Fyra Tintin-album: Faraos cigarrer, Blå Lotus, Det sönderslagna örat och Den svarta ön

Tintins äventyr. Faraos cigarrer omslagTintins äventyr. Blå lotus omslagTintins äventyr. Det sönderslagna örat omslagTintins äventyr. Den svarta ön omslag

Nygammal seriehjälte i nytryck, med start i det första ”riktiga” Tintin-äventyret. Kommer vi att få se även de kontroversiella albumen utgivna? Den som lever får se.

Kartago ger oss de fyra första utpräglade Tintin-albumen i snygg kartonnageutgåva, med individuella, insiktsfulla förord pepprade med matnyttig information. Trots att historiska referenser bringas på tal skrapar Wahlberg bara på ytan av det djup som Tintin visat sig besitta.

Det kanske är naivt att påstå att Hergés enkla men uttrycksfulla karaktärstecknande kräver väl tilltagna utsvävningar i gestaltandet av en viss karaktärstyp, men en cyniker behöver inte ha hökögon för att stanna till på en viss ruta mot slutet av Det sönderslagna örat och höja på ögonbrynet.

Hergé skildrar mästerligt en samtid i ständig förändring, full av såväl vetenskapliga som geografiska och politiska landvinningar. Slutet på 1800 och början på 1900-talet var, och är, en högst invecklad, intressant och samtidigt skrämmande tid i vår historia.

Redan i Faraos cigarrer skildras ljusskygga element på ett övertygande sätt, utan att komplicera narrativet med onödiga förklaringar. Tintins journalistiska ursprung må fortfarande vara ett av hans mest utmärkande drag, men då han inte har sina äventyr i egenskap av sin yrkesroll undviks en del av subjektiviteten som skulle göra historierna alltför uppenbara och än mer skrämmande i sammanhanget. Vi får inte glömma att Tintin i huvudsak är litteratur riktad till ungdomar.

Den internationella smugglarligan ter sig i jämförelse beskedlig gentemot de subversiva maktelement som skildras i Blå lotus. Där kan en referens till ett samtida hemligt sällskap sprunget ur den spirande japanska industrialismen och imperialismen utan problem göras. Reaktionära krafter inom byråkratin, militären och industrin arbetade för en ultranationalistisk utveckling. Ett samfund under namnet Kokuryuukai verkade under början av 1900-talet för att genom spionage och uppvigling stärka sin position gentemot bland annat det ryska imperiet. Denna expansiva period i den japanska historien kantas av ett utbrett missnöje från det asiatiska fastlandet och är full av ohyggliga illgärningar som inte avstannade förrän bomberna fallit över Hiroshima och Nagasaki.

Huruvida Hergé medvetet refererade till sådana samfund, av egen insikt eller i form av en utbredd mytbildning vet jag inte. Men det faktum att Le Petit Vingtième, som Hergé ursprungligen skrev och tecknade för, var en konservativ katolsk dagstidning kan vara en tankeställare när det gäller vilken världsbild som framställs: en rådande imperialistisk skönmålning av västerlandets överlägsenhet i en värld full av underutvecklade barbarer, dårar och hedningar som endast kan finna räddning från sig själva och sin kultur genom att konverteras till den kristna tron. Detta framgår väl i Det sönderslagna örat i gestaltningen av upptäcksresande Ridgwell, som i egenskap av upplyst europé till synes verkar ta det som sin uppgift att ta över tyglarna för indianstammen Arumbaya för deras eget bästa. Inte minst för att rädda dem från deras egne maktgalne medicinman.

Den till synes vidskepliga beskrivningen av indisk mysticism är däremot mer mångbottnad, då det inte är helt lätt att slå hål på gängse hinduisk folktro med agnostisk vetenskap eller påvlig retorik.

De av britterna på 1830-talet upplösta Kali-dyrkande thuggee-banditerna bidrog till en mytbildning om södra Indien som ett vilt och laglöst område befolkat av människoätande galningar som återkommande har populariserats, inte minst i Indiana Jones och de fördömdas tempel.

Hergés berättartekniska storhet uppvisar ett ypperligt omdöme med Den svarta ön, där de geopolitiska utsvävningarna får stryka på foten till förmån för en mer lättsam detektivhistoria. Ibland krävs lite omväxling för att inte trassla in sig i slentrianmässigt historieberättande.

De redan etablerade slapstick-elementen blir i detta album högst påtagliga. De samtida komediakterna påvisar sitt inflytande och genomslagskraft. Abbott och Costello, Charlie Chaplin, bröderna Marx, Three Stooges och Helan och Halvan är bara några exempel, och den fysiska situationskomedin får fria tyglar, till läsarens skräckblandade förtjusning.

Milous roll i allmänhet, och i Den svarta ön i synnerhet, går inte att ta lättsamt på. Alla de gånger han lämnas att klara sig själv hade utan vidare kunnat ge upphov till en helt egen serie.

I det ser vi också en potentiell schism, då Tintins omdöme bitvis ger upphov till frågeställningar om eventuellt djurplågeri och försummelse, om man nu är helt oförmögen att läsa ett fiktivt verk objektivt. Den hittills enbart mänskliga alkoholförbrukningen spiller över även på Milou, då han får mersmak för whisky. Även i detta fall kan man fundera på verkens ursprung i den katolska dagstidningen. I senare album får vi ju även bekanta oss med Kapten Haddock och hans minst sagt problematiska förhållande till alkohol, och då gärna starkvaror.

På det hela taget är Tintin ett lysande tidsdokument, full av färgstarka karaktärer, frågor lika aktuella då som nu, humor och hårresande äventyr som går att läsa om och om igen på flera plan.

Martin Danielsson

Comments are closed.