: Seriearkeologi: DCU 80 år del 5 – Kris!

Seriearkeologis genomgång av DC Comics historia har ju berört en hel del kriser. Denna gång ska det dock handla om en fiktiv sådan, nämligen 1985 års maxiserie som beredde vägen för ett läsvänligare, modernare DC: Crisis on Infinite Earths.

En grundläggande förutsättning för den finansiella och kreativa expansion som seriebranschen genomgick under 1980-talet var den framväxande direktmarknaden. Tidigare hade serietidningar sålts i dagligvaruhandeln, precis som fortfarande är vanligast i Sverige. I början av åttiotalet etablerades dock specialiserade serieaffärer. Serieaffärerna förbeställde tidningar via en distributör; dessa fick inte göra några returer, men fick i gengäld tidningarna en vecka tidigare – vissa av dem var till och med exklusiva för direktmarknaden.

Direktmarknaden gjorde att förlagen kunde satsa på lite mer udda projekt, som exempelvis maxiserien Camelot 3000. Omslag av Ross Andru och Brian Bolland. Copyright DC Comics.

Direktmarknaden gjorde att förlagen kunde satsa på lite mer udda projekt, som exempelvis maxiserien Camelot 3000. Omslag av Ross Andru och Brian Bolland. Copyright DC Comics.

Denna distributionsform gjorde att förlagen i princip omedelbart kunde se vilka tidningar som sålde bra och mindre bra. Tidningarna nådde också lättare ut till presumtiva läsare eftersom såväl personal som kunder i serieaffärerna hade en viss kunskap om materialet, något som sällan var fallet i dagligvaruhandeln. (Alla som någon gång gått in i en matbutik och frågat om de fått in senaste numret av en viss tidning och fått en förvånad min som svar vet vad jag menar.) Direktmarknaden både eliminerade risken att få en massa returexemplar och gav också förlagen möjlighet att ge ut mer udda tidningar som förmodligen aldrig hade nått eventuella kunder i vanliga affärer.

Succén med The New Teen Titans i kombination med den framväxande direktmarknaden gav DC Comics ökat självförtroende. Man började producera tidningar i magasinformat, som exempelvis The Vigilante och Ronin (gjord av en viss Frank Miller), exklusivt för direktmarknaden. På så sätt kringgick man att granskningen av The Comics Code Auhority. Dessa magasin sålde bra trots frånvaron av Comics Code-märket och gjorde att man vågade publicera Alan Moores Swamp Thing, som även distribuerades till vanliga affärer, utan denna stämpel när CCA vägrade godkänna ett nummer. En annan följd av direktmarknadens framväxt var att mini- och maxiserier – alltså tidningar som redan på förhand var bestämda att komma ut med ett visst antal nummer och innehöll historier med början, mitt och slut – såg dagens ljus. Camelot 3000 från DC Comics var den allra första maxiserien; den kom ut med sitt första nummer av tolv i december 1982.

Omslaget till Marvel Super-Heroes Secret Wars nummer 1 (1984)  av Micke Zeck och John Beatty. Övergången från Broze Age till Modern Age brukar kopplas till maxiserierna Crisis on Infinite Earths och Secret Wars. Copyright Marvel Comics.

Omslaget till Marvel Super-Heroes Secret Wars nummer 1 (1984) av Micke Zeck och John Beatty. Övergången från Broze Age till Modern Age brukar kopplas till maxiserierna Crisis on Infinite Earths och Secret Wars. Copyright Marvel Comics.

Även Marvel tjänade givetvis på direktmarknaden. Min känsla är dock att de inte tog ut svängarna på samma sätt som DC gjorde. Marvel gjorde till exempel Dazzler som handlade om en mutant med ”discokrafter” (nej, jag har inte läst den och har inga planer på att göra det heller) samt miniserien Contest of Champions för direktmarknaden, men dessa tidningar distribuerades senare även till vanliga butiker, då med CCA-märke. DC Comics låg steget före på ett innovationsmässigt plan, men rent försäljningsmässigt låg de fortfarande långt efter Marvel. När Marvel lanserade maxiserien Secret Wars (eller Marvel Super-Heroes Secret Wars som var tidningens fullständiga namn) i maj 1984 befästes deras dominans ytterligare och de sålde tio gånger så mycket som DC på direktmarknaden.

Det är lätt att tro att Crisis on Infinite Earths (eller Crisis för enkelhetens skull) var en replik på Secret Wars, inte minst eftersom dess första nummer kom ut i april 1985, samma månad som det tolfte och sista Secret Wars-numret. Vid en första anblick ser också grundkoncepten likartade ut: bägge maxiserierna samlade huvuddelen av respektive förlags karaktärer i en tidning där de sedan kämpade mot en närmast omnipotent fiende. Tittar man lite närmare på de bägge serierna ser man dock att det är en förhastad slutsats: Crisis hade funnits på planeringsstadiet sedan 1981, medan Secret Wars var en snabbt hopskriven historia som skulle lansera Marvel-leksaksfigurer från Mattel. Även när det gäller efterverkningar är de bägge maxiserierna varandras motsatser. Secret Wars innebar mycket få bestående förändringar i Marveluniversumets status quo (de få förändringar man gjorde var dessutom högst tillfälliga, och allt återställdes till det ”normala” inom ett par år), medan själva poängen med Crisis var att göra sig av med multiversumet och ”rensa brädet” genom att skapa ett enda lättförståeligt DC-universum.

Jag nämnde DC:s multiversum som hastigast redan i del 3. Från början var det ett sextiotalspåfund som skulle förklara hur de gamla Golden Age-hjältarna kunde vara jämnåriga med de nya: på Jord-1 verkade Silver Age-versionerna av samtliga hjältar och på Jord-2 verkade Golden Age-hjältarna. Redan från start var detta en aning förvirrande (man hade till exempel aldrig förklarat exakt när Silver Age-versionen av Superman och Batman debuterade eller när man ”bytte jord”) och ju längre tiden gick, desto mer snårigt blev det, inte minst när Silver Age övergick i Bronze Age. Var till exempel pajas-Batman från det sena sextiotalet samma karaktär som den betydligt mörkare sjuttiotals-Batman, eller var det ytterligare ett alternativt universum?

Namnet Crisis on Infinite Earths anspelade på de JLA/JSA-äventyr som återkom med jämna mellanrum. Det allra första publicerades redan 1963, i Justice League of America nummer 21. Omslag av Mike Sekowsky och Murphy Anderson.

Namnet Crisis on Infinite Earths anspelade på de JLA/JSA-äventyr som återkom med jämna mellanrum. Det allra första publicerades redan 1963, i Justice League of America nummer 21. Omslag av Mike Sekowsky och Murphy Anderson. Copyright DC Comics.

Jord-1-hjältarna besökte dessutom Jord-2 tämligen ofta, och när DC även började ge ut tidningar som utspelades där hade man två separata universum som utvecklades i olika riktning och som läsarna förväntades hålla reda på. Ännu mer komplicerat blev det när man med början i Justice League of America nummer 21 (augusti 1963) inledde en återkommande tradition där JLA – ofta med sina Jord-2-motsvarigheter Justice Society of America – hamnade i knipa i nya universum. Totalt gjordes det nästan trettio stycken sådana JLA-historier mellan 1963 och 1985, och bland de nya universum som introducerades kan nämnas Jord-3 där rollerna var ombytta, med ”våra” hjältar som skurkar och tvärtom samt Jord-X, där Tyskland vunnit andra världskriget och superhjältarna slogs mot ordningsmakten för friheten. Multiversumet hade alltså med tiden blivit ganska svåröverskådligt både för läsare och serieskapare.

Det var Marv Wolfman, en av männen bakom The New Teen Titans, som kläckte idén att helt enkelt göra sig av med multiversumet och starta om hela DC:s universum på nytt. Tillsammans med Len Wein (som så småningom skulle få rollen som ”konsultativ redaktör” för själva maxiserien) började han skissa på en plan för hur man  skulle gå tillväga: multiversumet skulle förstöras och ett nytt universum födas i en tio (det skulle senare visa sig bli tolv) nummer lång maxiserie. De JLA-äventyr som introducerat nya universum hade haft namn som Crisis on Earth-One, Crisis on Earth-Two, Crisis on Earth-Three och så vidare, så namnet på maxiserien blev Crisis on Infinte Earths för att anspela på dessa ”minikriser”.

Med Crisis on Infinite Earths vile man göra sig av med multiversumet och skapa ett sammanhållet DC-universum. Här omslaget till nummer 3 av George Pérez. Copyright DC Comics.

Med Crisis on Infinite Earths vile man göra sig av med multiversumet och skapa ett sammanhållet DC-universum. Här omslaget till nummer 3 av George Pérez. Copyright DC Comics.

Efter att ha fått klartecken från DC Comics ledning, presenterade Wolfman under ett stormöte 1981 med samtliga tidningars redaktörer närvarande, en plan för maxiseriens utformning och hur arbetet skulle organiseras. Förarbetet var gediget – bland annat anställde DC en researcher som fick i uppdrag att läsa förlagets samtliga tidningar sedan start, något som skulle visa sig ta två år. Detta gedigna forskningsarbete ledde till förseningar: Crisis var först tänkt att komma ut 1982, sedan 1983 innan den så småningom kom ut med sitt första nummer 1985. Under tiden planterade Wolfman intrigmässiga ”frön”, både i de tidningar han själv skrev och genom att se till att redaktörerna för de andra DC-tidningarna använde sig av hans idéer. George Perez, Wolfmans parhäst på The New Teen Titans, var först inte tilltänkt som tecknare, men blev till slut den som tecknade maxiserien, efter att ha tagit tjänstledigt (för gott, skulle det visa sig) från Teen Titans.

Att göra en sammanfattning som gör handlingen i Crisis rättvisa är snudd på omöjligt, eftersom det är en oerhört kompakt historia, till och med för att vara en Bronze Age-serie. Att det var ett oerhört ambitiöst projekt har nog framgått, men det känns nästan som en underdrift; varje sida är späckad med handling och referenser till DC:s då femtioåriga historia och tolv nummer känns faktiskt som en för trång kostym. Jag har tidigare skrivit om Wolfmans/Perez förmåga att skriva såväl äventyr på gatunivå som kosmiska historier, men här tog de berättandet ett steg längre och skriver ett interuniversellt epos där varenda DC-karaktär och varje alternativt universum är med på ett hörn, även om fokus ändå ligger på karaktärerna från Jord-1 och Jord-2. Konsekvensen blir att serien känns ganska rörig och jag hade faktiskt svårt att hänga med i svängarna ibland, speciellt när det handlade om något parallelluniversum som kanske var bekant för en dåtida publik men inte är det för mig, eller, föreställer jag mig, en ännu yngre publik.

Omslaget till Crisis on Infinite Earths nummer 7, där Supergirl dog, tecknades av George Perez och har blivit klassiskt …

Omslaget till Crisis on Infinite Earths nummer 7, där Supergirl dog, tecknades av George Perez och har blivit klassiskt …

Jag ska dock göra ett försök att ge en mycket komprimerad sammanfattning av handlingen. Den mystiske figuren Monitor hade dykt upp i en rad DC-titlar där han, vilket namnet antyder, övervakat Jord-1 från sin satellit. Han hade där framställts som en skurk, men i första numret av Crisis visar det sig att han övervakat hjältarna för att utvärdera hur de skulle kunna bemöta det hot som väntade runt hörnet. Hotet var Monitors ”onda tvilling” Anti-Monitor, som existerade i ett universum bestående av negativ materia – skapat, i likhet med alla parallella universum, som en slags olycka vid Big Bang – och som nu ägnade sig åt att konsumera de andra universumen för att bli starkare och vars slutmål var att hans negativa universum skulle bli det enda kvarvarande. Vid ett tillfälle verkar han vara besegrad och bara en enda jord återstår; en blandning mellan Jord-1 och Jord-2. Anti-Monitor har dock överlevt och drar in Jorden i sitt negativa universum. Hjältarna åker då tillbaka till ”tidens början”, besegrar Anti-Monitor – med hjälp av ingen mindre än superskurken Darkseid! –  och ser till att Big Bang går ”rätt” till, så att bara ett enda DC-universum skapas. Superman och Lois Lane från Jord-2 och Superboy från Earth-Prime, som alltså egentligen inte existerade i detta nya universum, får dock en frist och tillåts leva kvar i en ”fickdimension”. Detta låter kanske som en ganska krystad historia, vilket det i ärlighetens namn också är, men den framstår som mindre långsökt när den får breda ut sig över drygt 300 seriesidor.

… men har ganska uppenbara likheter med omslaget till Uncanny X-Men nummer 136, som tecknades av John Byrne och Terry Austin fem år tidigare.

… men har ganska uppenbara likheter med omslaget till Uncanny X-Men nummer 136, som tecknades av John Byrne och Terry Austin fem år tidigare.

Jag nämnde tidigare att poängen med Crisis var att göra en nystart, något man också lyckades med. DC:s multiversum var borta och ersatt med ett enda. De förändringar som gav störst eko var dock inte de tusentals universum som förintats utan två av de hjältar som hade fått sätta livet till. Den ena var Flash i skepnad av Barry Allen, vilket förstås var en symbolisk handling eftersom Flash inte bara var den första Silver Age-hjälten, utan också den hjälte som var först med att besöka Jord-2 och därmed introducera multiversumet.

Den andra var Supergirl. Hon var Supermans kusin, Kara Zor-El, och hade funnits med ända sedan 1959. Supergirl hade figurerat både i Superman-serierna och i en egen backup-serie i Action Comics, haft två kortlivade egna tidningar på sjuttio- och åttiotalen samt medverkat i Superman Family. Hon var egentligen inget mer än en kvinnlig version av Superman, och hennes öde blev värre än Flashs; medan Barry Allens död var någonting som DC:s hjältar kom ihåg (inte minst brorsonen Wally West, som efter detta gick från att vara Kid Flash till att axla manteln som den riktige Flash), gjorde det faktum att Superman var den ende överlevande från Krypton i det nya universumet att Supergirls existens raderades från den nya verkligheten.

Flash var en annan hjälte som strök med i maxiserien. Bild: George Pérez. Copyright DC Comics.

Flash var en annan hjälte som strök med i maxiserien. Bild: George Pérez. Copyright DC Comics.

Trots mina reservationer mot själva maxiserien går det inte att förneka att Crisis på gott och ont är en seriehistorisk milstolpe. Med serien lyckades Wolfman och Perez att skapa ett enda sammanhållet DC-universum som blev mer lättillgängligt och läsarvänligt vilket gjorde att DC kunde konkurrera med Marvel på mer lika villkor. De nya DC-serierna lockade också allt fler läsare och även om man inte gick om konkurrenten försäljningsmässigt så minskades avståndet. Crisis blev den grund som DC:s mytologi vilade, och till viss del ännu vilar, på.

Framgångarna med Crisis innebar också att det blev mallen för den våg av massiva events som ska ”förändra allt” som numera dominerar superhjältegenren. Det blev inte heller den sista ”krisen”, utan två direkta uppföljare har kommit ut: Infinite Crisis från 2005–2006 samt Final Crisis 2008–2009. Dessutom har DC aviserat att ytterligare en uppföljare – kort och gott kallad Crisis – ska komma ut 2019.

Crisis on Infinite Earths utgör slutpunkten för Bronze Age, och vi går nu in i det som omväxlande brukar kallas Modern Age och Dark Age. Det nya universumet gjorde att serieskaparna kunde ta ut svängarna med etablerade karaktärer och ge dem en modernare skepnad. DC:s serier präglades av en viss pionjäranda och åren närmast efter Crisis är den i mitt tycke mest intressanta perioden i förlagets historia. Därför kommer denna genomläsning att ändra karaktär en aning: istället för en kronologisk genomgång där varje inlägg representerar en viss period, kommer jag att dröja mig kvar i det sena åttiotalet i några inlägg och presentera ett urval av de nya och nygamla serier som då kom ut.

Först ut i denna presentation är så klart nyversionerna av Superman och Batman. På återläsande!

Lästips:

  • Crisis on Infinite Earths är som sagt en milstople och har givetvis återutgivits i en mängd olika format. De som är tillgängliga i bokhandeln idag är en mjukpärmsutgåva och en deluxe-utgåva med hårda pärmar. Jag rekommenderar deluxe-utgåvan, inte bara för att den har hårda pärmar och större format, utan för att den innehåller en mängd extramaterial, som skisser, anteckningar från planeringen och annat. Dessutom innehåller den till skillnad från mjukpärmsutgåvan även History of the DC Universe, Wolfmans och Perez försök att skapa en sammanhängande bakgrundshistoria för det nya universumet.
  • I november 2018 kommer dessutom deluxe-utgåvan Crisis on the Infinite Earths Companion, som samlar de nummer som beredde vägen för maxiserien. Boken är dock inte nödvändig för att förstå själva huvudserien.

Svensk publicering:

  • Trots både Crisis historiska betydelse och att den ganska ofta refererades i svenska DC-tidningar, så publicerades den aldrig på svenska. Argumentet var att den innehöll för många DC-hjältar som var helt okända i Sverige. För en gångs skull köper jag argumentet; trots att jag läst en hel del DC-serier både på svenska och engelska finns det karaktärer jag inte har en blekaste aning om vilka de är. Hade jag läst serien som 13–14-åring, med bara de DC-serier i bagaget som publicerades i Sverige vid samma tidpunkt, hade den förmodligen varit fullständigt obegriplig.
Omslaget till mjukpärmsutgåvan som samlar hela serien.

Omslaget till mjukpärmsutgåvan som samlar hela serien.

 

This entry was posted in Förstasidan, Krönika, Senaste and tagged , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera