avatar
Batman: Ego and Other Tails

batman ego omslag

Darwyn Cooke har fått mycket uppmärksamhet för sina serier i retrostil allt sedan genombrottet med ”DC: The New Frontier”. Innan detta arbetade han som animatör på TV-serien ”Batman: The Animated Series”, och det stiliserade handlaget därifrån har han införlivat även i sitt serieskapande. Hans stil är lätt att känna igen, men jag ser även spår av Alex Toth, Frank Miller, Will Eisner, David Mazzuchelli och Rick Burchett.

I ”Batman: Ego and Other Tails” (sic!) har DC Comics samlat några av Cookes fristående berättelser med Batman och Catwoman, bland dessa serieromanerna ”Batman: Ego”, ”Catwoman: Selina’s Big Score” samt diverse korta berättelser och omslag. Jag tycker mycket om Darwyn Cookes teckningar, särskilt när han jobbar med pensel och får ett härligt schwung i linjerna. Kontrasten är slående om man jämför med de bägge korta och slätstrukna historierna tecknade av Tim Sale respektive Bill Wray till manus av Cooke.

Så långt teckningarna. Manusbiten är det lite sämre med. När Cooke skriver Batman verkar han bli tyngd av stundens allvar och det hela tangerar pekoralen. I ”Batman: Ego” lånar han alldeles för mycket från Millers ”Batman: Year One” (och för all del även ”Sin City”), ända ner till den inre monologen och textplattornas dagboksutseende. Cooke låter Bruce Wayne konfrontera sin inre demon Batman i en dialog som känns plankad från Millers ”Batman: The Dark Knight Returns”, fast mycket mera utdragen. Cookes manus med Batman kommer mer till sin rätt i de kortare episoderna och jag påminns därmed om ett råd som Moebius/Jean Giraud en gång gav blivande serietecknare: börja med kortare historier så ökar chansen för att du ska orka slutföra dem och att de håller en hög kvalitetsnivå. Men det är inga klassiker som Cooke skrivit här.

Cooke verkar dock ha mognat på manussidan lagom tills han gjorde ”Catwoman: Selina’s Big Score”. Strax innan denna historia publicerades hade Darwyn Cooke och Ed Brubaker stöpt om Catwoman och gett henne en personlighet och ett inte fullt lika sexualiserat utseende. ”Selina’s Big Score” känns inte alls så valhänt som när Cooke skrev Batman – tvärtom känns det lekfullt och tidlöst, även om retrokänslan är allestädes närvarande, precis som i en bra Bond-film eller ”Ocean’s Eleven”. Tveklöst är det så att ”Selina’s Big Score” är den stora behållningen med denna samlingsvolym. Resten känns mest som utfyllnad.

David Haglund

Comments are closed.