Parodi nr 11: Den enda vägen

Politisk satir är inte lätt – det gäller att vara både politisk och rolig. När den misslyckas brukar bara den som delar satirikerns politiska åsikter tycka att det är roligt. Oftast beror detta på otillräckliga kunskaper i den politiska sakfrågan, eller otillräckliga ambitioner. Slutresultatet blir dock detsamma: man nöjer sig med att upprepa fördomar, och läsaren lär sig ingenting på kuppen.

Utdrag ur ”Den enda vägen”.

»Den enda vägen« drabbas genomgående av detta misslyckande. Hälften av serierna fungerar någorlunda, hälften faller platt till marken. »Judge Hell-Gun« säger att justitieministern är en galen psykopat, vilket gläder alla som avskyr henne, men knappast är vare sig trovärdigt eller ens satir. Dessutom är den slarvigt tecknad.

Assarberg« försöker driva med Bengt Westerberg, men dess enda fungerande politiska poäng är den som Birgit Friggebo gav bort gratis för några år sedan (»We Shall Overcome«). Alf Svensson angrips i »Kristmarodören«, albumets bottennapp, en vulgär och äcklig os(m)aklighet. »FF (flyktingfritt) med Bert« har en lysande titel men inget innehåll mer än att Ny Demokrati bråkar inbördes, en något lättköpt iakttagelse.

Bäst är fyra rutor på titelsidan med Anders Björck som Snobben/flygarässet, koncentrerat och bra. Den poängen fungerar verkligen, då man inte försöker utsträcka den längre än idén räcker till. »Mumin-Olle « (Johansson) råkar sammanfalla med mina fördomar om denne, och den fråga som behandlas, Öresundsbron, lämpar sig väl för den milt absurda ton man fått med från »Mumin«-serien. »Olle Anka« lanserar ett par konspirationsteorier om Palmemordet och åttiotalets börsyra som har den fördelen att de är oemottagliga för motbevisning. (Fast själv skrattar jag mycket lite åt skämt om Olof Palmes biobesök.) »Calle och Wibble« slutligen, albumets huvudnummer, fungerar riktigt bra, mycket tack vare kraften i originalet. Kalle är helt enkelt klippt och skuren för rollen som ond, folkhatande och kolerisk statsminister, och det passar förstås utmärkt väl ihop med den bild som många har av Carl Bildt.

Slutomdöme: Flera av tecknarna gör ett utmärkt jobb, och tonen i originalserierna behålls på ett ofta lysande sätt – som serieparodi är albumet utmärkt. Men politiskt sett är det här lika ytligt som en debatt i »Studio ett« (utom »Kristmarodören«, som sjunker till »Folkradions« nivå). Så satir är det inte, däremot parodi, och definitivt politikerförakt.