comics.

Dessa invändningar till trots: Green Lantern/Green Arrow var en mycket politisk serie där O’Neil tacklar några av det tidiga sjuttiotalets mest aktuella samhällsfrågor, som exempelvis indianernas rättigheter, droger och miljöförstöring. Det är dock inte frågan om några subtila budskap där läsaren själv får ta ställning. Det råder ingen tvekan om att O’Neils sympatier ligger hos den liberale Green Arrow, och Green Lantern framstår som den fyrkantige lagmannen som gång på gång blir överbevisad om lagarnas förträfflighet och giltighet för alla. Som läsare blir man rejält skriven på näsan och serien innehåller fler moralkakor än en genomsnittlig Staffan Hildebrand-film.

Serien blev omskriven och hyllad av sin samtid och ses idag som en klassiker. De nummer som rönte störst uppmärksamhet var Green Lantern 85 och 86, där Green Arrows före detta medhjälpare avslöjas som heroinist. Dessa nummer kom ut i augusti och oktober 1971, alltså bara några månader efter droghistorien i Amazing Spider-Man, och på grund av uppståndelsen den historien vållade (mer om det här) så kunde de publiceras med Comics Code-stämpel. Trots hyllningarna lyckades dock inte O’Neil och Adams vända den dåliga trenden, och tidningen sålde fortfarande dåligt. Nummer 89 (april 1972) blev det sista. Fyra år senare skulle dock tidningen återuppstå, med O’Neill som författare och Green Arrow som medhuvudperson men utan politiska budskap och Neal Adams. Istället var det mer traditionella superhjälteserier som tecknades av en viss Mike Grell, som senare skulle göra sig ett namn som Green Arrow-författare på alldeles egen hand.

O’Neil och Adams passade även på att introducera John Stewart, en ”reservlykta” samt en av DC:s allra första afroamerikanska superhjältar. Copyright: DC Comics.

O’Neil och Adams passade även på att introducera John Stewart, en ”reservlykta” samt en av DC:s allra första afroamerikanska superhjältar. Copyright: DC Comics.

Förutom Neal Adams som tecknare så har Deadman och Green Lantern/Green Arrow ytterligare en sak gemensamt: trots att de betraktas som bra serier, och åtminstone i Green Lantern/Green Arrows fall fått klassikerstatus, så är de egentligen misslyckanden. Bägge serierna lades ner på grund av vikande försäljning och det är ganska talande för DC/Nationals sextio- och sjuttiotal; de nya idéer som prövades ”lyfte” aldrig.

Min egen åsikt då? Tja, tvärtemot den gängse uppfattningen tycker jag att Deadman är den bättre serien av de två. Det är en serie som var före sin tid och konceptet thrillerserie med övernaturliga inslag gör det hela till en charmig serie. Green Lantern/Green Arrow är däremot en serie som inte åldrats speciellt bra. Den är övertydlig och full med moraliska pekpinnar, vilket i längden blir ganska tröttsamt. Både Dennis O’Neil och Neal Adams har varit bättre, både var för sig och tillsammans.

Nästa gång kommer det att handla om en av de där serierna som dök upp på sextiotalet men blev succéer långt senare: Marv Wolfmans och George Pérez åttiotalsversion av Teen Titans!

Lästips:

  • Deadman finns för närvarande inte i någon samlingsutgåva som är tillgänglig i bokhandeln. Det finns dock ett par utgångna utgåvor som går att hitta på begagnatmarknaden. Av dessa rekommenderar jag den hårdpärmsutgåva i slipcase som utkom 2001.
  • Notera att Deadman-samlingen som kommer i augusti INTE samlar sextiotalsserien! Den innehåller en miniserie skriven och tecknad av Neal Adams från i år. Jag har inte läst den, men det jag sett av Neal Adams sentida alster får mig att lova att den inte håller samma klass som de tidiga serierna.
  • Green Lantern/Green Arrow finns däremot i en rad olika utgåvor, varav flera finns tillgängliga. Bland annat finns den i mjukpärm och i Absolute-format, och i höst kommer ytterligare en hårdpärmsutgåva. Vilken ni väljer beror på om ni vill spendera i skrivande stund 200, 350 eller 650 kronor.

Svensk utgivning:

  • Omslaget till Serietidningen 2/1985 av Neal Adams.

    Omslaget till Serietidningen 2/1985 av Neal Adams.

    Trots att det är en relativt obskyr figur så finns alla sextiotalsserier med Deadman utgivna på svenska. Ett par avsnitt återfinns i Gigant, den svenska antologitidningen med DC-serier som gavs ut mellan 1963 och 1985. Den stora delen material (från Strange Adventures 210 och framåt) publicerades dock i nummer 2/1985 av den inte alltför fantasifullt namngivna tidningen Serietidningen.

  • Även Green Lantern/Green Arrow publicerades i Gigant i kronologisk ordning mellan nummer 1/1979 och 6/1980. Av någon anledning hoppade man dock över Green Lantern nummer 78 (samt 88, men det amerikanska numret innehöll en äldre reprisserie). På svenska kallades serien omväxlande Gröna Lyktan och Gröna Pilen och Gröna Pilen och Gröna Lyktan.
This entry was posted in Förstasidan, Krönika, Senaste and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera