Skaparens folk

”Skaparens folk” är den tredje fristående delen i Johannasviten, där ”Johanna” och ”Hjärtat brinner” var de tidigare delarna. Nu står det allt klarare att manusförfattaren Patrik Rochling och tecknaren Li Österberg har skapat sig en egen nisch i svensk serieutgivning. Det finns i deras berättelser en alldeles egen ton som jag upptäcker att jag utvecklat en sorts behov av. Det känns alltid välgörande att slå sig ner i läsfåtöljen med ett nytt album.

Som i de tidigare albumen står vänskap och sexuella relationer kvinnor emellan i fokus. I ”Skaparens folk” får bifiguren Klara nästan allt utrymme. Hon läser till präst och ska ut på sin första praktik. I återblickar skildras hennes tankar om och saknad efter Johanna. I församlingen där hon praktiserar finns en annan ung kvinna som hon så småningom inleder en relation med. Inte helt okomplicerat i en pingstförsamling, så de båda får smyga med sitt förhållande. Temat med lesbisk kärlek är något som tillför viss dramatik till berättelserna om Klara och Johanna men är ingenting som känns sökt eller verkar vara avsett att väcka debatt.

Något som jag uppfattar som centralt i böckerna är de eviga funderingarna över vem man är och vad man ska i livet. Böckerna i Johannasviten lyckas som all god litteratur att göra detta allmängiltigt. Tecknarstilens likheter med bröderna Hernandez Palomarsvit är för stor för att vara en slump. Generöst med tusch således, kraftiga konturer och djupa skuggor. Som en gammal anhängare av den klara linjen uppskattar jag det goda hantverket och det ärliga uppsåtet att berätta en historia. Det enda jag har att invända mot Johannasviten är att de små gesterna och den mysiga stämningen riskerar att göra historierna harmlösa i överkant, så inför nästa album skulle det inte skada om upphovspersonerna tog ut svängarna lite mer.