Forresten nr 27

”Større och bedre en noen gang” heter det i releaseinformationen till nummer 27 av Forresten, och har man – liksom undertecknad, måste erkännas – inte läst den norska alternativserietidskriften tidigare känns detta därför som ett lämpligt nummer att hoppa in på. Efter att tidigare ha utgivits i ett mer ekonomiskt format, träder Jippi Forlags tongivande flaggskeppsproduktion nu in i antologins mer påkostade skepnad. Det rör sig om en mastigare och mer bokliknande utgåva med limmad rygg, och innanför pärmarna samlas en mångfacetterad armada av moderna, norska seriekreatörer.

Forresten 27 är en bred antologi som till sin natur är spretig och kanske till och med känns ostrukturerad, men den är det på ett intresseväckande sätt som i grunden är härligt. Man kastas som läsare fram och tillbaka mellan olika genrer och uttryckssätt, och summan av kardemumman blir att man får en spännande bild av den norska alternativseriescenen av idag. Särskilt intressant är detta kanske för svenska läsare med begränsad inblick i norska serier, som här bjuds på en snabb introduktion till en bukett framstående seriekreatörer från alternativseriescenen i väster. Många mindre etablerade serieskapare lyfts också fram i antologin, men till stor del utgörs medverkandelistan av kreatörer som vunnit Sproingpris (norsk motsvarighet till Urhunden) eller redan har ett flertal utgivna seriealbum på CV:t.

Det är ingen idé att försöka konstruera någon mer långtgående tolkning av ett genomgripande tema i denna klassiska antologisoppa där så många kockar medverkar med sina personliga bidrag, men jag tycker mig ändå skönja en tydlig tendens i att många av norrmännen fascineras av det lite skruvade och skriver och tecknar serier med bisarrt innehåll. Vi har Anders Nilsens ”Middag og en lur” och The Moens ”Spindelvevnissen”, två underhållande och vältecknade serier där handlingen centreras kring absurda inslag i annars ganska normala skogsmiljöer. Harmoniska, mustiga naturskildringar krockar med en egendomlig hackspettsimiterande man i det ena fallet, och med en grotesk liten skogsvarelse – som hämtad från nordisk folksägnen, fast tillskruvad – i det andra. Andrew Page bidrar med två likaledes skruvade seriesnuttar i sin vanliga stil, där grådaskig vardagsrealism ges färg och liv av en burdus, humoristisk underton. Här nöjer han sig med ganska billiga poänger när han väljer att vrida på förhållandet mellan människor och djur, men det är fortfarande skapligt kul och välgjort.

Det underligaste bidraget i denna delvis bisarra samling serier är hur som helst Kristoffer Kjølbergs ”Våkn opp ned”. Kjølberg skildrar helt sonika, över åtta sidor med sex snarlika rutor per sida, en man som har lagt sig ner på golvet och struntar i allt och uttryckslöst funderar på stort och smått i livet på ett underligt vis. Det är simpelt tecknat i sådan grad att man tveklöst kan kalla det för fult, men det finns en vildsint charm där också. Det är hursomhelst en mycket säregen och skrattframkallande serie som är väldigt välskriven i sin absurda briljans.

Närmast briljant är även ”Katten” av Frøydis Sollid Simonsen, en vacker och finstämd serie vars innehåll befinner sig så långt ifrån det groteska och skruvade man kan komma. Här bjuds det istället på en lågmäld och filosofiskt mycket kärnfull godbit, då Simonsen på blott fyra sidor lyckas med konstycket att förmedla en berörande betraktelse av liv och död genom en liten flickas ögon och suggestivt fantasifulla syn på världen. Både sött och allvarligt, och oerhört träffsäkert, liksom stiligt och stämningsfyllt tecknat med mättade vattenfärger.

Förutom de serieskapare som jag nämnt ovan, medverkar ytterligare femton kreatörer i denna antologi där kvalitetsnivån är ganska jämnhög och där det finns fler toppar än dalar. Till de mindre lyckade bidragen hör dock Roy Søbstads humorserier under titeln ”Brakk”, som förvisso är fartfyllt och stilsäkert tecknade, men också känns lite själlösa och platta.

Fler bra serier som förtjänar att nämnas är framför allt Martin Ernstens söta serie om drakar och konstsim (en serie som även publicerades i den sista utgåvan av av Optimals ”Allt för konsten”, då på engelska av någon anledning, nu på norska), Anja Dahle Øverbyes personliga barndomsskildringar samt Kristan Hammerstads snygga ”Kuren”, en kort men nervkittlande och fantasifullt storslagen pantomimserie tecknad i Hammerstads inarbetade stil – 1950-talsinfluerad, ikonisk skräck.

Forresten 27 är en mångsidig antologi som bjuder på en hel del välgjorda serier av vitt skilda slag, och som håller intresset uppe från pärm till pärm genom ständiga skiftningar i genrer och uttryckssätt mellan de olika kreatörerna. Som läsare blir man hela tiden överraskad och underhållen av den brokiga skaran norska alternativserieskapare. Vad man kan anmärka på är dock den sneda könsfördelningen bland de medverkande, då endast tre av tjugo serieskapare i antologin är kvinnor. På den fronten ser det mycket bättre ut på den svenska alternativseriescenen. Samtidigt kan våra duktiga, svenska serieskapare säkerligen hämta viss inspiration hos den spännande norska alternativseriefloran i många andra hänseenden. Det visar denna intressanta, roliga och breda serieantologi prov på.