Kellermannen hälsar på

Martin Kellerman använder inte längre bara Rocky för att föra ut sina humoristiska iakttagelser av samtiden. Han är numera även en flitig producent av skämtteckningar, som under titeln ”Kellermannen” sprids till breda läsarskaror, inte minst genom Aftonbladet. ”Kellermannen” råkar även vara namnet på Kellermans twitterkonto och det sambandet är nog ingen slump. Kopplingar finner man dels i att skämtteckningarns humor ligger nära tonen i hans skojfriska tweets, dels i att det är enkelt att föreställa sig att det vildsinta och trendkänsliga åsiktsmaskineriet Twitter säkerligen bjuder på massor av inspiration för Kellerman i arbetet med att jämt och ständigt spegla det svenska samhällets strömningar och företeelser på sitt personliga vis.

I och med skämtteckningsformatet frångår Kellerman sin inarbetade stil med det semifiktiva språkröret Rocky som distanserande mellanlänk mellan honom själv och iakttagelserna av världen omkring. Genom de mer subtilt samhällskommenterande Rocky-stripparna har ju Kellerman sedan länge drivit med personer, objekt och strömningar i sin omvärld och skjutit fräna pilar i ungefär samma riktning som han nu även gör i ”Kellermannen”. Skillnaden är helt enkelt att Kellermans syrliga omvärldsbetraktelser i Rocky passerar genom ett filter av vardagligt snackande mellan Rocky och andra figurer, och därigenom förmedlas i en speciell, raffinerat avslappnad kontext, på ett annat sätt än vad som är fallet i de till sin natur mer omedelbara skämtteckningarna.

Det Martin Kellerman förlorar i detta fundamentala stilbyte är självdistansen och den mer mångsidiga humorn, som på ett tankeväckande sätt sparkar åt flera håll och inte minst inåt, mot Rocky/Martin själv, på ett avväpnande sätt. Därutöver går man som läsare av skämtteckningarna naturligtvis miste om karaktärsskildringarna och den mustiga innehållsrikedom som en genuin samtidsskildring som Rocky medför. Vad skämtteckningsformatet istället tillför Kellermans humor är ett mer direkt tilltal. Att förmedla en poäng genom en skämtteckning blir så klart mer snärtigt och tiltalande än att förmedla ungefär samma poäng någonstans i en grötig massa av babblande i en seriestrip. Genom att lämna Rocky och placera sig själv i direkt anslutning till de komprimerade samhällskommentarerna, öppnar Martin Kellerman upp för en stor träffsäkerhet och en elegant satirisk spets gentemot den skärskådade omvärlden, i högre utsträckning än vad han har fått utlopp för tidigare.

Alla skämtteckningar är inte lika träffsäkra (och många har väl överhuvudtaget inte tecknats med den ambitonen heller). ”Kellermannen hälsar på” är en lite spretig samling, där Kellerman ganska ofta tangerar det substanslösa istället för det riktigt tankeväckande. Som helhet är boken dock helt klart underhållande och bitvis mycket intressant. Kellerman är en van samhällskildrare och han lyckas ofta väl med att fånga essensen i beteenden och tankegångar hos den moderna svensken, och förmedla detta genom ett tillskruvat replikskifte i en slagkraftig teckning. Det lite mossiga konceptet med snärtiga skämtteckningar känns ovanligt fräscht i hans händer