Hilda och fågelparaden

Äntligen har det kommit ett nytt album med Luke Pearsons barnserie Hilda! Precis som sist det begav sig, 2013, är det Epix som står bakom den påkostade svenska utgåvan.

Pearson tar med sig läsarna in i en vardag där magin alltid väntar runt hörnet. Den här gången blir kontrasten desto större, eftersom Hilda och hennes mamma har flyttat in still stan. Hilda är minst sagt frustrerad över att ha fått sin frihet kringskuren medan mamman oroar sig för att något ska hända henne i storstadsdjungeln. Konflikten är allmänmänsklig: som förälder känner jag mycket väl igen den svåra balansgången mellan att ge barnet frihet och samtidigt värna om barnets trygghet utan att framstå som överbeskyddande. Å andra sidan kommer jag mycket väl ihåg den frustration jag själv kände som barn över att inte få göra allt det som mina kompisar fick. Eller som jag åtminstone upplevde att de fick.

I det här fallet får Hildas mamma vatten på sin kvarn när Hilda går vilse. De andra barnen kastar sten på en stor fågel och när Hilda ska hjälpa den tappar hon bort sig på vägen hem. Fågeln har drabbats av minnesförlust, men det visar sig att han har en mycket viktig uppgift att sköta.

Hilda och fågelparaden är av flera anledningar ett högklassigt seriealbum – eller seriebok skulle man lika gärna kunna kalla den med tanke på det fina utförandet. Luke Pearson kan det här med att skapa sagor för barn som lika gärna kan läsas av vuxna. Förlaget marknadsför serien som en korsning mellan Tove Janssons och Hayao Miyazakis verk, men jag läser även in en touch av Charles Burns tecknarmanér i några av de mer kusliga inslagen.