Den svarta undulaten

Lars Sjunnesson är en av Sveriges internationellt mest kända serieskapare, och det är inte att undra på. Sedan debuten på 80-talet har han konsekvent skapat provokativa och egensinniga serier med hög konstnärlig integritet. Sjunnessons mest kända figurer är den ständige anarkisten Åke Jävel och den mer flegmatiske Tjocke-Bo. Den senare är med i Den svarta undulaten, den åttonde boken i Sjunnessons sparsmakade produktion, som tar vid där den förra, Möte med monsunen från 2010, slutade.

Berättelsen är lika underlig och allegorisk som Sjunnessons serier brukar vara. Världen är på väg mot undergång eftersom generade fiskar värmen upp haven, militanta feminister driver runt på gatorna och prylar upp allt och alla av hankön, och så vidare. Även om Sjunnesson alltid varit förvånansvärt konsekvent i sitt skapande och ofta verkar förlägga sina serier till en och samma fiktiva värld som han startade med för mer än trettio år sedan, har han i de senaste böckerna utvecklats en hel del vad gäller det visuella. Förutom att teckningarna numera är otroligt välkomponerade och genomtänkta, hoppar han i denna volym bland annat mellan olika verklighetsplan i diegesen, introducerar olika former av symboler i såväl serierna som i kapitelförsättssidorna, med mera. Detta är en utveckling som får mig att verkligen se fram emot nästa bok, även om jag inser att jag troligtvis kommer att få vänta ett antal år på den.

Designen på denna lilla bok i liggande format skapar för övrigt ett omedelbart habegär, med murrigt grönt tryck och konstfullt präglat omslag. Serierna erbjuder en intrikat konstnärlig tolkning av vår samtid som tål omläsning både en och två gånger. Inser att jag nog får ta och läsa om alla Sjunnessons serier från början, igen …

[Texten publicerades ursprungligen på fredrikstromberg.com 2016-06-03 och återges med skribentens tillstånd.]