Katanga 2: Diplomati

katanga nr 2 omslag

Blodiga blad i Centralafrikas historia får bilda fond i vältecknad och spännande fransk äventyrsserie.

I detta andra album i Fabien Nurys och Sylvain Vallées Katanga-trilogi fortsätter kampen om de stulna diamanterna. I det första albumet var det mycket bakgrundsfakta som skulle presenteras. Veritabla historielektioner hölls, i serieform. Så gott som allt var sant. I detta andra album är det mer fokus på den egentliga intrigen i albumseriens nuplan (Katanga, tidigt sextiotal).

Vad är då detta för sorts serie? Den har ingen idealistisk hjälte som ingriper för att ställa någonting till rätta. Detta är långt från Bernard Prince eller Spirou.

Alla är egoister och har girighet som sin enda drivkraft. Det gäller gruvägarna, gruvarbetarna, politikerna … och legosoldaterna. Legosoldat är nog ett av de ondaste yrken som finns. Det finns inget förmildrande med att vilja bli legosoldat. Man kan inte skylla på att man försvarar sitt land mot angripare eller att man slåss för att få ett mer rättvist samhällssystem. Man dödar för att få pengar. Som ett rånmord ungefär. Den som gillar berättelser om tuffa legosoldater, som De vilda gässen, Krigshundarna och Sista tåget från Katanga får sitt lystmäte med råge. Det ges inte lika mycket utrymme åt eftertanke eller filosoferande i denna del. Fenomenet ondska är svårt att låta bli att rota i. Jag började genast googla om legosoldater och liknande aktörer i olika krig. Ja, utan att riktig veta hur det gått till hade jag plötsligt lånat hem en bok från universitetsbiblioteket om övergrepp utförda av amerikaner i Vietnam.

Det började gå käpprätt åt Hälsingland för alla inblandade redan i förra delen. Det är samma riktning i detta album. Fast tempot är högre. Det är som upplagt för tragedimaskineriets oundvikliga katastrof. Det som hindrar detta från att vara en klassisk tragedi är att det saknas en hjälte som kan gå under på grund av något misstag. Att alla är så själviska och svekfulla och helt saknar ädla syften med sina handlingar gör detta mer till en komedi, om vi använder det antika dramats terminologi … eller en svart komedi enligt vår tids måttstockar. Naturligtvis vill vi veta hur det går i nästa del, även om vi inte hejar på något lag. Men vi förväntar oss inte ett lyckligt slut där de överlevande sitter tillsammans och solar på en strand och tittar på diamanterna.

Kanske ska jag även nämna något om Vallées teckningar? Miljöerna är på det stora hela realistiska. Men seriefigurerna är tecknade i en stil som hamnar någonstans mellan realistisk och komisk stil. Som om man tagit Hermann och Uderzo och knådat ihop dem, ganska hårdhänt. Resultatet är imponerande.

Utdrag ur Fabien Nurys och Sylvain Vallées Katanga.

Utdrag ur Fabien Nurys och Sylvain Vallées Katanga.

Jan Hoff

Comments are closed.