Sockerärter

sockerarter omslag

Tinet Elmgrens lilla serieroman Sockerärter utspelar sig i ett anarkosyndikalistiskt samhälle i Ryska federationen efter Det stora kriget. Staten och kapitalet är borta, det som nu återstår är dess skuggor.

Det här är en akvarellfärglagd vardagsbetraktelse av hur livet kanske kan te sig efter att samhället rasat samman. Vi får följa huvudpersonen, en fabeldjursgris, en vanlig dag då allt är försent, men ändå inte.

Han vaknar av mardrömmarna om »Kriget« och cyklar sakta genom byn på den ryska landsbygden. Barnen som möter honom har funnit en övergiven stridsvagn i en tjärn, och återvinningskommittén besöker ibland det som återstår av städerna. Han besöker anhöriga, de äldre – som alla är invalider med trasiga själar, och vattenkraftverket, och deltar i arbetsplatsens rådsmöte. Det är stillsamt, eftertänksamt och välgjort.

Det är inte ovanligt att anarkister gör serier eller att anarkister intar huvudroller, både i form av propaganda och ren poesi. På den amerikanska undergroundscenen utkom till exempel serietidningen Anarchy Comics mellan 1978 och 1987; Alan Grants och Norm Breyfogles seriefigur Anarky återfanns på DC Comics, och dök först upp som Batmans antagonist i Detective Comics 608 från 1989. Och inte minst Alan Moores och David Lloyds klassiska svartvita noir-anarkist V i V for Vendetta, som skapades 1981 till 1988, först för engelska Quality, sedan för amerikanska DC.

Anarkismen i Sockerärter är inte som superhjältarna V:s och Anarkys dock. Här har den istället rotats och blivit en naturlig del i människors liv. Den sticker liksom inte ut. Kanske är det därför Sockerärters politiska budskap fungerar så bra.

Visst gick allt åt helvete. Det är alltid försent att göra något åt det. Medellivslängden efter Det stora kriget har sjunkit, mänsklighetens alla landvinningar har gått förlorade och av de stora städerna återstår endast radioaktiva grushögar. De som överlevde lider av mardrömmar och sjukdomar.

Men det är aldrig för sent att göra något åt det. Nu har chansen att skapa ett alternativt samhälle uppstått. Direktdemokrati, arbetarägda och förvaltade industrier, byråd, arbetarråd och återvinningsindustri har fått en rejäl chans att ersätta staten, kapitalet och konsumtionssamhället.

Det finns här även en säregen melankoliskt vemodig ton som är på en gång skandinavisk och rysk. Serien påminner på det viset om Charlie Christensens Odilou, som utspelar sig i inbördeskrigets och revolutionens Ryssland. Det skandinaviska kärva blandas med det smäktande ryska, men förankras slutgiltigt i den ryska historiens mylla.

Sockerärter är Tinet Elmgrens första seriebok i färg. Bland de influenser som påverkat henne återfinns några av Syd- och Mellaneuropas främsta tecknare, men även en rad japanska seriekonstnärer. Men Sockerärters stil liknar mest en annan tydlig förebild, den japanska animatören Hayao Miyazakis visuella bildspråk.

Det är svårt att inte bli förtjust i Sockerärter. Serien är förtrollande och går inte att lägga ifrån sig. Akvarellfärgerna lockar en att länge vila ögonen på bilderna. Den här lilla serieromanen är ytterst njutbar.

[Texten publicerades ursprungligen i Bild & Bubbla nr 209 (4/2016) och återges med skribentens tillstånd.]

Joacim Blomqvist

Comments are closed.