The Unbelievable Gwenpool Vol. 1–2

Vill man vara cynisk kan man säga att det är något beräknande över Gwenpool. Ett uppenbart försök att casha in på samma kundsegment som gillar DC Comics galna bad girl Harley Quinn och dessutom planka Marvel Comcs egna, manliga hjälte Deadpool. Jag har inga problem med trenden att göra kvinnliga versioner av manliga superhjältar, men jag hade inte läst långt i den första samlingsvolymen innan jag kände en djup motvilja mot huvudpersonen.

Gwen Poole är en vanlig serienörd som plötsligt vaknar upp i Marvels universum. Eftersom detta är en fiktiv värld för henne känner hon sig fri att göra vad som helst och blir ett mellanting mellan äventyrare, legosoldat och superskurk. Gwenpool, som hon kallar sig, hittar en rosa dräkt (vilken färg ska annars tjejer ha på sig?) och slår sig ihop med ett B-lag av superskurkar ledda av jättehjärnan M.O.D.O.K. Hon har inga superkrafter, men eftersom hon är serieläsare vet hon redan allt om alla superhjältar och skurkar: hemliga identiteter, superkrafter, svagheter och bakgrundshistorier. Detta slår hon mynt av och beter sig som en tokfrans på grönbete (för att låna en fras från min pappa) – hon är flamsig, omoralisk och osympatisk.

Man får verkligen kämpa sig igenom volym 1, speciellt då det inledande avsnittet tecknat av den krafsige Danilo Beyruth. Därefter hittade man tydligen en ny reguljär tecknare, Gurihiru, som är avsevärt mycket bättre och har en mjuk linje i mangastil. Hur som helst kände jag ingen större lust att läsa vidare efter att ha lagt ifrån mig volym 1, men volym 2 var – hör och häpna – avsevärt mycket bättre och roligare i all sin lågmäldhet. Less is more. Författaren Chris Hastings verkar ha blivit varm i kläderna och slipat av de värsta kanterna i Gwenpools personlighet. Slutsatsen blir nog att jo, jag skulle kunna tänka mig att läsa mer om Gwenpool. Saker kan bli bättre med övning, även om det kan vara svårt att hitta motivationen att läsa vidare.

Utdrag ur Gwenpool av Chris Hastings och Gurihiru. © Marvel Comics