Watchmen

watchmen omslag sv 1990

Alan Moore är en av giganterna inom serievärlden. Hans magnum opus (hittills) är ”Wachmen”, en avslutad historia i 12 nummer från DC där han tog ett helt nytt grepp på superhjältegenren. Den har nu kommit i en samlingsutgåva i hårda pärmar från Medusa.

Bild ur Watchmen av Dave Gibbons. Copyright: DC Comics.

Bild ur Watchmen av Dave Gibbons. Copyright: DC Comics.

Jag mottog med glädje nyheten om att Medusa skulle ge ut denna utgåva, då jag räknade med att detta skulle garantera en större respekt för materialet än Semics tidningsversion för några år sedan. Riktigt nöjd är jag dock inte – det finns några redaktionella brister som tyder på att man jäktat igenom projektet. Översättningen har här och där helt i onödan förgrovat Moores nyansrika språk, och ett par anglicismer har också slunkit igenom. Dessutom har den enda textaren (av två) bitvis lämnat för litet mellanrum mellan sina textrader, vilket försvårar läsningen. Onödiga skönhetsfläckar – ett ambitiöst appendix med bland annat ett intressant efterord av Horst Schröder tyder ju ändå på att man brytt sig om verket.

Om berättelsen kan sägas följande: Baksidestexten påstår att ”Watchmen” är thriller, science fiction och pusseldeckare, allt i ett. Glöm de genrebestämningarna, de är meningslösa. ”Watchmen” är en historia om olika människor, däribland ett antal så kallade ”superhjältar”. Dessa människor har Moore lyckats ge distinkta och trovärdiga personligheter, och han har också klarat av att låta dem utvecklas under berättelsens gång.

Detta gör ”Watchmen” till mycket intressant läsning. Vad som gör den till ett mästerverk är att Moore gjort allt detta inom ramen för en väl sammanhållen intrig och ett omsorgsfullt, närmast perfekt genomfört berättande – ett berättande som låter läsaren upptäcka nya saker vid varje ny genomläsning. De tolv kapitlens händelser följer på varandra med en närmast självklar logik men lyckas ändå överraska läsaren och hålla honom trollbunden. Förväntningarna stegras till den grad att jag personligen blev litet besviken över att slutkapitlet inte blev mer kataklysmiskt än det faktiskt var …

Dave Gibbons’ teckningar, slutligen, är inte eleganta men gestaltar Moores manus på ett utmärkt sätt. Kort sagt är det här är milstolpe – läs den!

[Ursprungligen publicerad i Bild & Bubbla nr 99 (2/1991) och återges med skribentens tillstånd.]

Göran Semb

Comments are closed.