Du snakker med feil person

Martin Erntsen har gedigna erfarenheter i ryggen, är flitigt publicerad och med spännande grafiska experiment i bagaget. Därför var jag nyfiken på hans nya utgåva. Men hans serieroman ”Du snakker med feil person” bjuder varken på intressant innehåll eller nyskapande tankar.

Romanen är en sammanställning av serier som Martin Ernstsen tidigare publicerat i olika fanzin, åtminstone de flesta av serierna. 180 sidor självupplevda serier, med Martin i huvudrollen.

Martin är en ung man, nervös och osäker. Han analyserar allt som händer, minsta sak är stor nog att fundera över. Just det här lilla, vardagsnära flyter som en röd tråd i alla berättelserna. Till en början handlar det mest om hans vänner. Han lägger fram deras tillkortakommanden, visar inte vem han själv är eller vad han själv tycker. Vännerna hängs ut och blir skrattavlor. En av vännerna konfronterar honom, känns det att rätt att leva på andras pinsamheter och misstag? Men frågeställningen går till en början inte in i huvudpersonen. Martin är lättstött och har svårt att ta kritik. Allt som händer runt omkring är material för en tecknad serie. Längre fram i albumet handlar det mer om honom själv, det blir då lite bättre.

Kanske är det intressant med triviala och tråkiga händelser. Naturligtvis kan det bli oerhört spännande om allt vävs ihop med starka slutpoänger. Men det finns inte några sådana som jag kan se. Det bara radas upp en massa torra sakligheter från Martins liv. En sida beskriver vad som finns i en väns papperskorg, en sida beskriver en gäst på en mässa, en sida om att passera en tullstation och så vidare.

Det är lite av ett slackerliv som presenteras, han stönar om svårigheter och pengabrist, men reser obekymrat över hela världen, deltar på olika seriemässor och säljer sina fanzin. Han flyttar runt mellan olika städer, sticker iväg på improviserade helgresor. Livet är okomplicerat och en konstig lukt eller en att man någon gång trampar i en hundskit, är de största orosmomenten.

Jag funderar över att Robert Crumb på 60–70 talen gjorde stillsamma serier om just ingenting – då var det en utmanande motkraft till äventyrserier. Jag tänker på exempelvis Daniel Ahlgrens vardagsnära och ångestfyllda serier från 80–90 talen – de var nakna och utlämnande, visade på funderingar runt livet, kärleken och döden. Martin Ernstsen serverar repliker från sina vänners, segheter och långsökta skämt, jag kan inte riktigt förstå vad han vill lyfta fram. Jag ser ingen vilja i skapandet, bara iakttagelser, nästan reflektionsfritt serverat.

Teckningsstilen är snabb och skissartad, rutorna lämnas ofta med hafsiga bakgrunder, några halva streck som ska skapa bakgrund/miljö. Det blir mycket linjer, inga svärtor, inga mörka skuggor eller något som bygger djup i bilden. Det är som det varit viktigare att jobba snabbt än att bygga bilder som berättar. Det ska antagligen spegla dagbokens snabba karaktär av omedelbarhet, men det lockar mig inte in i berättelsen. Här är det i stället fokus på texten, allra mest dialog och tankebubblor. Dialogen känns dock ofta trovärdig och figurerna i serien känns verkliga.