Sök...
Generic filters
Exact matches only
  • Artiklar
Personer från olika parallelluniversum i SH3. Copyright Daniel Ahlgren.
  • Artiklar
Daniel Ahlgren har gjort en mängd olika sorters serier. Men i denna intervju ska vi huvudsakligen uppehålla oss vid SH3, en genuint svensk superhjälteserie. Och så får Daniel tillfälle att säga vad han egentligen tycker om självbiografiska serier ...

Nu kommer jag inte exakt ihåg vad du svarade Fredrik i den där intervjun i B&B 2/1999. Men kanske spelar det inte så stor roll, för du är väl, antagligen, en helt annan person idag, mer självständig och med mer integritet?

– Integritet nej. Men jag försöker spinna intrignät. Jag kan väl säga att jag alltid haft högt satta mål, men samtidigt varit realist. Så jag har siktat på att bli bra för att vara svensk. Mer än så är ju orimligt. En ständig källa till frustration är förstås att ju bättre jag lyckas desto mindre uppskattas resultatet.

Har du alltid gillat superhjältar?

– Nja … jag hade ett visst motstånd som liten, som riktigt liten alltså. Då var det fransk-belgiska serier som gällde. Jag tyckte superhjältar var lite löjliga. Och overkliga. Inte som Lucky Luke, som skjuter snabbare än sin egen skugga. Det är ju realistiskt! Det var delvis teckningarna också, att jag tyckte de mer realistiska teckningarna var tråkiga.

– Spindelmannen var väl den jag fastnade för först. Ett par nummer från 1978 som jag köpte blev jag förtjust i. Men sen fortsatte jag ändå inte läsa den. Först 1982 började jag köpa varje nummer. Och alla jag hittade begagnat. 1:50 var priset på begagnade tidningar på den tiden. Det var Lasses kiosk som hade en låda utanför som man rotade i regelbundet.

Omslag till Atlanticserien nr 8/1980 med Fantastiska Fyran (Fantastic Four)

Det absolut häftigaste FF-numret någonsin? Copyright Marvel Comics.

I Sölvesborg?

– Ja. Där kunde man bygga upp en samling. I dåligt skick i och för sig.

– Lite roligt förresten: som jag minns det upprördes jag enormt över de falska omslagen på superhjälteserier. Och inledningsvis hade jag väldigt svårt för tonen i Marvelserierna, dels det redaktionella tilltalet som väl skulle imitera Stan Lees självglorifierande stil och dels stördes jag av Fantastiska Fyrans ”friendly banter” som jag upplevde som skrytsamt och därmed osympatiskt.

– Allra mest upprördes jag av omslaget till Atlanticserien 8/1980 [med Fantastiska Fyran]. Framförallt var det blurben ”Det absolut häftigaste FF-numret någonsin!” som retade mig. ”Hur kan dom säga så” tyckte jag. Så skrytsamt! Faktum är att jag blev så upprörd att jag gjorde en parodi på det betitlat ”Klantis-serien” – fyndigt! – där de kallades ”Fjantiga 4:an, 80-talets idioter”. Och i cirkeln: Det absolut löjligaste FF-numret någonsin! Ja, jag sparade sannerligen inte på krutet! Tidningen inleddes med en presentation av ”hela mallgrodsgänget”. Sen blev det förstås inte mer.

Kan man säga att Pubertetspatrullen 1998 i MegaPyton var det första steget tillbaka till barndoms- och ungdomsårens superhjälteuniversum? Lite försmak på vad som komma skulle med SH3?

– På sätt och vis. Fast redan 1994, tio år efter att SLAHAD startade, gjorde vi ett gemensamt projekt, passande nog betitlat ”SLAHAD – 10 år senare”, där vi återvände till våra tonårsskapelser i varsin serie. De var dock inte ämnade för allmänheten, utan det var en upplaga på tre ex som gällde. Så Pubertetspatrullen var det andra steget, men det första som togs i offentlighetens ljus. Varför den inte betraktas som en klassiker idag är för mig obegripligt.

– Eller vänta nu! Jag och Andreas Lindén gjorde en annan serie också som hette United City 2000. United City är alltså Sveriges huvudstad i SLAHADs universum. 2000 var ett årtal som skulle ge framtidsassociationer, men jag minns inte riktigt om den gjordes före eller efter Pubertetspatrullen. Före, tror jag. Den gjordes med tanken att den skulle publiceras i MegaPyton, men den refuserades. Tanken var att det skulle bli flera kapitel men den blev aldrig färdig.

– Vi skulle också göra en ”SLAHAD – 20 år senare”, men det blev aldrig fullbordat. Jag var den enda som fick ihop en serie, nämligen Kris i SLAHADs universum. Den blev jag mycket nöjd med, det var nog den serie jag var mest nöjd med vid den tiden. Den och Tintin på Lister, som jag gjorde i början av millenniet. Alltså; de två serier som jag var mest nöjd med gjordes för en mycket liten sluten krets (även om de publicerats långt senare) och avvek rätt mycket från de publicerade serier jag är mest förknippad med. Det känns som att nåt inte riktigt stämmer där, eller hur?

Omslaget till Nogi nr 3

En historisk händelse. Hela SLAHAD-gänget återförenades i Nogi nummer 3 (2015). Copyright SLAHAD och No Milk & Honey Comics.

Berättelsen om SLAHAD-gruppen har berättats på olika sätt vid ett flertal tillfällen tidigare. Men skulle du som hastigast kunna uppdatera om vad som hänt under de tjugo år som gått sedan dess?

– Daniel Lennéer, som flyttade till Ronneby nånstans norrifrån, träffade Harry (=Stefan Harrysson), som bor i Karlshamn på nåt slags evenemang för amatörfilmare, och fick tillstånd att använda Harrys SLAHAD-figur Nogi – den otroliga skapelsen. Först som bifigur i sin serie Ångestmannen och sen i ett eget Nogi-fanzin. 2015 utkom Nogi nummer 3, en sensationell händelse inom SLAHAD-fandom, eftersom hela det gamla SLAHAD-gänget återförenades för att, tillsammans med Daniel Lenneér, skapa ett storslaget äventyr där olika varianter av Nogi träffas och trivs.

Vad var det som fick dig att först gilla självbiografiska serier? Eller gilla att göra? Och vad fick dig att senare ta avstånd från genren?

– Stopp, stopp! Det där är inte okej! Att nämna självbiografiska serier för mej är som att kalla en n**** för N-ordet! Inte nog med att vilken nolla som helst kan göra självbiografiska serier. Jag nämner inga namn. Listan skulle bli alldeles för lång … Det är även, och det verkar bara vara jag som har den åsikten, problematiskt ur en rent moralisk aspekt. Man kan förstås göra en sorts självbiografi där man själv är den enda medverkande, men när man drar in andra människor … Jag försökte uppmärksamma detta vid ett par tillfällen när jag höll på med Instagram, att de självbiografiska seriernas offer trädde fram i kölvattnet av #metoo för att berätta om övergreppet att mot sin vilja medverka i nåns serier. Och att jag då pekades ut som gärningsman …

Du får vända blad. ”Självbiografiska serier är bara SÅ förra årtusendet” skrev du en gång …

– Nej, det var jag personligen som slutade ungefär vid sekelskiftet. Bra tajming att det var just då som det verkligen blev stort. Sen, när man trodde att det inte kunde bli värre, kom de politiska serierna och visade att det kunde det visst.

– Jag har tänkt på det här att förr fanns det en retorik kring serier om att ”Det är ett nytt medium, det har bara utnyttjat en bråkdel av sin potential …”, men det hör man aldrig nu. Och även om det är skönt att slippa flosklerna så kan man fråga sig om det beror på att serierna, jag pratar om svenska förhållanden, nu befinner sig i det tillstånd dit all svensk kultur verkar sträva: progg.

– Nä, jag vet inte, det finns ju motrörelser. Vei och Den svarta jorden … men hur ofta får dom nån uppmärksamhet?

SH3 volym 1: Ett liv utan superkrafter är väl ändå inte värt att leva? omslag

Omslaget till första samlingsvolymen med SH3 från 2007. Copyright Daniel Ahlgren & Bakhåll.

På tal om politiska serier, och det där moderna påfundet med Instagram som du nämnde så har du vid flera tillfällen angripit den våg av politisk korrekthet som sköljer över oss.

– Ja, WOKE. Det är minst sagt tröttsamt. Och att vår tids Hem & Skola är millennials! Nä, millennials är ju mycket värre än Hem & Skola nånsin var. Vår tids Siwert Öholmar är väl … serieskoleelever? Visste du att Ralf König anklagades för rasism grund av en väggmålning med hans figurer? Den nivån av idioti och historielöshet är numera vardagsmat. Inget kan längre ses i en kontext.

Föddes SH3-projektet för att Kapten Stofil fanns och behövde liknande material? Runt 2004?

– Nej, jag började med SH3 för att jag ville ha nya läsare. Nya och bättre. (Skratt)

– Jag hade börjat inse vad det var för människor som läste självbiografiska serier helt enkelt. I början hade jag nån slags tanke om att det skulle bli både en superhjälteserie för människor som vanligtvis inte gillar superhjältar och en Daniel Ahlgren-serie för människor som vanligtvis inte gillar Daniel Ahlgren. Det blev ingetdera. Om jag skulle definiera min målgrupp så är det människor som inte finns. Annars brukar det ju sägas att ”Jag försöker göra nåt som jag själv vill läsa” … eller hur man nu konsumerar kulturformen i fråga, men vem vill läsa sina egna serier!? Inte ens jag är så narcissistisk. Kanske borde man då göra serier som andra vill läsa istället. Men det enda folk vill läsa verkar vara självbiografiska serier och politisk propaganda.

Var SH3 från början tänkt som en liten kortis eller visste du redan från början att det skulle blir en hel rad album?

– Ursprungligen tänkte jag att det skulle bli en samling serier på temat superhjältar, alltså tillräckligt många för en bok. Möjligen skulle det finnas vissa kopplingar mellan de olika serierna, men att det skulle bli ett sammanhängande epos var en tanke som kom lite senare. Det var ju att bygga upp ett universum och att strukturera en komplicerad berättelse som intresserade mej, inte personteckning och sån skit.

Jag tänker lite på Alan Moore. Särskilt Watchmen och Top 10. Är likheterna avsiktliga eller har du och Moore helt enkelt bara ungefär samma kreativa metoder?

– Avsiktligt absolut, eller såtillvida att det är samma … vet inte om man kan kalla det genre, men det här med att man refererar till den tidigare seriehistorien. Ordet ”dekonstruera” används ofta i sammanhanget, men det låter lite väl drastiskt. Alan Moore är så klart giganten, först – eller typ först. Men för min del var det två andra serier som blev avgörande under en period när jag sökte mig bakåt. Ingen annan riktning verkade möjlig, bort från den här alternativserievärlden som jag fastnat i trots att jag inte trivdes där och tvärtom kände mig mer och mer alienerad. Den ”igenkänning” som ska göra självbiografiska serier så lockande var för min del mycket låg. Dessutom kände jag mig inte som en del av Seriesverige överhuvudtaget. Och mitt förlag, Bakhåll, är ju inte ens ett serieförlag. Så jag återvände till den typ av serier som jag växte upp med och där fanns massor att upptäcka. Bland annat då Kurt Busieks Astro City och Warren Ellis Planetary, två serier som i hög grad bygger på varianter och vidareutvecklingar av kända superhjältekoncept.

Omslaget till The girl who never fick nån post av Daniel Ahlgren. Copyright Daniel Ahlgren & Bakhåll.

Omslaget till The girl who never fick nån post (2002) av Daniel Ahlgren. Copyright Daniel Ahlgren & Bakhåll.

Där har jag nog lite att läsa ifatt?

– Dessa serier innebar alltså ett slags igenkänning, fast riktig igenkänning för mig. Inte som de svenska serierna med sin igenkänning för kommunistfyllon! Igenkänning för oss som undviker att leva helt enkelt. Det här var flera år innan SH3. Jag fortsatte alltså med vardagsrealistiska serier, inte självbiografiska dock: The girl who never fick nån post, Advent och Ropa på Ulrik. Ulrik tycker jag själv är en av mina bästa, så följaktligen är det den som sålt sämst. Haha, det slår aldrig fel.

– En superhjälteserie kändes dödfött, vem skulle ge ut den liksom? Jag hade en vag idé om att göra en bok med självbiografiska serier – vilket jag föreställde mig skulle glädja många gamla läsare – men att alla serierna skulle handla om serier. Olika gånger när man köpt serier, när man skickat efter från Alvglans, kanske när man var på Comics ’85 … Och när läsarna insåg att det bara handlade om serier skulle de bli jättebesvikna, tänkte jag. Och det skulle roa mig omåttligt. Fast att få ihop material till en hel bok skulle kanske bli svårt, så det blev inget. Istället blev det SH3, som också är en serie om serier. Fast på ett annat sätt.

I ett av de senaste albumen fick du med Beat Generation-gänget och en knasig maskin. Hur hamnade den historien i serien? Vilket var så att säga hönan och ägget? Hittade du den bara på Wikipedia av en slump och tänkte att ”det här är ju bara för bra för att vara sant”? Eller hur gick den kreativa processen till?

– Jag kände till Reich och orgonenergin sen innan, och visste att och hur jag skulle använda den i SH3. Men självklart gjorde jag research och hittade saker som jag inte hört innan, exempelvis intervjun med Mark Mothersbaugh där han förklarar att de kända DEVO-hattarna är designade för att fånga upp orgonenergi som strömmar från huvudet och rikta den tillbaka in i kroppen igen, på det att man kan leva längre än normalt. Alltså mycket längre! Helstolligt, men det använde jag i serien sen.

Och det krökta rummets princip gör att allt så småningom kommer tillbaka till SLAHAD-världen? Liknar inte de där agenterna från IDPE Nogi?

– Nogi är med på ett hörn i SH3-världen…

Okej, vi ska kanske avrunda. Vad har du för planer framöver?

– Jag tar en paus på fyra år från serierna nu. Jag ska satsa helhjärtat på att utveckla en serie barnböcker om några funktionsvarierade kentaurer som ska delas ut gratis på en snabbmatskedja. De kontaktade mig med ett erbjudande som man inte kan säga nej till …

Fotnot: Denna text bygger på intervjuer gjorda våren, sommaren och hösten 2019. Den fungerar som ett komplement till ”All lags rebell”, en analys av SH3 i Bild & Bubbla nr 222 (1/2020)