En kopp kaffe till III

”En kopp kaffe till III”, eller ”Kouhi mou ippai” som den heter på originalspråket, är en charmig manga om absolut ingenting särskilt alls, men som ändå handlar om livet. Yamakawa har skildrat sitt Japan med en väldigt säker hand. Har du som läsare lite kännedom om japansk kultur blir du genast medveten om undernyanserna i både bild och text, men kunnighet i japansk kultur är inget krav för att du skall uppfatta boken som charmig att läsa.

När jag började läsa ”En kopp kaffe till” var mangan helt okänd för mig, vilket är ovanligt, och det första som jag slogs av när jag öppnade pärmen från vänster som sig bör, var att teckningarna inte var den typ av illustrationer vi är vana vid när vi tänker på manga. De påminner mer om de teckningar som man så ofta fann i Epix när jag växte upp. Yamakawa har använt sig av starka, modiga linjer, överdrivna ansiktsuttryck och inte direkt vackra människor. Alla dessa udda men personliga karaktärer befolkar Yamakawas sidor. De ser inte vanliga ut, men man upptäcker redan i början av boken att de är trovärdiga, och efter att man har kommit in i berättelserna och silat bort de slangyttryck som översättaren har valt att använda, så får man känslan av att befinna sig i någons liv mitt i Japan.

”En kopp kaffe till” har samma känsla som de episodfilmer som var så populära på 90-talet. På samma sätt som filmen ”Smoke” hade tobak som genomgående tema, har Yamakawa sitt i det kaffe som binder samman alla dessa små anekdoter till en sammanhängande historia. Det är ett enkelt tema och vid första anblicken kan det verka vara en enkel bok, men sanningen är att Yamakawa berättar mycket med sina små anekdoter. Han talar om det samhälle han minns från när han var liten. Han berättar om det samhälle som vi har skapat och han är ärlig i sina observationer. På ett lågmält sätt får han fram ett budskap om sitt Japan som är finstämt och väldigt träffande.

Det finns ett Japan under ytan av det som japaner vanligtvis visar för de utomstående, ett Japan som de gärna håller för sig själva som en hemlighet. Detta Japan är fullt exponerat i Yamakawas skildring, på gott och ont. Han skildrar en man som träffar en kvinna i den gamla tidens Japan och köper loss hennes skulder för att få lov att vara med henne. Han skildrar samme mans nöd när han många år senare mister denna kvinna till döden, och hela det avsnittet är en hyllning till två av Japans mest ansedda författare. Det är en tung historia mitt i en annars ganska lättsam bok, men även det är typiskt japanskt: att smyga in det svåra i ett medium där de kan nå en publik som annars inte hade valt att läsa den typen av litteratur. Det finns många vackra skildringar i denna lilla bok och jag köpte själv del ett och två i ren förtjusning när jag hade läst den här delen.

För det är just detta skifte mellan allvar och skämt, lycka och sorg, som gör denna lilla manga så läsvärd. Detta är egentligen inte en bok man tar upp och läser enbart för att bli road. Är man ute efter aktion och stridigheter i stil med de amerikanska serierna så bör du titta efter något annat, en ”Batman” av Alan Moore kanske. ”En kopp kaffe till” erbjuder något som många av oss har glömt i denna värld av snabba media: en enkel historia som berättar om livet och dess skiftningar och är nästan filosofisk i sin ton, utan att för den sakens skull vara otillgänglig. Det är en välskriven bok och de udda teckningarna får dig att glömma allvaret i det författaren berättar, men ändå ta det till sig senare i lugn eftertanke. För jag kan nästan garantera att det kommer att krypa sig på dig senare när det har haft tid att sjunka in. Detta var en liten pärla som, om jag inte fått äran att recensera den, hade gått mig helt förbi.