avatar
Jag & min Pappa & Zlatan

zlatansidor-1-2edFinns att köpa i serieaffären.se

”Jag & min pappa & Zlatan” är en sorglig och tankeväckande serieberättelse om ett invandrande barns försök till liv i Sverige. Med poetisk kärnfullhet ger Mattias Elftorp en finkänsligt konkretiserad, mänsklig bild av abstrakta samhällsstrukturer.

– Min mask kliar.

Den nyanlända invandrarflickan Sara har flytt från oroligheter i hemlandet tillsammans med sin pappa och försöker nu komma till rätta i en ny, komplicerad omgivning där hon med en blågul ansiktsmask får skyla sin riktiga identitet för att passa in. Masken är ett krav, men det förtäcks som godhjärtad omtanke. När samhället strävar efter homogenitet påstås det istället handla om jämställdhet.

Elftorps allegoriska användande av maskerna är i seriens inledningsskede lite otydligt och förvirrande, men det utvecklas och förankras genom berättelsens gång. Ganska snart utkristalliseras maskerna som en spännande och slagkraftig konstnärlig symbol för hur man som invandrare, av omgivningen och av samhälleliga institutioner, uppmuntras – eller tvingas – till att trycka undan sin bakgrund och identitet för att bli svensk. Elftorp ger med maskerna helt enkelt fysiskt konkreta uttryck till samhälleliga och sociologiska strukturer som i verkligheten är oerhört abstrakta, men som genomsyrar såväl folksjäl som myndigheter. Han använder detta i grunden enkla grepp med sådan okonstlad, träffsäker självklarhet att det bildar en bro mellan det banala och det geniala.

Med sin berättelse om Sara ger Elftorp en tankeväckande bild av ett svenskt samhälle präglat av en förtäckt men passionerad strävan efter assimilering. Ett samhälle där svaret ”jag bor i Sverige och vi har fått uppehållstillstånd” så klart inte är tillräckligt för fröken i förberedelseklassen som frågar varför man känner sig som en svensk. Ett samhälle där fröken istället ger luddiga förklaringar till vad svenskhet innebär, förklaringar som bara landar i självgoda plattityder om att Sverige är bra och att svenskar är ordentliga och gör rätt för sig. Det senare anförs även som förklaring till varför Sara och hennes pappa har svårigheter att få uppehållstillstånd. Detta samtidigt som Sara har traumatiska minnen av de hemskheter hon bevittnat i sitt gamla hemland, som tvingade henne och hennes pappa att flytta till Sverige. Mattias Elftorp gör en intim, berörande serieberättelse som skildrar såväl dessa minnen och mardrömmar som Saras nuvarande vardag i ett nytt och – åtminstone på ytan – tryggare land. Som läsare är det svårt att värja sig för den finstämda porträtteringen av det oförstående, utsatta barnet Sara.

Bildberättandet är avskalat och effektivt. Elftorps bångstyrigt spretiga teckningar känns förvisso lite stela och ger ett aningen slarvigt intryck, men samtidigt passar stilen och dess stillsamt grådaskiga expressivitet seriens innehåll. Teckningarna bidrar till att ge serien en kylig och lite obehaglig atmosfär som förstärker Elftorp dystra bild av ett känslokallt samhälle. Det estetiska uttrycket kan faktiskt ses som briljant, åtminstone på idéplanet. Samtidigt som Elftorp genom själva serieberättelsen lyfter fram mänskliga ansikten bakom deportationer av invandrare, visar han genom sina stela teckningar av maskbeklädda ansikten hur människor i verkligheten anonymiseras och hur deras livsöden glöms (eller göms) bakom siffror och steril politik.

”Jag & min pappa & Zlatan” är en gripande berättelse med mycket allvarlig klangbotten. Elftorp får mig som läsare att fundera över mina egna tankesätt och våra uppfattningar av oss själva, av varandra och av andra. Var går egentligen skillnaden mellan vilka som är ”andra” och vilka som är ”varandra”? Den oerhört känsloladdade och närgångna skildringen av Saras upplevelser och hennes personliga bild av sin omvärld skär effektivt igenom alla de avhumaniserat byråkratiska synsätt som annars florerar omkring ämnet invandring. Elftorp belyser en viktig politisk fråga genom att helt enkelt vägra se den som simpel politik. Istället åskådliggör han finkänsligt problematiken såsom den ter sig för ett utsatt barn, och han gör det genom en oerhört stark, välskriven och nyanserat känslosam serieberättelse.

Erik Sundblom

Comments are closed.